Öde

Jag har tänkt på en sak. Skolgårdar. Under terminerna så är det ju full rulle på skolgårdarna. Iallafall låg och mellanstadieskolgårdarna. Barnen cyklar, sparkar boll (ibland även varandra!!), hoppar rep och sånt... Det är som i en myrstack på nåt vis. Myller som far omkring i ett till synes helt ologiskt mönster.

En gång när vi gick förbi, jag och Blessin, så hörde jag en ganska stor pojke ropa: "Henka är inte med längre! Han bölar för att jag kullade han!" Pojken som troligtvis var Henka svarade med gråten i halsen: "Dra åt helvete!" så sprang han allt vad han hade mot porten till skolan. En flicka sprang efter och ropade efter honom: "Stanna Henka, vänta på mig!"

Det är ju lixom som att uppleva allt på nytt. Barn är desamma som när jag var liten. Barn. Elaka och fulla med ångest. Alltid två sidor som träter och nåra däremellan som inte tillhör nån av sidorna.

Men iallafall, nu var det skolgården jag tänkte på. Under sommarlovet är det så tyst kring skolorna att det nästan är otäckt. Med barnen (även de elaka) så lever skolan. Då finns det liv och trots att man ibland blir bestört över vad man får se på skolgårdarna, så fylls man av nån form av värme när man ser barnen ränna i pölarna och hiva sand på varann!

Utan barnen är det så förtvivlat tomt. Det är som att tillvaron stannar upp och det blir ett vakuum. Barnen fyller upp ett tomrum i skolorna. Så på sommaren är det nästan lite obehagligt tomt. Jag går förbi och blickar in på gården. Inte ett ljud. Det är som om dom elaka barnen spårlöst slukats av jorden. Jag kan få lite ångest över den där tystnaden, det blir på nåt sätt så tydligt. Vad som är tydligt vet jag inte. Men en sak är säker, jag klarar inte av att gå över tomma skolgårdar på sommaren... fånigt va? Men så är det.

Som om vakuumet kunde skada mig på nåt vis. Galet, jag vet. Men tänk på det nästa gång du går förbi en tom skolgård. Tänk på alla barn som ger liv åt den övrig tid på året. Hör hur tyst det är.