Socialt utanförskap

Ett ämne som är både svårt att skriva om och på sätt och vis lite tabu är socialt utanförskap. Jag har alltid känt mig lite annorlunda och ofta "gjort mig till" för att känna att jag passar in. Jag har ganska dålig självkänsla och har haft svårt att bibehålla sociala kontakter. Det har varit lättare att gå in i nya relationer (då menar jag inte främst kärleksrelationer, utan vänskapsrelationer) än att vårda och bibehålla de gamla. 

Jag kan nog bara härleda det till att jag inte haft tillräckligt med självkänsla för att stå upp för och kämpa för mina vänskapsrelationer. I vuxen ålder tycker jag att jag blivit bättre på det och har några fina vänner som jag försöker vårda min relation till. 

När barnen kom och den omedelbara omställningen i att bli förälder tog över så är det klart att tiden för att träffa vänner och hålla kontakten ströps vesäntligt. Jag tappade successivt kontakten med de vänner som funnits lite längre från mig. De allra närmaste försökte jag ändå hålla kontakten med. Det var ju så mycket som hände där med missfallet innan barnen med, så jag var väl inte helt och hållet hel när sen barna kom till oss.

I takt med att barnens svårigheter blev tydligare och vi har fått anpassa hela vårt liv så att det fungerar för dem så känner jag ett otroligt stort utanförskap. Både för att vår vardag innehåller otroligt lite tid för att upprätthålla kontakt med vänner och bekanta och för att det är svårt att känna delaktighet i det som sker och pågår i andras liv. Nu när jag tänkt skriva om det känner jag att det är svårt att få ord på det faktiskt. 

Vår närmaste familj förstår oftast och det är skönt, även om jag tror att även dom ibland känner att dom inte riktigt kan relatera till det vi upplever. Det är klart, det går ju inte. Bara den som lever med barn/ungdomar med särskillda behov kan relatera. Jag lyssnar på poddar, läser i grupper och har lite kontakt med föräldrar till barn med särskillda behov. Det är nog egentligen där som jag känner mest att jag förstår och blir förstådd.

Som det här med jul, advent, paket och kalendrar. Jag älskar julen, jag har de finaste minnena från jul med mamma och Lotta! Jag älskade när det var bara vi tre och våran sneda julgran. Vi köpte alltid den fulaste granen för den var det synd om. Vi hade urmysiga uppesittarkvällar och kokade knäck i timmar. Jag har namnsdag den 25 nov och då brukade jag oftast få en julkalender. Det var en mysig månad med julbak och pyntande. Sen önskade man sig lite i julklapp och det var jättekul att se vad man fick. 

När jag fick barn så ville jag skapa egna fina minnen med barnen och skapa egna traditioner. Redan andra julen så insåg jag att det kändes annorlunda. Där och då kunde jag inte hitta orsaken till vad det var. Men i efterhand så inser jag ju att det måste varit en liten fingervisning om att våra barn nog ser världen lite annorlunda än vi. Dom har inget som helst intresse i att öppna paket eller så. Dom önskar sig inget och kan inte sätta ord på sånt här. 

Att ge dem en kalender och säga/visa att vi ska bara öppna en lucka per dag, det skulle inte gå. Ett paket om dagen skulle ju vara kul i 24 dagar, den 25e dagen skulle det vara katastrof att det inte kom ett paket. Och paket i sig är inte så intressant så jag vet inte ens om konceptet paketkalender skulle gå hem. Att flytta in en Nisse i en imaginär dörr vid golvsockeln i något rum hade inte heller fungerat. Dörren, stegen och de möjliga andra dekorativa sakerna intill dörren skulle plockas bort och troligen användas i badkaret. 

Tända ljus går inte, inget av barnen förstår att det bränns. Att då ha en julstake med adventsljus känns inte helt enkelt. Vi hade det första året efter att dom kommit till oss, men sen dess har vi inte kunnat ha det. Alla glaskulor till julgranen är utbytta till plast och billiga sådana som inte gör något om dom kastar med. Vi pyntar inte med några tomtar annat än den som står intill granen och den är tålig, går den sönder så gör den. 

Vi firar julen (ja alla högtider) enbart hemma då det är för svårt och kräver för mycket av oss att åka iväg. Det skulle behövas två extra vuxna med som avlastning för att det skulle bli någon form av trevlig tillställning för oss. Det är för svårt att åka hem till andra, även såna som har barn. Så vi är hemma.

