Det här med barns sömn

Jag är inte så dum att jag tror att barn sover hela nätterna. Jämt. Jag är heller inte så dum att jag tror att förändringar går obemärkt förbi. Men jag kan ändå känna att GUD VAD TRÖTT JAG BLIR PÅ SÖMNSTRUL!

Innan vi åkte på semester så somnade barnen oftast nån gång mellan 19.30 och 20.00 i sina sängar. Spjälsängar. Sen drog vi på semester och där var det lite si och så med rutinerna. Det resulterade i att killarna var vakna till 21.30 och for runt i sina sängar så det stod härliga till. Sovmorgon? Nej då, dom vaknade samma tid. Så man kan väl säga att dom tog vara på tiden på semestern.

Dessutom lärde dom sig att klättra ur spjälsängarna där på semestern. YAY! Eller nåt. När vi kom hem så tänkte vi att det var säkert bara såna där resesängar som dom kan ta sig ur. Nej men visst kunde i alla fall Alexander ta sig ur spjälsängen hemma. Första kvällen hemma så la vi dem som vanligt. Efter nån minut for dörren upp, en själaglad Alexander sprang med sin zebra-snutte i högsta hugg, så fort han bara kunde, tjutande av skratt ut ur rummet.

Inte bara en gång utan tre. Sen fick vi sitta där inne och hålla koll på honom. Dom somnade lika sent som på semestern. Dags att byta spjälsängarna till juniorsängar. Sagt och gjort så hängde vi på låset till IKEA på helgen. Köpte sängar, madrasser och lite sånt.

Hela lördag eftermiddag monterade vi sängar och möblerade om i deras rum. Till kvällen skulle dom då sova där för första gången. 1,5 timme tog det att söva dem. Som popcorn for dom runt i sängarna och skulle inte sova. Det var ju världens roligaste lekplats!

Dagarna efter har gått lite bättre. Vi måste fortfarande vara där inne tills dom somnar annars så klättrar dom ur sängen. Men igår var det värre än värst. Alexander somnade efter en timmes runthoppandes. Lucas kom inte till ro alls så han somnade efter 21.30. Sovmorgon? Nej absolut inte. Han var igång igen tidigare än vanligt. Dessutom så vaknade Alexander vid 03 och var ledsen, han fick nappen och somnade om, trodde jag. Men sen vid halv fem hade han lyckats halvt ramla ur sängen. Erik hittade honom med händerna i golvet och kroppen och benen i sängen.

Han la tillbaka honom i sängen och klappade om honom. Han somnade om. Trodde vi. Men det gjorde han inte. Nästa gång Erik gick upp så stod han i deras dörr och flinade. Då fick han komma in till oss och somna om. Det tog ett bra tag och det är då lögn för mig att få nån mer sömn. Så först ingen som helst tid på kvällen att andas lite, sen en 4h kort natt och jag är trött!

Det är nog många av er som ler snett och tänker: Välkommen till småbarnslivet!

Jag vet. Tro mig. Jag vet. Vi har två barn i samma ålder, dom är alltid i samma fas och dom går igenom förändringar i rutiner samtidigt. Jag vill inte påstå att "jag har det värre än du", men det är annorlunda att ha två i samma ålder. Inte värre, men annorlunda.

Sen känner jag starkt att få två samtidigt, drabbas av förlossningsdepression och i princip inte hinna andas dagtid under ett år drygt, det tär på ens ork. Både fysiskt och psykiskt. Som verkligheten är så borde jag nog ha fortsatt hos min kurator, borde ha lyssnat mer på mina signaler och borde ha prioriterat mig själv mer.

Men nu är det som det är. Och när det är som det är så tär det här med långa läggningar och störda nätter jättemycket på mig. Jag blir så arg inombords och vill bara skrika rakt ut. Tålamodet blir noll och jag känner att jag inte klarar av att se det som en kort period bara. Jag vet ju att det har varit, kommer att vara och är så här under småbarnsåren. Jag vet det. Men jag är i alla fall trött och arg.