Ja herregud vad tiden går. Det blir inget långt inlägg idag. Jag satt i soffan nu på kvällen, en film vi sett var slut och jag hade så mycket som snurrade i huvudet och som jag ville dela med mig av. Hämtade datorn och den var urladdad. Gick in till mitt rum och satte i sladden.
Öppnade bloggen och läste det sista inlägget jag skrivit. Sen stängde hjärnan av. Jag fylldes med sån sorg över att vi kämpar så hårt! Att läsa ett inlägg från över ett år sen och inse att vi kommit så långt, men ändå så blir det inte lättare.
Det här med "små barn, små problem - stora barn, stora problem"... ja det kan man nog säga att det stämmer. Eller, nej, jag ser det nog inte som problem. Våra barn är aldrig problem. Vi sätter dem främst i precis alla lägen, vi gör allt för dem. Dom är inte ett problem för oss och har aldrig varit. Dom är det bästa vi har och jag går över glödande aska för dem!
Det som gör det svårt, inte bara ibland utan väldigt ofta, är att det är svårt att möta upp deras behov. Var och en är lättare, men när vi är allihop tillsammans är det cirkus. Det handlar om att hinna se, känna av och uppfatta de små signalerna som kan skilja att ha en helt underbar kväll och att kvällen gör att jag hör sus i öronen, har hjärtklappning och tunnelseende.
Då orken är i princip obefintlig så påverkar alla fartgupp så mycket! Min hjärna är inte frisk och det finns oerhört lite tid för återhämtning. Det som finns i energiväg går åt fort och vad gör man när det är slut? Jag vet inte, jag har ingen lösning. Barnens skola är fantastisk, korttids fungerar bra nu och avlastningen på söndagarna är just nu lite svajig. Men från sekunden barnen slår upp sina ögon tills dess att dom somnar på kvällen är det cirkus, kaos och hej baberiba.
Min sömn är så rubbad och fortfarande alldeles för sparsam att kroppen hela tiden går på överlevnadsläge. Jag har stängt ner kontakt med vänner, jag prioriterar inte mig själv, jag kan inte jobba och jag har endast ett läge - det är att tillgodose barnens behov. Det jag har går till barnen. Det är svårt psykiskt att leva så. För lite sömn under så lång tid och att aldrig nånsin känna lite vind i seglet, det sätter spår. Jag önskar att jag mår bättre snart och att vardagen rullar på lite bättre.
Det finns få saker som jag inte är orolig för inför framtiden. Kommer jag räcka till? Hur hanterar jag på 162 cm en stor tonåring som får en låsning och har utbrott? Hur ska jag kunna hjälpa mina barn att hitta sina vägar i livet? Dom är 7,5 år nu. Minst 12 år till kommer dom bo hemma och ha behov av stort stöd. Jag är trött. In i själen trött. Hur kommer det bli med allt? Jag önskar mig ett facit i julklapp.
