Jag och Erik är mycket trötta, både fysiskt och mentalt. Jag har svårt att hitta upp över ytan just nu och allt går mest runt runt, lite moment 22. Erik har ju under all denna sen barnen kom jobbat heltid och det har gått ganska bra. Han känner att han får vila på ett sätt när han kommer till jobbet, får lov att tänka på annat och fokusera på sånt han tycker om och som är intressant.
Men det håller ju bara till en viss gräns, för till slut behöver man vila. Vila på riktigt. Att dras med sömnbrist och ständigt passa på två små vildar tar på krafterna ordentligt. Han ligger och balanserar ordentligt på sin gräns nu och jag har nästan hoppats på att han ska bli lite sjuk och sjukskriva sig. Han skulle behöva en mental paus, få lov att släppa allt vad jobb heter och bara vila sin hjärna. Sova.
Han känner nog ett oerhört ansvar att jobba och försörja oss. Jag får ju ersättning från Försäkringskassan, men det är ju ingen direkt "topplön" att leva på. Så här känner ju jag att jag har en del känslor kring att inte jag bidrar på samma sätt. Det är svårt tycker jag. Jag VILL ju jobba och leva mer som en normal familj men två arbetande föräldrar. Men det är rätt tufft att hitta upp ur det här och få till en så pass bra kontinuitet i vardagen att jag kan ta ett jobb och känna mig ärlig i vad jag kan prestera.
Men vaddå, det är väl bara att jobba? tänker du kanske. Ja, det borde vara så. Men min hjärna fungerar väldigt dåligt just nu. Jag har svårt att formulera ord och föra samtal. Allra helst om det är saker jag måste tänka till för att prata om. Till exempel tidsplanering eller saker som hänt som jag ska återberätta eller sammanfatta. Jag har svårt att vara kreativ och har dålig kontakt med mina idéer och min fantasi. Att då arbeta inom grafisk formgivning och liknande är som ni förstår inte helt enkelt.
Jag gör så gott jag kan, jag gör verkligen det. Långvarig sömnbrist och utmattningdepression är inte den optimala bakgrunden när man behöver få till någon form av arbete som fungerar. Jag VILL. Hjärnan säger dock att vi har en del arbete tillsammans för att klara av det. I veckan har jag samtal med min läkare och har bett om remis vidare till nån att prata med. På arbetsförmedlingen har dom också en psykolog fick jag veta idag, jag ska få prata med denna med. Det känns bra! Det känns i alla fall som om det börjar gå åt rätt håll. Att jag får hjälp med strategier eller annat för att komma vidare.
Jag har arbetat en del med mitt CV för att uppdatera det och anpassa efter vad det är jag söker idag. Men det är svårt att känna att jag har så mycket att erbjuda. Sen är det ganska rörigt att ha tvillingar med våra barns speciella svårigheter och allt. Tror inte vi har haft en enda vecka sen semestern i somras som har varit en vanlig vecka bara. Det har varit sjukdomar, många sjukhusbesök, möten med HAB, logoped och sjukgymnast. Och varje tillfälle kräver att det barnet är hemma hela dagen oftast. Ibland båda då det är nästan omöjligt att ha en hemma och sen hämta den andra på förskolan. Erik kan inte alltid vara behjälplig och i dessa tider kan vi inte heller nyttja mormor och farmor på samma sätt. Så det har varit ett pusslande och ett grejande hela hösten.
Nu står det lite ledighet för dörren och jag har knappt hunnit fundera på hur vi ska orka med det. Barnen skulle varit på korttids förra veckan och vi hade sett fram emot att vara bara med varandra, tanka och ladda batterierna. Men Alexander blev magsjuk och båda barnen kom hem på morgonen efter. Det lilla som vi hunnit tanka och ladda på en kväll var som bortblåst efter bara ett par timmar. Båda barnen hemma torsdag och Alexander hemma fredagen med. Fast så magsjuk var han inte, men det är en helt annan historia.
Men vet ni, en sak som är så underbart!? Både Alexander och Lucas är i nån fas där dom mer och mer kommer på att det här med att göra sig förstådd är en bra grej! Många av de konflikter vi haft/har är ju pga av att vi inte förstår varann. Men det känns lite som att vi hittar så smått en väg tillsammans och det är såååå roligt!
En väldigt rolig grej som hände här om dagen var att Lucas klättrade på mig och busade, han lyckades på något sätt köra ner sin armbåge med full kraft i mitt ena bröst. Jag utbrast: AAAJ Lucas, du gör illa mamma! och så skyfflade jag över honom till Erik. Sen sa jag lite tystare och mer för mig själv: Helvetes...! En liten röst bredvid mig upprepade: Helvetes!
Gud så vi skrattade! Så roligt att han härmar och suger åt sig som en svamp! Men oxå en bra påminnelse om att det är dags att passa sin tunga lite mer och att han faktiskt är mottaglig för att träna mer på just att imitera och härmas. Gulliga unge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar