Shit, dagarna bara går

På måndag har killarna funnits hos oss i en hel månad. Vad fort tiden går! Helt galet! Och som dom vuxit på den här tiden... GOSH! Vi var på BVC i veckan och Lucas har gått upp 1,2 kilo på 4 veckor. Alexander har gått upp 1 kilo. Sen har dom växt från 49 cm och 51 cm till 55 cm båda två. 

Den minsta storleken på kläder användes aldrig, den näst minsta har dom vuxit ur för två veckor sen och nu kämpar vi för att hinna använda alla fina kläder storlek 56. Nästa storlek är 62 och det finns lite grann i den storleken, tur det för snart är vi där! När jag shoppade på Tradera så körde jag på 56 i mångt och mycket. Trodde ju inte att vi skulle få normalstora bebbar på en gång lixom. 

Dom som fått sina tvillingar och som hade mer koll på kläder och sånt, dom sa att 56 använde dom längst. Lite stort i början efter att dom använt klart 44 och 50 och sen kunde dom använda det rätt länge. Vi kunde använda 50 nån vecka hemma, men sen har det varit 56. Nu börjar en del av de 56:or som är lite i mindre variant vara för små eller iallafall på gränsen.

Aja, det är ju som det är :)

Första två veckorna hemma var väldigt lugna och enkla. Killarna sov mest och sov gott på natten. Visst, dom åt var tredje timme dygnet runt. Men dom var nöjda däremellan. Nu sista veckan så har dom börjat knorra och ha lite jobbigt med magarna. Sen är dom vakna mer, vilket är mysigt! Men dom är även mer svårsövda mellan matningarna på natten. Både för att dom har lite ont i magen tror vi och sen för att dom nog stör varann lite grann i sängen. 

Natten som var la vi dem skavfötters istället för bredvid varann och då vart det lite lugnare. Men dom har lite svårt att somna om så vi får väl se hur länge vi kan ha dem i samma säng. 

Hur som helst så är dom riktigt goa och fina, våra bebbar. Så klart. Det tycker nog alla om sina små! 

På tisdag börjar Erik jobba... känns lite läskigt! Men det måste ju gå hur som helst. Vi har en plan för hur vi ska underlätta för mig på dagarna och även att få lite mer sammanhängande sömn på nätterna. Nu har vi gått upp båda två varje matning. Men det är egentligen så att man fixar ju att mata ensam, så vi ska testa att ta varannan matning. Erik tar den första och jag tar den som är vid typ 2-3 nånstans. Då får han sova mer sammanhängande innan han går till jobbet och jag får sova lite mer sammanhängande i början på natten. Får se hur det går.

Jag kan ju gå och lägga mig och bebbarna igen när han gått till jobbet om jag vill. Vi kan ju sova på förmiddagen. Men jag erkänner att det känns lite läskigt att inte ha honom hemma på dagarna alls. Hoppas att det inte blir för stökigt bara. men man får väl ta det som det är och skita i att man inte kommer ur morgonrocken ibland.

Men på det stora hela så har vi fått snälla barn iallafall. Än så länge :) 

Nu är dom här!

Ja jisses... Nu är dom verkligen här! Och tänk att det var just Lucas och Alexander som kom till oss, helt fantastiskt!

Det blev inte helt okomplicerat när det väl var dags att åka in. Dels så åkte vi inte in för att förlossningen startat utan mer för att jag inte mådde bra. Dom sa åt oss att ta med lite övernattningssaker så vi tog en plastpåse med lite tandborste och så där. Detta var natten mot torsdag förra veckan.

När vi kom in var det kontroller på mig och bebisar, allt såg bra ut med bebisarna iallafall. Men jag hade tecken begynnande havandeskapsförgiftning. Påverkade njurvärden och högt blodtryck. Vi blev inlagda och på morgonen var det tester och mer tester. Dom sa ganska tidigt på dagen att det var dags att sätta igång mig. Så Erik fick åka hem och packa ihop BB-väskan och komma tillbaka.

Under dagen på fredagen så hände inte så mycket. Vid fem på kvällen kom en läkare in och kollade på mig, det tog kanske två minuter så hade hon bestämt att hinnorna skulle tas. Sen tog det lite fart, det blev värkstimulerande dropp och det drog igång ganska bra först. Men så stannade det upp lite och jag kom ingen vart. Kl fyra på natten till lördag så kom läkaren in igen och sa att det här går inte, det blir snitt.