Jultomte på julafton är liksom inte ens lönt att försöka få dem att förstå. Barnen har ingen uppfattning om högtider eller födelsedagar alls. Så för mig som älskar att fixa kalas, baka, laga mat och göra lite fint kring det känns det oftast väldigt tråkigt att göra det för barnens skull eftersom dom inte bryr sig. Vi har försökt oss på att tänka ut bra presenter och alla gånger har det resulterat i saker som bara stått eller legat oanvänt. 

"Alla barn älskar Bobby-cars!" nääää inte våra barn. Dom fattade absolut inte grejen med bilar man skulle sitta på. "Alla barn vill lära sig cykla!" Nej, inte våra barn. "Alla barn älskar julafton" nääää dom gör inte det. Det är väldigt många saker som "alla barn" gillar/vill ha/tycker är roligt som inte våra barn alls faller för. Den känslan, att det kan vara svårt för andra att förstå det, är jättejobbig. Jag vill ju att våra barn SKA tycka det är spännande med paket, födelsedag, påsk, julafton, lördagsgodis, julkalender på tv, Kalle Ankas julafton, påskharen, tårta, cykla, hoppa hage, halloween... ja you name it. Men dom bryr sig inte. 

Så nu när det är massor av traditioner som visas upp i sociala media så känner jag än en gång att det gäller inte oss. Jag kan känna sorg över att inte ha den där stunden i soffan med barnen och titta på julkalendern, jag kan känna sorg över att inte ha lite stress över vad vi ska köpa till dem i julklapp och jag känner sorg över att julafton är vilken dag som helst för dem. Det är här dom här känslorna av socialt utanförskap kommer in. I vardagen har jag redan lärt mig leva med det, där känns det inte så jättejobbigt längre. Jag har vant mig att vi gör inte saker som andra gör och vi gör det vi gör ganska annorlunda och med andra förutsättningar. 

Men högtiderna tycker jag att jag fortfarande har rätt svårt att hantera. Jag vill SÅ mycket, men det är liksom ingen idé. Jag känner mig utanför och som att vi inte passar in. I år är det ju ett helt och hållet upp och nervänt år i och med pandemin. Det är i mångt och mycket för alla andra så som vi alltid lever. Vi är ganska isolerade till hemmet, måste anpassa allt kring att barnen inte kan vara där det är så mycket folk mm. Eller, inte kan är väl fel att säga, för det kan dom. Men det fungerar oftast väldigt dåligt och det blir inte en trevlig stund. Gå ut och äta är helt otänkbart nu när dom inte kan sitta i vagnen längre. 

Så just nu är det jobbigt. Både för att jag känner att jag går miste om så mycket, jag och Erik har minimalt med tid för oss själva och för att jag känner att jag vill ju ge barnen fina minnen! Jag vill skapa tillfällen för dem att minnas med värme och glädje. Det gör vi, det vet jag. Det är väl bara konflikten mellan vad jag skulle vilja och vad som passar dem som gör att jag känner som jag gör. Det enda man vill är att ens barn är lyckliga och det är våra barn! Glada, trygga och lyckliga barn. 

Så varför är det så jobbigt för mig? Ja jag vet inte, kanske är det för att det finns så många förväntningar kring vad det innebär att få barn och bilda familj. Vad livet borde innehålla, hur det borde se ut och vad man borde göra för och med sina barn. Det är nog här jag känner konflikten och får kämpa med hur livet blev. Att acceptera att vårt liv inte blev ens nära nån form av norm. Att det är svårt för andra att fullt ut förstå vårt liv. 

Jag har köpt en julkalender till mig själv och gjort en till Erik. För att få känna mig lite som andra, för att kunna dela det där jag vill dela med barnen, med iallafall Erik. Vi kommer inte göra nån julmat i år. Vi köper färdigt och tar hem. På så sätt slipper vi avsätta tid till det mer än att äta den. Vi kommer inte vara så mycket lediga heller, semestern i somras har vi inte riktigt återhämtat oss från än, så jullovet blir kort i år. 

Om jag fick önska mig en julklapp så skulle det nog vara att få möjlighet att för en enda dag kunna prata med mina barn och dela deras inre tankar. Att få tillgång till dem och att få ge dem ett paket med något dom önskat sig. Se deras glädje och få en kram och ett "Tack mamma!"