Ibland fastnar man i saker som faktiskt oftast aldrig händer.

Så kan jag tänka ibland. Jag fastnar i en "dröm" som jag tror faktiskt kan slå in. Men om jag tänker efter, så nej Kattis, sånt händer inte. Inte i den verkliga världen.

Kattis du är ju för sjutton en vuxen kvinna! Sluta drömma och tro att det serveras lösningar. Det serveras aldrig nånsin lösningar på problem. Man får lösa det själv. Det finns aldrig en enkel lösning på de stora frågorna. Så är det och jag antar att när man är 34 borde man veta det. Eller?

Jag letar svaren på två stora frågor och inser att det kommer vara jag själv som presenterar svaren på dom frågorna. Svaren kommer att vara mina egna. Men, om det är så, är det fel? Är det fel att lösa det stora själv? Det finns dom som tycker det. Man låter bli att ställa frågorna så slipper man höra svaren.

Jag har aldrig tvekat att fråga. Jag har frågat stora frågor många gånger i livet. Ibland ett undvikande svar, ibland anklagelser, ibland motfrågor, ibland undvikande, ibland bara tystnad... men vad händer den dag jag slutar fråga? Finna sig i att leva med frågorna obesvarade.?

Inte min stil alls.

Jag börjar om igen i livet just nu. Sent? Det är aldrig för sent. Man kan lära gamla hundar att sitta. Pratade med en gammal vän för en tid sen, denne vän sa: Jag fattar inte att du orkar!

Men vad är alternativet? Att finna sig? Att göra det som är enkelt? Och är det verkligen enklare att bara finna sig? Får man luft under sina vingar genom att finna sig? Visst fan kan man krascha, så är det ju. Men ska jag alltid ligga bakom långtradaren för att det är enklare än att köra om? Visst sjutton kan man behöva avbryta och lägga sig bakom igen. Men kommer man om, vilken befrielse!

So what om man ändå skulle av på nästa avfart! Då har jag i alla fall testat! Jag vill inte sitta i gungstolen på hemmet och säga: Om jag ändå hade försökt.

Och vem har sagt att det är enkelt. Inget är enkelt. Inte ett jävla någe. Jag tror att med tillräckligt många motgångar så måste det vända en dag. Än är det inte över, det finns tunga uppförsbackar kvar. Men jag vet att trampar jag själv och inte förlitar mig på att nån annan ska skjuta på, så kommer jag stå som Rocky i toppen av trappan sen! Och ingen kan säga: "Kattis, du försökte ju inte ens."

Jag försöker.