Det måste vända nu

Nu känns det som att det bara måste vända. Igår var det BF, beräknat förlossningsdatum, och en dag jag bävat för hela sommaren. Usch... ingen rolig helg alls. Har försökt att sysselsätta mig och tänka på annat men jag vet inte om det var dumt. Det blev storstädning, tvätt och sen lagade jag en massa mat till matlådor igen. Bra terapi för mig...

Men jag vet inte om det var dumt som sagt. Idag på jobbet fick jag verkligen kämpa för att styra upp tankarna och inte bryta ihop. Hur KAN det vara så himla tungt!? Nu är det ju snart 5 månader sen... Det tar sån tid att komma vidare! Jag blir ibland både frustrerad och arg för att det är så. Känns som om tiden sniglar sig fram och jag kommer aldrig loss.

Men nu hoppas jag att det kanske kan vända... att det nu börjar bli lättare att se framåt. Det har känts lättare i perioder, med nu i augusti blev det lite för mycket tror jag. Så mycket tankar och saker som hände. Sen har jag haft datumet 31:a aug som ett svart hål framför mig. Nu när jag passerat över hålet så kanske det kan bli lite bättre.

Jag gick hem tidigare från jobbet idag då jag kände att jag verkligen inte var i form att vara där... Jag kan le på utsidan och försöka hålla ihop, men det går oftast inte så bra i längden. Min chef är förstående och sa bara åt mig att gå hem och vila. Jag vet inte hur länge till det är så, att hon är förstående, men nånstans så står jag mig själv närmast och jag behöver lyssna på mig själv när det håller på att rinna över.

Jag ska ladda telefonen och sen gå ut i solen, sol är ofta bra för själen. Sen blir det lite middag, dusch och sen bums i säng. Behöver försöka få lite sömn på pluskontot känner jag... Så kanske blir lättare att orka med allt annat som jag har snurrandes i huvudet.

1:a september idag. Almanackan i min dator har en ikon som ser ut som ett kalenderblad med en etta på. Det kändes lite som om det både är 1:a dagen på en ny månad och symboliskt första dagen på det som komma skall. Idag är jag förbi den mörka dagen och förhoppningsvis blir det ljusare nu.

Värsta veckan på länge

Nej usch vilka dagar jag har haft! Jag kämpar varje minut med att inte låta ångesten ta så stor plats men det är tungt nu. Tre dagar kvar tills det datumet jag fruktat så länge. Jag måste förbi det tror jag innan det vänder.

Idag grät jag hela vägen till jobbet och fick sitta i bilen en stund för att få andas lite när jag kom fram. Hade nån frågat idag hur jag mådde så hade jag nog tappat taget helt tror jag. Fy vad tung dag!

Det är tur att jag haft mycket att göra på jobbet så jag hinner lixom inte med riktigt. Jag hinner med jobbet, men hinner inte med att tänka på mig själv. Varje morgon denna vecka har varit riktig pest, jag har fått kämpa för att inte gå och lägga mig igen och inte gå upp på hela dagen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ställa dessa krav på mig själv... men jag tror ändå att det inte blir bättre av att vara hemma.

Nu är det bara en dag kvar sen är det helg. En av de tyngsta helgerna... Men jag får bara lov att ta mig igenom den. Vi har sagt att vi ska försöka sysselsätta oss lite, får se hur det går.

Känslosamt och chockartat

Nu har det gått ett par dagar sen vi kom hem från Dalarna och dopet för Jennys och Klas lilla Vera. Vi åkte upp på fredagskvällen och stannade tills dopet var färdigt. Att hinna med att umgås lite med Eriks pappa stod på schemat då vi inte träffat honom på ganska länge. Han var nog glad att se oss :)

Under lördagen så kikade vi in hos Eriks mamma och särbo som bjöd på älgkalvsstek och hemodlad potatis... Jättegott var det! Kvällen spenderades med Erik pappa som lagade pepparstek med bakpotatis. Det är hans paradrätt så det var ett måste när vi var på besök.

