Ja nu har vi flyttat. Känns både bra att ha det gjort och lite så där jobbigt att lämna... men det kommer bli bättre när vi kommer i ordning. Mamma kom hit i veckan och hjälpte oss att packa upp och göra en massa matlådor tills bebbarna kommer, fina mamsen! Tack, du är bäst!
Själv börjar jag bli väldigt begränsad i hur jag kan ta mig för saker nu. Magen är stor och tung, det märks att det växer fort där inne. Ryggen värker konstant och fogarna bränner så fort jag gör nåt mer än sitter i fåtöljen... Men lite grann måste jag ju ta mig för varje dag, i den takt jag kan iallafall. Man måste få lite ruljans på blodet i kroppen annars kan man få blodpropp. Så jag försöker tänka på att inte bli för stillasittande bara.
Jag hoppas ju att bebbarna stannar där dom är i minst 6 veckor till, gärna 8. Det som skrämmer mig är ju att jag kommer få må så här lika länge... DET är lite jobbigt. Sömnen har ju varit bajs länge men sista veckan har det blivit värre. Svårt att somna om när jag vaknat. Det är ett helt företag att gå på toaletten så jag vaknar ju för mycket helt enkelt. Och så är jag varmare än en kamin! Jisses så jag svettas och har mig. Usch!
Ska snart börja tvätta upp de minsta kläderna tänkte jag. Sen måste jag fixa lakanen till sängen... och så måste jag fixa det sista som jag tänkt köpa i prylväg. Vi har en sväng till Ikea att göra, får se om jag kan delta i den eller om Erik får åka själv. Jag har beställt en del grejer via deras webbshop, så de där småplocket kommer med posten. Nu är det två byråar som behövs och sen nån förvaring till badrummet. Om jag försöker beställa det så blir det leveransdatum i början på april och tills dess vill jag inte vänta. Det som kommer på posten kommer om en vecka, det känns mer lagom.
Så vi får se hur vi löser byråarna. men det löser sig säkert.
Idag är det uppesittarnatt igen, efter första toabesöket så kunde jag inte somna om. Vaknade halv tre och försökte sen somna om till strax innan fyra, men det kändes hopplöst så jag gick upp istället. Nu börjar jag känna att jag kanske kan sova igen... men det blir ju så himla knäppt. Då vaknar ju Erik snart och vill gå upp :) Men men, det är väl bara att ta sig en liten tupplur på dagen sen om jag blir trött. Men det är rätt tråkigt att sitta uppe och bara surfa runt. Kanske får ta tag i att börja med nån serie och kika på den med hörlurar kanske. Är bara inte så motiverad till det... men bättre kanske än att bara klicka runt och läsa en massa tråkigt på nätet iofs.
Imorgon/idag (beror på hur man ser det) tänkte vi ta bilen runt i stan lite. Dels för att jag ska komma ut NÅNTING och se annat och dels för att kika runt lite så vi lär oss hitta. Erik vill testa vägen till sjukhuset så han vet hur han ska köra sen när det blir dags. Det är ju bra! Sen funderar jag på om vi kan få till ett besök i en galleria där jag skulle vilja köpa ett par brallor... men vi får se hur det hinns med och hur vi får ihop det.
Till veckan är det besök hos BM igen, lite föräldrautbildning och även ett läkarbesök. Så jag har nåt litet varje dag nästan, men det är väl bra. Då måste jag duscha och klä på mig iallafall :)
lördag 28 februari 2015
söndag 15 februari 2015
Ett par dagar kvar bara
Ja nu börjar det närma sig flytt. Eriks mamma har varit här i helgen och hjälpt oss packa. Det är i princip klart så på onsdag är det flyttfirmans huvudbry att bära. Vi har inte så många kartonger alls, så det känns lugnt. Det är lite sånt där plocka ner lampor och sånt, men det gör vi på tisdag kväll.
Vi har lite sopor att köra men det fixar Erik imorgon. Så vi är lixom på banan. lite jobbigt känns det att flytta från vår fantastiskt fina lägenhet... för hur det än är så får vi inget lika fint i Norrköping. Den lägenheten var ju bara VÅR första gången vi gick in i den. Men men, vi hade ju behövt flytta så småningom ändå eftersom vi nu får två bebbar istället för en.
I nya lyan så finns det gott om plats för både bebbar och gäster. Att gäster kan sova över känns rätt viktigt tycker jag. Dels för att man alltid kan erbjuda plats om nån hälsar på och dels för att vi kanske kommer behöva fråga om hjälp framöver och att det då finns ett bra rum att sova över i och stänga om sig i, det känns bra.
