Så fånigt!

Jag är så fånig, feg och blyg! Jag vet det är en del som inte delar min uppfattning om det... när det kommer till kritan... så är jag så knäpp!

Så här va... nu börjar ju folk känna igen mig lite här på "jobbet", så nu hälsas det friskt och dom som bara sett mig på intranätet haffar mig i korridoren och vill hälsa. Det är jättekul! MEN jag blir så blyg! Svårt att se folk i ögonen och känner mig så fånig! Jag är ju en vuxen människa... Så dumt!

Sen i förra veckan så intevjuade vi en ny kille här på Länsstyrelsen... jättetrevlig och verkade glad och öppen. Han satt här inne och pratade och så tog vi ett kort och la ut på intranätet. Jag gillade honom. Ni vet, han var en sån där man tyckte om. Så jag tänkte på det, han är ny här på ön... vilket jag oxå är. Kände igen mig på nåt vis. Han ska stanna tills i september, men ändå.

Idag, när vi skulle fika, så satt han med sin kollega i fikarummet... och jag blev alldeles stum, tittade på allt utom honom och kände mig så fånig! Givetvis satte sig Lars vid deras bord och då var ju jag tvungen att sitta där med. Var allt annat än avslappnad. GUD! Hur svårt kan det vara att bara bete sig?

Ja... jisses hur jag håller på. Men men, det släpper säkert... jag känner mig bara som en tonåring... Galet!