På söndagen var det dags för dop. Jag har haft det jobbigt med att åka på det, det medger jag. Men jag insåg ju också att för det första så ville jag vara där för Jennys skull. Även om man inte hinner prata och umgås så värst mycket så var det en viktig dag för henne, jag ville därför dela den med henne. För det andra så vet jag ju att nån gång måste bli första gången som jag träffar henne och även de kompisar som finns där uppe.

Det gick ok. Det var väldigt jobbigt att krama om alla fina kompisar som jag fått genom Jenny. Det är just första mötet som är det jobbiga... sen släpper det lite och man kan gå vidare. Det tar tid med att gå igenom allt, men nån gång måste jag ju komma ut på andra sidan. Och nu efter att ha träffat dem igen så känns det lite lättare. Jag grät mig igenom dopet och höll hårt i Eriks hand. Vi båda var väldigt påverkade av ceremonin och orkade sen inte åka med på fikat efteråt. Men jag hann krama om henne och klämma Vera lite i de underbart goa små fötterna.

Mycket känslor och tårar var det, men jag är glad att jag åkte och jag tror att Jenny blev glad att jag var där trots allt.

En sak som jag inte skrivit så mycket om är en sak som kommit upp inom familjen. Jag och mina syskon har fått reda på att vår pappa har Alzheimers. Vi har tänkt att nåt är galet då pappa har varit lite virrig och så där, men att få reda på att har Alzheimers var lite av en chock. Inte för att det kanske var helt otänkbart utan mer att vår älskade pappa har blivit sjuk... Ingen av oss var nog beredda på att det skulle vara så illa som det var.

Han blev sjuk för ett tag sen och har inte delat det med oss, oavsett vad det beror på så är vi nu väldigt tacksamma för att vi fått ta del av det och kan hjälpa honom. Vår pappa är bara 65 år och det känns så himla orättvist att han nu när han gått i pension och skulle leva det goda livet har drabbats av en sån hemsk sjukdom. Just nu mår han ganska bra, han är lite virrigt och glömmer saker men är i grund och botten ganska glad tror jag.

En sak som dock är mycket bekymmersamt mitt i allt detta är att han har blivit lurad av en person som kapat hans identitet. Denne person har satt pappa i skuld på över en miljon. Eftersom pappa är sjuk så har han inte riktigt kunnat reda ut allt. Vi har nu tagit över det arbetet med att reda ut det och det är väldigt mycket. Man kan inte tro det innan man råkar ut för nåt sånt här, men att bevisa sin oskuld är inte det enklaste och att dessutom är dom som lurar folk på det här sättet så himla fula så dom gör det på ett sätt som är noga genomtänkt.

Vi är fyra syskon och vi delar på bördan, jag är glad att vi har varann i det, men det är tungt att veta att pappa i framtiden nog inte kommer känna igen oss. Han är ju så ung! Det är ofta man hör om folk som väntar på sin pension och när den väl faller in så blir dom sjuka. Otroligt tragiskt!

Han måste flytta från sitt hus och komma till en mindre bostad någonstans där vi kan hälsa på lätt och där han så småningom kan få hjälp när han behöver det. Han mår nog som sagt i grunden bra men det finns nog mycket oro kring bedrägerierna och även att han vill flytta men inte får huset sålt. Det är väldigt många praktiska saker som måste fixas så pappa fortsätter ha det bra. Men vart börjar man? Hur gör man? Vi kämpar på och vi kommer hitta upp till ytan där också.

Men ett tips till alla er som inte har lås på era brevlådor, skaffa det. Det vanligaste sättet att kapa en persons identitet är att vittja dennes brevlåda på lånehandlingar mm.

2014 skulle ju bli ett fantastiskt år, det födelseåret vårt barn skulle ha. Nu är 2014 fullt med ångest och tunga känslor. Men visst är det så att efter regn kommer solsken?

Det värsta är väl att olyckor kommer ofta om tre... Nu har jag två, vilket blir den tredje?

Sista dagen på semestern

Jag har inte haft nån ork att blogga alls på sista tiden. Dels för att vi varit iväg lite på semestern och dels för att det känns som om jag skriver endast när jag är nere. Finns inga roliga inlägg, inget tok som förr. Så ett tag funderade jag på att radera bloggen.

Men det är ju som en dagbok och ett sätt att ventilera när det rinner över. Så nu sitter jag här igen.

Jag visste att det skulle vara en jobbig tid nu ett tag. Både för att vi fick lite semester och kanske då tid att hinna ikapp allt som hänt. Erik är den mest fantastiska som finns så vi har pratat mycket och varit ledsna olika dagar. När den ena haft en bra dag har den andra en dålig... och sen byter vi. Det är bra att vi har varann!

Den 31:a augusti var det beräknat att bebisen skulle komma. Jag visste att augusti skulle bli en jobbig månad... och det har det hittills blivit oxå. Jag räknar dagarna tills dess att den 31:a är här. Det är som att uppleva allt om och om igen. Det är så FEL att vi inte kommer få vårt barn om ett par veckor. Jag tänker på hur jobbigt gravid jag skulle ha varit och hur gnälligt det skulle varit här hemma. Svullet och jobbigt i värmen. Men SOM jag önskar att det var så!

En annan del som är svår just nu är att de man känner som varit gravida i ungefär samma vecka som jag har alla utom en fått sina små. Det gör ont och svider så i hjärtat.

En av mina bästa vänner Jennys lilla tjej Vera ska döpas nästa helg. Det borde ha varit så att jag knappt orkat ta mig dit pga av att jag hade en stor mage att kånka på. Det borde varit så att jag såg fram emot att pina mig iväg till Dalarna. Och visst ser jag fram emot att åka, men det känns också jättejobbigt. Självklart vill jag träffa Jenny och lilla Vera, vi har ju inte setts alls sen Vera föddes. Jenny fick henne ett par dagar innan jag blev inlagd. Så vi hann knappt glädjas åt att Vera kommit innan jag fick missfallet.

Det är så orättvist att det ska vara så! Jag vill ju dela Jennys glädje över sin lilla tjej och så klart är jag glad för hennes skull! Men pga vad som hänt så är det otroligt jobbigt också... Det är ju ingens fel eller så och jag vet att Jenny förstår mig. Men det är så himla ledsamt att jag inte orkat vara där för henne nu när hon upplever allt som man gör när man får barn. Vi skulle ju vara hemma en del tillsammans och prata om blöjor och brist på sömn...

Sen hade jag på känn att det skulle bli en jobbig period nu och det är klart att det späs ju på med alla nyfödda bebisar som skulle varit ungefär lika gamla som vår... Alla saker som jag ställs inför för första gången är jobbiga... att träffa de man inte träffat sen missfallet... att göra saker som man inte gjort sen dess... Svårt att förklara, men det är som att ramla ner på botten om och om igen. Så småningom blir ju allt det bättre, för man tar sig igenom det.

För drygt en vecka sen hände dessutom något inom familjen som är väldigt tråkigt och tar energi, det är klart att även det gör att min ork får svårt att räcka till. Det blev många saker på en gång och jag är nog inte riktigt redo för det än. Jag känner mig så tacksam för att vi har varan i familjen och att jag har Erik. Det är mycket jobb och så där för att reda ut det som hänt, så hösten är säkerligen en period då det kommer vara många helger då jag stänger in mig hemma och bara är.

Nej hörrni, livet är bra grymt ibland och samtidigt finns det dom som har det värre :( Imorgon börjar jobbet igen och jag känner att jag egentligen skulle vilja åka bort en månad till. Eller stänga in mig en månad hemma och bara vara ensam. Hjärtat värker och själen är så himla ledsen. Det skulle behövas något glatt besked av något slag, något positivt.

Erik sa för nån vecka sen att vi går igenom ett ordentligt test av vår relation... och det är nog sant. Ingen av oss orkar hitta på så mycket utan vill mest bara sitta med våra datorer. Vi kom fram till att vi inte under några omständigheter vill vara utan den andre, så vi ska klara oss ur det här. Han är den bästa som finns i hela världen. Och jag har sån tur att jag träffat honom!

5 arbetsdagar kvar

Sen är det semester! Jag lovar att denna semester är väldigt efterlängtad!