Lägenheten har dessutom både badrum och duschrum. Så två toaletter och två möjligheter att duscha, sånt underlättar ju mycket. Men lika fint får vi det aldrig... Man får försöka med att göra det så fint man kan och se det för vad det är. Det blir nog bra det med bara man landar lite grann.
Bebbarna lever iallafall loppan i magen och hela magen hoppar till när dom röjer där inne. Om jag håller tätt tills mitten på april så är det tidigt, men inte FÖR tidigt. Gärna undviker jag den 10:e april... men alla andra dagar går så bra så. Ja jisses... vad har man gett sig in i?
lördag 7 februari 2015
Snitt vs andra vägen
När jag träffar folk i olika situationer som konstaterar att jag är gravid och får reda på att det är två så kommer reaktionen: "Men då blir det väl snitt när det är dags?"
Jag vet när min syster väntade tvillingar var det nåt jag tänkte på oxå, att då måste hon ju snittas. Men när det blev eld i berget för henne så var det den "vanliga" vägen som gällde. Som jag minns det så var det nog aldrig riktigt tal om något snitt där.
Så som vården säger är att ligger ettan, den som är närmast utgången, med huvudet neråt så blir det en vanlig förlossning. Lite beroende på hur tvåan ligger, men oftast fungerar det på vanligt sätt då. Och då är förarbetet exakt samma, det skiljer sig inte nämnvärt från en enlingfödsel. Så klart måste man hålla koll på båda två och allt sånt där. Händer det nåt med tvåan som ligger och väntar så kan det ju hända att man skickas på snitt illa kvickt ändå mm. Men i stort så går det till på samma sätt.
Det är "bara" själva utdrivningen som blir dubbel. Det måste man ju göra två gånger. Oftast går det lite lättare, men det är inte direkt som tvålen i tvålkoppen... man måste arbeta för tvåan med ;) För min syster var det så att tvilling nummer ett som kom föst, var ett kilo lättare än tvilling två som kom sist. Hon fick ju kämpa på lite extra förstås, det var ju inte så att ettan banade väg direkt för tvåan.
Jag har ju hela livet sagt att aldrig i livet att jag trycker ut en vattenmelon genom muttan! Det är nog så att den förlossningsfilmen vi såg i skolan satte en del spår hos mig. Usch! Men efter det vi gick igenom i april förra året så känner jag att det kommer nog gå bra. Kroppen lixom förstår ju vad som är på gång och det är mest att åka med.
Så klart förstår jag jag skillnaden mellan en fullgången bebis och vår lilla flupp som det handlade om då. Men jag kände efteråt att trots att det var fullt med ångest och sorg så gick det rent kroppsligt rätt bra. Jag kunde mest följa med och barnmorskorna sa hela tiden hur jag skulle göra. Så jag känner mig inte längre så rädd eller maniskt negativ till att föda den vägen.
Sen läser jag mycket om snitt oxå. Vid tvillinggraviditet föds hälften vaginalt och hälften via snitt. Så jag tänker att det är bra att vara lite påläst om både och. Förut var det ju som sagt det enda jag kunde tänka mig. Men samtidigt nu när det är skarpt läge så känns det annorlunda. Att ta hand om en eller som i mitt fall två bebisar med ett stort sår i en massa lager av kroppen känns si så där. Även om det tar tid att läka efter en vanlig förlossning med så känner jag ändå att det är en mer naturlig läkning.
Får jag välja och om bebbarna ligger som dom "ska" så vill jag nog föda vanligt. Men sen är det ju så att funkar inte det så är jag inte negativ till snitt heller, det blir vad det blir. Det stämmer nog faktiskt en del det som "folk" säger: "När man är gravid så förbereder kroppen sig med hjälp av hormoner för att föda. Man kommer allt som oftast över de värsta rädslorna för vad det nu kan vara man är rädd för."
Så är det väl inte för alla så klart. Men för mig känns det just nu iallafall som att det blir bra vilket det än blir. Tror ju att både och kan bli bra. Får jag välja så kör jag gärna den vanliga vägen, men går inte det så är det ok med snitt oxå. Det kan bli så att första kommer den vanliga vägen medans den andra aldrig kommer i position, då blir det snitt på nummer två. Den varianten avstår jag gärna, men det är så ovanligt så det ska nog mycket till för att det blir så.
En sak är ju däremot säker: Ut ska dom ju på ett eller annat sätt!
Jag vet när min syster väntade tvillingar var det nåt jag tänkte på oxå, att då måste hon ju snittas. Men när det blev eld i berget för henne så var det den "vanliga" vägen som gällde. Som jag minns det så var det nog aldrig riktigt tal om något snitt där.
Så som vården säger är att ligger ettan, den som är närmast utgången, med huvudet neråt så blir det en vanlig förlossning. Lite beroende på hur tvåan ligger, men oftast fungerar det på vanligt sätt då. Och då är förarbetet exakt samma, det skiljer sig inte nämnvärt från en enlingfödsel. Så klart måste man hålla koll på båda två och allt sånt där. Händer det nåt med tvåan som ligger och väntar så kan det ju hända att man skickas på snitt illa kvickt ändå mm. Men i stort så går det till på samma sätt.
Det är "bara" själva utdrivningen som blir dubbel. Det måste man ju göra två gånger. Oftast går det lite lättare, men det är inte direkt som tvålen i tvålkoppen... man måste arbeta för tvåan med ;) För min syster var det så att tvilling nummer ett som kom föst, var ett kilo lättare än tvilling två som kom sist. Hon fick ju kämpa på lite extra förstås, det var ju inte så att ettan banade väg direkt för tvåan.
Jag har ju hela livet sagt att aldrig i livet att jag trycker ut en vattenmelon genom muttan! Det är nog så att den förlossningsfilmen vi såg i skolan satte en del spår hos mig. Usch! Men efter det vi gick igenom i april förra året så känner jag att det kommer nog gå bra. Kroppen lixom förstår ju vad som är på gång och det är mest att åka med.
Så klart förstår jag jag skillnaden mellan en fullgången bebis och vår lilla flupp som det handlade om då. Men jag kände efteråt att trots att det var fullt med ångest och sorg så gick det rent kroppsligt rätt bra. Jag kunde mest följa med och barnmorskorna sa hela tiden hur jag skulle göra. Så jag känner mig inte längre så rädd eller maniskt negativ till att föda den vägen.
Sen läser jag mycket om snitt oxå. Vid tvillinggraviditet föds hälften vaginalt och hälften via snitt. Så jag tänker att det är bra att vara lite påläst om både och. Förut var det ju som sagt det enda jag kunde tänka mig. Men samtidigt nu när det är skarpt läge så känns det annorlunda. Att ta hand om en eller som i mitt fall två bebisar med ett stort sår i en massa lager av kroppen känns si så där. Även om det tar tid att läka efter en vanlig förlossning med så känner jag ändå att det är en mer naturlig läkning.
Får jag välja och om bebbarna ligger som dom "ska" så vill jag nog föda vanligt. Men sen är det ju så att funkar inte det så är jag inte negativ till snitt heller, det blir vad det blir. Det stämmer nog faktiskt en del det som "folk" säger: "När man är gravid så förbereder kroppen sig med hjälp av hormoner för att föda. Man kommer allt som oftast över de värsta rädslorna för vad det nu kan vara man är rädd för."
Så är det väl inte för alla så klart. Men för mig känns det just nu iallafall som att det blir bra vilket det än blir. Tror ju att både och kan bli bra. Får jag välja så kör jag gärna den vanliga vägen, men går inte det så är det ok med snitt oxå. Det kan bli så att första kommer den vanliga vägen medans den andra aldrig kommer i position, då blir det snitt på nummer två. Den varianten avstår jag gärna, men det är så ovanligt så det ska nog mycket till för att det blir så.
En sak är ju däremot säker: Ut ska dom ju på ett eller annat sätt!
onsdag 4 februari 2015
Tiden bara går
Jag insåg igår att tiden går fort nu! Erik sa att han tyckte att det går så långsamt, men jag tycker att tiden bara flyger fram. Det är nåt litet varje dag, varje vecka som gör att det bara pockar på med veckorna.
Sista kontrollen på fantastiska Ryhov är avklarat. Jag har fått träffa min läkare och han är supernöjd med hur det utvecklar sig där inne. Han har hela tiden funnits där som en stöttepelare känns det som. Han har varit med från missfallet och fram till i tisdags. Fantastiska människa! Han borde verkligen få en egen stjärna i himlen!
Även sista kontrollen hos min barnmorska är avklarad. Det kändes vemodigt! Hon har ju oxå varit med på hela resan från första plusset och fram till nu. Urgo och riktigt fin kvinna! Men jag har lovat att skicka ett kort på våra nya familjemedlemmar sen. Och det kommer jag göra. Det finns ett antal inom vården här i Jönköping som jag vill lyfta upp till ytan och berätta om. Som funnits där alltid och stöttat och gett av hela sig själva. Helt underbart, fina personer som jag kommer minnas härifrån.
Jag har iallafall passerat 25 fulla veckor och även snart 26. Hos barnmorskan igår mättes magen och jag har mått som en fullgången enlinggraviditet. SF-mått på 37. I vecka 26 "ska" man ha SF 26 ungefär. Så visst större lär jag ju bli :) Jag har funnit mig i det nu tror jag, men Erik känner sig orolig att jag ska bli så stor att det blir svårt att överhuvud taget ta mig runt på egen hand. Jag är lite så där att: det är ju vad det är.
Jag kan ju inte direkt påverka det så mycket nu. Bara att finna sig i det.
Dagsläget för bebbarna är att dom ligger på +1% och +10% i tillväxt, dom har lika mycket fostervatten och hinnan mellan dem böljar fint (det ska den göra, då vet man att det är lika tryck i båda hinnsäckarna). Dom är livliga och verkar pigga där inne. Dagsläget för mig är TRÖTT, ONT och TUNG. Men eftersom det förhoppningsvis inte kommer några bebbar förrän i slutet på april så är det ju mest bara att gilla läget och vila när jag måste. Sover gör jag när jag är trött, oavsett när det är. Är så tacksam för att Erik finns och att han är den han är. Han fixar och donar så jag ska ha det bra. Han hjälper mig med strumporna dom dagar det gör för ont att ta på dem själv och han gör det mesta jag ber om. Känner mig lite som en parasit... men han bara ler och säger: "Självklart!" Min finaste Erik, tänk att han är min!
Vi klappar på magen tillsammans och förundras över att vi ska bli föräldrar. Jättekonstigt! Men oxå skithäftigt och spännande. Till två pojkar. Helt galet är det, men så underbart på samma gång!
Dags att ta tag i dagen, ska till arbetsterapeuten om en stund och fixa med skena till min tumme som har fått en inflammerad tunnel i senfästena. Gör ont och man måste ha skena så tummen blir obrukbar. Så det ska jag iväg och ta tag i.
Sista kontrollen på fantastiska Ryhov är avklarat. Jag har fått träffa min läkare och han är supernöjd med hur det utvecklar sig där inne. Han har hela tiden funnits där som en stöttepelare känns det som. Han har varit med från missfallet och fram till i tisdags. Fantastiska människa! Han borde verkligen få en egen stjärna i himlen!
Även sista kontrollen hos min barnmorska är avklarad. Det kändes vemodigt! Hon har ju oxå varit med på hela resan från första plusset och fram till nu. Urgo och riktigt fin kvinna! Men jag har lovat att skicka ett kort på våra nya familjemedlemmar sen. Och det kommer jag göra. Det finns ett antal inom vården här i Jönköping som jag vill lyfta upp till ytan och berätta om. Som funnits där alltid och stöttat och gett av hela sig själva. Helt underbart, fina personer som jag kommer minnas härifrån.
Jag har iallafall passerat 25 fulla veckor och även snart 26. Hos barnmorskan igår mättes magen och jag har mått som en fullgången enlinggraviditet. SF-mått på 37. I vecka 26 "ska" man ha SF 26 ungefär. Så visst större lär jag ju bli :) Jag har funnit mig i det nu tror jag, men Erik känner sig orolig att jag ska bli så stor att det blir svårt att överhuvud taget ta mig runt på egen hand. Jag är lite så där att: det är ju vad det är.
Jag kan ju inte direkt påverka det så mycket nu. Bara att finna sig i det.
Dagsläget för bebbarna är att dom ligger på +1% och +10% i tillväxt, dom har lika mycket fostervatten och hinnan mellan dem böljar fint (det ska den göra, då vet man att det är lika tryck i båda hinnsäckarna). Dom är livliga och verkar pigga där inne. Dagsläget för mig är TRÖTT, ONT och TUNG. Men eftersom det förhoppningsvis inte kommer några bebbar förrän i slutet på april så är det ju mest bara att gilla läget och vila när jag måste. Sover gör jag när jag är trött, oavsett när det är. Är så tacksam för att Erik finns och att han är den han är. Han fixar och donar så jag ska ha det bra. Han hjälper mig med strumporna dom dagar det gör för ont att ta på dem själv och han gör det mesta jag ber om. Känner mig lite som en parasit... men han bara ler och säger: "Självklart!" Min finaste Erik, tänk att han är min!
Vi klappar på magen tillsammans och förundras över att vi ska bli föräldrar. Jättekonstigt! Men oxå skithäftigt och spännande. Till två pojkar. Helt galet är det, men så underbart på samma gång!
Dags att ta tag i dagen, ska till arbetsterapeuten om en stund och fixa med skena till min tumme som har fått en inflammerad tunnel i senfästena. Gör ont och man måste ha skena så tummen blir obrukbar. Så det ska jag iväg och ta tag i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)