Det här med barns sömn

Jag är inte så dum att jag tror att barn sover hela nätterna. Jämt. Jag är heller inte så dum att jag tror att förändringar går obemärkt förbi. Men jag kan ändå känna att GUD VAD TRÖTT JAG BLIR PÅ SÖMNSTRUL!

Innan vi åkte på semester så somnade barnen oftast nån gång mellan 19.30 och 20.00 i sina sängar. Spjälsängar. Sen drog vi på semester och där var det lite si och så med rutinerna. Det resulterade i att killarna var vakna till 21.30 och for runt i sina sängar så det stod härliga till. Sovmorgon? Nej då, dom vaknade samma tid. Så man kan väl säga att dom tog vara på tiden på semestern.

Dessutom lärde dom sig att klättra ur spjälsängarna där på semestern. YAY! Eller nåt. När vi kom hem så tänkte vi att det var säkert bara såna där resesängar som dom kan ta sig ur. Nej men visst kunde i alla fall Alexander ta sig ur spjälsängen hemma. Första kvällen hemma så la vi dem som vanligt. Efter nån minut for dörren upp, en själaglad Alexander sprang med sin zebra-snutte i högsta hugg, så fort han bara kunde, tjutande av skratt ut ur rummet.

Inte bara en gång utan tre. Sen fick vi sitta där inne och hålla koll på honom. Dom somnade lika sent som på semestern. Dags att byta spjälsängarna till juniorsängar. Sagt och gjort så hängde vi på låset till IKEA på helgen. Köpte sängar, madrasser och lite sånt.

Hela lördag eftermiddag monterade vi sängar och möblerade om i deras rum. Till kvällen skulle dom då sova där för första gången. 1,5 timme tog det att söva dem. Som popcorn for dom runt i sängarna och skulle inte sova. Det var ju världens roligaste lekplats!

Dagarna efter har gått lite bättre. Vi måste fortfarande vara där inne tills dom somnar annars så klättrar dom ur sängen. Men igår var det värre än värst. Alexander somnade efter en timmes runthoppandes. Lucas kom inte till ro alls så han somnade efter 21.30. Sovmorgon? Nej absolut inte. Han var igång igen tidigare än vanligt. Dessutom så vaknade Alexander vid 03 och var ledsen, han fick nappen och somnade om, trodde jag. Men sen vid halv fem hade han lyckats halvt ramla ur sängen. Erik hittade honom med händerna i golvet och kroppen och benen i sängen.

Han la tillbaka honom i sängen och klappade om honom. Han somnade om. Trodde vi. Men det gjorde han inte. Nästa gång Erik gick upp så stod han i deras dörr och flinade. Då fick han komma in till oss och somna om. Det tog ett bra tag och det är då lögn för mig att få nån mer sömn. Så först ingen som helst tid på kvällen att andas lite, sen en 4h kort natt och jag är trött!

Det är nog många av er som ler snett och tänker: Välkommen till småbarnslivet!

Jag vet. Tro mig. Jag vet. Vi har två barn i samma ålder, dom är alltid i samma fas och dom går igenom förändringar i rutiner samtidigt. Jag vill inte påstå att "jag har det värre än du", men det är annorlunda att ha två i samma ålder. Inte värre, men annorlunda.

Sen känner jag starkt att få två samtidigt, drabbas av förlossningsdepression och i princip inte hinna andas dagtid under ett år drygt, det tär på ens ork. Både fysiskt och psykiskt. Som verkligheten är så borde jag nog ha fortsatt hos min kurator, borde ha lyssnat mer på mina signaler och borde ha prioriterat mig själv mer.

Men nu är det som det är. Och när det är som det är så tär det här med långa läggningar och störda nätter jättemycket på mig. Jag blir så arg inombords och vill bara skrika rakt ut. Tålamodet blir noll och jag känner att jag inte klarar av att se det som en kort period bara. Jag vet ju att det har varit, kommer att vara och är så här under småbarnsåren. Jag vet det. Men jag är i alla fall trött och arg.

Helt galet vad tiden går :)

Ja jag har ju insett att det här med att blogga liksom inte hinns med. Eller, jag prioriterar inte det helt enkelt. Att ha barn är tidskrävande och att ha tvillingar är, tror jag i alla fall, ännu mer krävande. Allt händer i turbofart, oftast samtidigt och det är svårt att hinna med att njuta under tiden.

Lucas och Alexander är de två mesta och bästa killarna i världen. Alltså det är ju fantastiskt hur man är skapt som förälder, att man älskar sina barn så ofantligt mycket! Det trots att man, jag i alla fall, nästan varje dag får lov att tänka till och inte bli arg. Jo, arg blir jag ju ändå ibland, men ni fattar säkert hur jag menar. Barnen retar gallfeber på mig V A R J E dag. Jag svär inombords V A R J E dag. Men ändå, dom är de bästa, bästa i hela världen.

Båda två är sena med språket, sena i sin utveckling och vi tycker inte dom förstår så mycket när vi pratar med dem. Men dom är väldigt duktiga på det motoriska, dom undersöker väldigt mycket och har en fenomenal rumsuppfattning. Dom vet exakt hur man tar sig till alla hissar i våra gallerior till exempel, dom vet exakt vart man åker ner med bilen och att där finns det en stor intressant port. Dom lär sig våra stråk och kan sätta fart ut med dem med mycket beslutsamhet.

Så troligen fokuserar dom mycket av det dom lär sig till andra saker än talet och kommunikationen. Vi föräldrar tycker att det känns lite tråkigt att dom inte har börjat prata i någon speciell utsträckning, men samtidigt är vi ju oändligt tacksamma för deras andra kunskaper om andra saker.

Det är fascinerande med barn, alla är så olika :)

På onsdag är det tvåårskontroll på BVC, det ska bli kul att se hur mycket dom växt och lagt på sig sen sist. Vi ska även samma dag försöka hinna med TBE-vaccin på oss allihopa. Det är drop-in, så det borde kunna fungera att göra det efteråt.

Vi ska till Eriks mammas landställe på Ingarö sen på semestern och det skulle kännas bra att ta det vaccinet innan vi åker dit. Det ska väl tas fler doser, men det är aldrig för sent att börja ta det tänker jag.

Det är möjligt att detta inlägg blir det enda under 2017, vad vet jag. Men jag saknar att skriva. Jag tycker det är skönt att skriva och borde göra det mer.