Vi behöver vara med varann och göra roliga saker tillsammans, vi behöver koppla av och rå om varann. Det ska bli så himla skönt! Just i år är semestern väldigt efterlängtad av mer än ett skäl. Så nu är nedräkningen igång iallafall... FREDAG! Då ska vi fira med tapas!

Jag hoppas att vi får lite fint väder iallafall, vi ska till Norge och vandra. Vi kommer bo på ett hotell och utgå därifrån. Kommer bli så galet mysigt! Här ska vi bo:

Kviknes hotell, Balestrand

Vi ska gå långa dagsturer och sen ha det bra på hotellet, äta gott (och troligen dyrt eftersom det är i Norge) och kanske klämma lite serier på kvällarna. Om vi inte somnar helt ovaggade bara när vi kommer tillbaka :)

I övrigt känner jag mig maktlös och ganska less. Jag har kommit till den punkten att jag lixom inte riktigt orkar känna så mycket. Jag försöker stänga ute dom känslor som är för jobbiga. Just nu är det mest tankar om dagarna på sjukhuset som spelas upp på repeat. Inge roliga dagar kan jag säga, men jag försöker att ta dem när dom kommer och stänga av däremellan.

Det mesta känns väldigt orättvist och det gör jävligt ont att läsa om andras lycka. Eftersom jag inte vill vara missunnsam så försöker jag bara att låtsas som ingenting. Som att andras lycka inte finns och att livet är rättvist. Jag vet att det är rätt dumt, men jag orkar inte känna så mycket längre. Behöver en paus från allt det tunga. Nån gång måste det ju gå över och just nu försöker jag ta mig över den tröskeln.

Eller, gå över gör det ju aldrig. Men bleknar och har bearbetats färdigt. Fram tills dess att jag är gravid igen och vi får vår lilla bebis kommer nog känslorna svaja upp och ner väldigt mycket. Och händer det aldrig så måste jag klara av att gå vidare ändå. Jag jobbar på det iallafall.

Sommaren som inte blev vad det var tänkt

På fredag skulle jag gått på semester i 4 veckor. Det skulle ha varit sista dagen jag jobbade på ganska länge. Först 4 veckors semester och sen gå direkt på mammaledighet för att invänta förlossningen. Jag skulle ha gnällt över min tunga mage och jag skulle ha svullna fötter...

Inget är som det ska vara. Iallafall inte på den fronten. Nu jobbar jag en vecka extra, sparar lite semester till senare. Jag går tillbaka till jobbet igen i augusti. Jag tänker varje dag på att inget är som det ska vara. Och hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte se nån mening med hur det blev. Det finns inget positivt med att inte vara gravid nu.

Jag ältar en del just nu. Funderar fram och tillbaka. Jag vet att det inte är konstruktivt alls, men just nu vandrar tankarna fram och tillbaka över hur det skulle ha varit. Och helt ärligt, det suger!

Vi har bokat semester efter att jag måste gå ner i vikt, vi styr hela vår vardag nu just det fenomenet att jag behöver gå ner dom kilon jag lagt på mig av graviditeten och tiden efter. Ni som kämpat med vikt av och till i era liv vet hur det är. Jag börjar bli redigt less på det faktiskt. Men det är inget alternativ för mig att ta till operation, även om det känns som en enkel lösning. Jag har ett antal i min omgivning som gjort det och mår jättebra idag. Men vill man bära ett barn bör man vänta ett tag efter operationen och den tiden har inte jag.

Sen vet jag inte heller om det är en bra lösning för mig över lag. Så jag fortsätter kämpa. Att erkänna att man väger för mycket är någonstans en del av resan känner jag så därför är jag öppen med det på jobbet, att jag försöker gå ner i vikt. Grejen är ju att jag mår egentligen inte dåligt av min vikt, jag trivs ganska bra med mig själv. Jag har nästan alltid varit rund och egentligen aldrig stört mig på det. Det är faktiskt mer så att andra verkar göra det. Även när jag var barn så tyckte jag själv inte att jag var tjock, men jag förstod ju att andra tyckte det. Jag var visserligen längre och större än mina jämnåriga väldigt länge, men jag tyckte nog aldrig att jag var tjock. Men det fick man ju erfara ganska ordentligt att andra tyckte.

