Imorgon börjar det.

Jag är på plats i Visby. Imorgon börjar praktiken. Ska bli väldigt roligt och lärorikt! Jag antar att det kommer kännas lite som om jag jobbar igen... hihi. Ska bli skoj!

Min syster hjälpte mig att ta mig hit med alla prylar. Hennes bil var full med grejjer och jag har nog med mig mer än vad jag behöver, men det gör inget. Det blir bra att ha lite prylar, gör att jag har lite att göra när jag inte flanerar på Visbys gator i vårsolen... eller sitter uppe på Högklint och filosoferar...

Vi lyckades med att göra Visby på en dag, äta en härlig lunch, promenera i solen och shoppa lite. Underbar helg med syster, lite för kort bara. Kanske kommer hon tillbaka under tiden jag är här... vi får se!

I övrigt då... ja, vad ska jag säga... TACK för all fina ord i bloggen och på Facebook. Det är ändå lite skönt att läsa hur min pluttis har gjort avtryck även i andras liv. Det känns oerhört tomt efter honom. Han fattas och det känns mycket i själen... att han inte finns. Alla de fina minnena, trots att dom är fina, gör väldigt ont just nu. Så klart vet jag att det i sinom tid kommer göra mindre ont och jag kommer kanske kunna le när jag minns honom. Men just nu är det bara smärtsamt att se hans vackra uttryck kika på mig. För han finns där varje gång jag stänger ögonen... varje minut när jag inte har nåt att sysselsätta mig med...

Jag vet att jag gjort det jag måste, jag vet att det inte fanns alternativ och jag vet att vi alla som lever med hund kommer stå inför det en dag...

Men kommer jag nånsin känna att jag gjorde rätt?