Avrapportering av första trimestern

Jag har faktiskt bloggat i en annan blogg ända sen vi började försöka att få till en graviditet. Jag känner mig inte helt bekväm med att outa den bloggen så jag tänkte att jag summerar ihop lite här om tiden före plusset och fram till nu.

Att vi började försöka var så klart ett gemensamt beslut. Jag har varit redo för barn i många år, men eftersom jag och Erik är relativt nya med varann (eller var då iallafall) så pratade vi mycket om det. Det tog sin lilla tid innan Erik kände sig mogen. Och även om han nog kände att han var redo så var det med en del skräckblandad förtjusning som vi började på riktigt att försöka.

Det tog ca 6 månader, ganska kort tid om man ser till genomsnittet. Plusset kom den 23:e december och lite så där chockartat. Jag gick som vanligt och väntade på mensen så när den aldrig kom så fick jag ju lite så där magknip... TÄNK OM???!!

På morgonen den 23:e testade jag då med en billig sticka och det tog bara sekunder så visade den två streck... så som den gör om man är gravid. Blev ju alldeles tossig och ville väcka Erik, men så ville jag ju ta ett sånt där digitalt test som det står "gravid" på. Så jag höll masken till frukost och åkte sen iväg för att "göra lite ärenden". Med mig hem köpte jag lunch, ett digitalt test och en liten bok om att bli pappa. Smet in på toa, tog testet och det stod "Gravid 2-3 veckor". YAY!

Galet!

La testet och boken i en liten presentpåse, gömde den och sen åt vi lunch. Jag hade lite svårt att äta och när jag var klar hämtade jag påsen... han fick den och kikade ner i den. Testet skymdes av boken och han sneglade på mig och sa: "Ehhhh... jag ska inte ta det här som att du är gravid va?"

Jag sa ingenting och han tog upp boken, såg testet och tog upp det med. Han läste och tittade på mig. Läste igen och tittade på mig. Sen kramades vi och undrade vad tusan vi gett oss in på :)

Det var dagen före julafton och vi kände att eftersom vi skulle fira med våra familjer i olika omgångar under julhelgen så skulle det kännas konstigt att inte säga nåt. Så de närmaste fick veta, nåra nära kompisar fick veta och sen var det ju bara att börja vänta på att få se den lilla ärtan.

I början mådde jag som en prinsessa. Ingen skillnad från innan mer än att jag hade lite svullna bröst. Sen allt eftersom veckorna gick så kom illamåendet smygande... Första dagen på jobbet efter ledigheten slog det till rejält! Så där sen trettonhelgen har det varit en berg och dalbana med illamåendet. Men jag har inte behövt kräkas eller så, det är jag väldigt glad över! Min syster var väldigt påverkad under sina graviditeter så jag var ju beredd på det värsta!

Det andra som smög sig på var tröttheten. Fattar inte hur jäkla trött man kan vara! Jag sov tidigt på kvällarna, kunde somna i soffan efter middagen och sov gärna på bussen till jobbet. I övrigt klarade jag mig bra från symtom faktiskt. Till skillnad från de flesta andra som går ner i vikt i början pga av illamåendet så gick ju jag upp. Men vad annat kan man vänta? Jag går ju upp av att tänka på en kola eller så, så det är ju som det är. Har småätit konstant sen illamåendet drog igång, så visst är det väl inte så oväntat att jag skulle börja gå upp tidigt.

Första undersökningen var i vecka 8 eller 7+1 som det heter inom sjukvården. Det var en ganska surrealistisk upplevelse! En liten rund hinnsäck med nåt oformbart i. Men med ett liiitet liiitet pickande hjärta! Va?! Helt galet! Där var den lilla lilla pluppen som var början till vårt barn. HELT galet ju!

Vi fick en fin bild på pluppen, här ser ni den:

Nog för att jag började känna av graviditeten, men nu vart det än mer verkligt! Inställningen av datum och tid stämmer inte i deras apparat, denna bild är tagen i mitten på januari.

Sen dess har det lunkat på. KUB-testet är bokat till nästa vecka och då får vi nya bilder på knoddas. Fram till i söndags så har det mest varit illamåendet och trötthet som dominerat dagarna. Tankar, funderingar och en massa förväntningar så klart! Eftersom vi båda ser fram så mycket emot det här så har vi kikat på barnvagnar, kläder, prylar och annat som vi vill ha eller behöver framver.

Så kom då blödningen i söndags som jag skrev om i förra inlägget. Vilken pärs! Usch vilken oro och miljoner tankar som passerar genom huvudet. Nu var ju allt bra som dom kunde se iallafall. Knoddas hade det hur bra som helst och levde loppan där inne. SÅ SKÖNT! Blev ordinerad vila och det har jag tagit fasta på. Är mest soffan som gäller nu ett par dagar och korta promenader för att få luft i systemet.

Men en sak har förändrats nu denna vecka... Illamåendet. SÅ mycket värre! Himmel så jobbiga dagar jag har haft. Det spelar heller ingen roll vad jag äter eller så, bara ett grymt illamående... Usch! Hittills har det ju som sagt varit hanterbart iallafall. Nu känns det som om jag ska kräkas vilken sekund som helst. Men jag gör inte det som tur är. Hoppas verkligen att det ger med sig snart, det brukar ju göra det efter vecka 12-13 si så där. Hoppas vid gud att jag inte tillhör dem som mår illa fram till förlossningen. Huvva!

Snart går jag in i andra trimestern, helt galet! Men så roligt! Mammabyxor beställda och även nåra toppar. Ska ner på HM i helgen och leta efter mjukisbyxor, det börjar bli trångt i brallorna!

Magbilder? Nej vet ni vad! Det blir det INGET av med förrän det är nåt annat än semlor och pommes i min mage! Hahaha! Och OM det blir magbilder så blir det påklädda sådana. Så det så. Erik pekade på min mage i helgen som var och sa: "Haha! Kolla, du har fått mage!"

Jo tack... det vet jag. Synd bara att fisen tar ungeför lika mycket plats som en lime nere i magen... Kan nog inte direkt skylla på den iallafall. Men han är så nöjd med "sin" mage, klappar på den och väntar spänt på att det ska kännas utanpå. Och det lär väl kanske dröja... :)