Nu som vuxen struntar jag friskt i vad andra tycker om mig, nu är det viktigast att JAG mår bra. Jag mår bra i det bemärkelsen att jag inte lider av att vara stor, men det finns så många andra aspekter i varför jag behöver gå ner i vikt. För att lättare bli gravid igen, för att minska risken för missfall, för att orka bära, leka och ta hand om en liten om vi lyckas med att få en. Det är inte enbart för min egen skull utan även för en eventuell liten familjemedlems skull.

Bättre motivation kan man ju knappast få, eller hur? Det som folk inte tänker på är att för alla människor är det inte enkelt att "bara" sluta äta snask och börja röra på sig. För en del hjälper inte bara det. Och för en del är det inte så "bara". I mitt fall så vet jag att vissa saker fungerar och vissa inte. Det som är svårt för mig är att hålla i det så pass länge att jag tar mig till mitt mål. Och det handlar mycket om karaktär och ett beteende som man måste få kontroll på.

I det känslomässiga kaos som jag är i så är den kontrollen ganska svår. Jag VET vad jag borde görs, vill göra och måste göra. Men vissa dagar känns det stört omöjligt. Och jag tror det är svårt för andra att förstå det. Det är inte alltid enkelt att säga åt sig själv att skärpa till sig. Eller det är lätt att säga det, men inte att efterleva det.

Jag önskar att det vore enkelt, att jag var lite mer som dom jag möter på morgonpromenaden, dom som går upp innan jobbet och går ut och springer/joggar/går. Inte för att dom behöver det utan för att dom tycker det är skönt. Jag går upp kl 6, är oftast så trött att jag mår illa eftersom jag sover så dåligt. Jag tejpar fötterna så jag inte ska få skavsår. Sen tar jag med mig Erik och så går vi. Eller stavgår. Ca 1,5 timme blir det. Målet är 1h45min egentligen men det är svårt att få ihop det när jag tar sån tid på mig att vakna till. Efter det åker jag till jobbet. DÅ är jag pigg för att vi varit ute på morgonen. Men om jag hade haft ett val, så hade jag gärna sluppit det. Jag hade gärna tränat 3-4 gånger i veckan och så hade det fungerat. Men det går inte det.

Gnäll, gnäll, gnäll... så kanske det låter. Det skiter jag blankt i. För oavsett vad andra tycker, tänker och tror så är varje dag en kamp för mig mot tiden, vikten och tankarna.

Jag har ju så klart massor med positiva saker i mitt liv oxå! Jag är ju en glad skit i grunden, jag tycker om att göra andra glada och inser hur tacksam jag är för många saker i livet. Så det är inte alls så att jag lever i ett mörker och trevar mig fram. Jag har otroligt fina människor i min närhet och önskar jag kunde få alla dom att förstå och vet att jag är så tacksam över att ni finns, ni är bäst!

Att drabbas av sorg, oavsett vad den handlar om, är inget roligt för någon av oss. Man tar sig ur den och det blir bättre. Jag vet det och jag känner så smått att jag är på väg dit. Jag försöker ta hand om mig under transportsträckan dit. Det är en vinst i sig :)

Att vara ensam

Ensamhet är ju något som aldrig skrämt mig eller som gjort mig ledsen. Jag gillar ensamhet och har varit ganska mycket ensam under tiden som singel. Jag har njutit av att göra saker precis som jag vill och ha ordningen precis som jag vill ha den. Det finns fördelar med att vara ensam! Jag kände mig fri av att vara ensam.

Men efter den 10:e april så kommer nog aldrig mer se på ensamhet som jag gjorde innan. För det första så har jag insett att Erik betyder så otroligt mycket för mig och utan honom vill jag aldrig nånsin vara. Sen finns det en tomhet i själen som nog kommer finnas där resten av livet på sätt och vis. Vilken liten person var det som vi förlorade där den 10:e april? Vem skulle det ha blivit?