Lite snuvad på konfekten så bokades iallafall ett akutsnitt in kl 8 på morgonen på lördagen. Fram tills dess var lustgasen min bästa vän. Men väl vid snittet så var det inte mycket jag hade att tillföra situationen... Usch vilken otrevlig upplevelse!

Väl efter snittet så skickade dom upp mig på IVA för att jag hade så dåliga värden och inte producerade nåt urin nästan. Erik fick ta hand om killarna och jag låg på IVA under övervakning. Till slut fick jag komma ner till vårt rum igen men jag mådde så långt från bra som det går att må.

Vi fick komma från förlossningen till BB på söndag förmiddag och det var bra för det var sån full rulle på förlossningen så vi fick ingen riktigt backup där och jag var i princip helt bänkad i min säng. På BB började jag landa lite grann i att det nu var över, att våra fina pojkar hade kommit. Men vilken fruktansvärd pärs att föda barn! På riktigt så fattar jag inte att folk väljer att göra om det. Alltså PÅ RIKTIGT. Jag tyckte inte alls att det var så fantastiskt och en upplevelse. Visst kan det ha att göra med att det blev som det blev, men jag är verkligen färdig med att föda barn!

Väl på BB så började jag så smått komma igång med amningen, det blev mer och mer uthärdligt med smärtor och vi fick jättefin uppbackning av all personal. Natten till tisdag så vaknade jag och mådde verkligen helt sjukt dåligt. Huvudet sprängde och hela jag kändes sjuk. Det blev full rulle inne på rummet med en massa tester och grejer. Mina värden var helt åt skogen och dom började ana oråd. Jag fick blod och vätska, det blev ultraljud och undersökningar. Det verkade som om jag hade koagler kvar i livmodern. Den hade ju varit så gigantiskt stor så det verkade som om den inte orkat dra ihop sig ordentligt. Jag hade jättedåliga blodvärden och blödde jättemycket.

När det framåt kvällen stod klart att jag nog inte skulle kunna få ut koaglerna med medicin så vart det operation inbokad. Dom ville helst inte göra det på kvällen eller natten så jag fick sova till onsdag innan det blev fasta och sen operation strax efter lunch på onsdagen. Efter lunch så drog dom iväg mig och det kändes inget vidare faktiskt... Både lite rädd och lite ensam kände jag mig.

Det gick bra, men dom hittade inte den mängd dom trodde dom skulle hitta... så teorin kring vad det var som orsakade att jag blev så sjuk är att jag hade samlat på mig så mycket vätska att när det började frigöras för att jag skulle kissa ut det så späddes blodet ut så mycket att jag fick väldigt lågt blodvärde. Jag har dessutom för högt blodtryck och får medicin mot det. Så dom sista dagarna här har varit väldigt tunga fysiskt och psykiskt. Vi hade börjat få lite kläm på amningen, iallafall lite grann. Men det fick jag lägga åt sidan ett par dagar och bara pumpa istället. Jag orkade helt enkelt inte. Vi får se om jag försöker få igång det sen, men just nu pumpar jag och så ger vi ersättning för att fylla upp.

Vi är inte hemma än, men vi får troligen åka hem imorgon om mina värden säger att det är ok. Dom vill inte riktigt släppa hem mig utan att veta att det börjar se bättre ut. Idag var den opererande läkaren, hon som snittade mig, inne och pratade lite. Tydligen, vilket jag inte riktigt har förstått under vägens gång så var jag på väg att bli riktigt sjuk av havandeskapsförgiftning. Det har varit så där att dom har sagt att det varit på gång men inte fullt ut så där. Men läkaren idag sa att det var på väg att gå illa på riktigt. Tur att det inte gjorde det!

Efter operationen i onsdags så har jag fått lite extra blod och så där, men jag mår sååååå mycket bättre! Det är hemskt att må så där dåligt så man inte riktigt orkar tänka eller nånting. Erik har tagit en stor del av matningen och så när jag var sjuk. Han är helt fantastisk. Vi har dessutom fått jättefin uppbackning av barnmorskorna här på BB. Dom har hjälp oss jättemycket och är jätteförtjusta i pluttarna.

Här kommer lite bilder på Lucas och Alexander :)

Alexander

Lucas

Första bilden på de små klimparna!

Busungar!

Imorgon åker vi troligen hem så får vi se hur vi klara oss tillsammans ute i det riktiga livet :)