Just i den känslan så känner jag en ensamhet som är oändlig och smärtsam. För det känslan har nog bara jag. Just det jag tänker på och det som finns i mitt hjärta är det bara jag som upplever och känner. Alla som varit med om nåt liknande förstår säkert vad jag menar och ni andra kan säkert tänka er in i det. Även om jag delar det mer Erik så känner vi olika kring det, vilket är helt naturligt.

Smärtan kring det som hänt är mindre idag, det är den. Så visst läker jag. Och visst kan jag känna att det finns hopp. Vissa dagar är det till och med ganska bra och jag tror på framtiden. Så att tiden läker sår, det stämmer. Kruxet är väl bara att man inte under tiden kan veta hur stort ärret blir. Även ärr bleknar ju med tiden men det känns än så länge som om det är långt kvar tills jag kan se just den läkningen. Jag önskar att jag kunde veta när det slutar göra ont och dra i såret.

En annan sak som skaver i mig kring just ensamhet är att jag är ensam kvar att inte ha barn. Det känns så iallafall. Det har fötts och kommer födas bebisar i hela min omgivning. Det är som om ALLA utom jag. Och bara under augusti vet jag tre stycken som ska ha sina små. Att bli påmind om att vi hade vår beräknade dag i augusti är otroligt tungt. Vetskapen om att vi skulle fått vår lilla då och att vi nu är helt utan... det är en känsla som är svår att beskriva.

Jag vet att det finns kvinnor i min bekantskapskrets som lever med sorgen att aldrig kunna få barn. Givetvis är den sorgen säkerligen otroligt smärtsam och svår. Jag önskar jag kunde göra det lättare för er på nåt sätt. Jag vet ju inte hur den känslan och sorgen är. Det sista jag vill är att vara den gnälliga personen som folk stör sig på... "Hon fick ju iallafall vara gravid!" Och jo, det fick jag ju.

Innan jag blev gravid så pratade vi en del om just det, tänk om det aldrig går. Och då, innan, så kände vi att ok... jaaa... då är det ju så. Då får man bearbeta den sorgen och ta den smärtan då.

Idag, när jag vet att jag kan få barn så är det nog mer så att oron ligger kring att tidsfönstret stängs. Eller att nåt gått snett då när infektionen förstörde vår lycka. Jag tror, hoppas och önskar mer än någonsin att vi lyckas igen. Nån gång. Och jag hoppas att jag då är så pass ödmjuk att jag kan vara glad och lycklig under graviditeten. Att jag kan våga leva och njuta.

Idag känns det helt och hållet omöjligt. Idag känns det som om jag då skulle vilja pausa livet och sova bort 30 veckor. Men, samtidigt... Varför ska inte jag kunna vara glad som alla andra? Varför ska just mitt liv vara fyllt av oro och rädsla? Jag är inte lagd åt det hållet alls och jag har alltid sagt att det är som det är med saker som händer.

Men där inte bara som det är. Att mista ett barn är som att mista en del av sig själv. En del tycker säkert att det var så tidigt i graviditeten att det inte var ett barn... Men för mig var det mitt barn. Ett barn som jag inte får lära känna eller träffa igen. Ett barn som jag längtat efter och önskade mer än något annat. Barnet hade inget namn och vi vet inte vilket kön det var. Men det spelar ingen roll för mig. Jag miste mitt barn.

Tunga dagar

Varje gång jag känner att det vänder och blir bättre så kommer det ett par dagar som verkligen är skit. Nu har jag försökt hålla ihop medans Erik varit borta och det har gått ganska bra. Var ju och hälsade på i Trollhättan där han var, men åkte hem efter bara en natt. Kände både att det är skönt att få lite helg hemma och hinna fixa lite, dels att jag inte ville störa Erik. Han satt mycket och pluggade så jag tyckte att han skulle få vara ifred.

Men usch, det var inget roligt. Sen när han kom hem så bröt jag ihop lite grann... av lättnad och av anspänning att ha behövt "skärpa till mig". Så igår när han då äntligen kommit hem så var jag verkligen inget roligt sällskap.

Sen skulle han iväg igen idag på konferans med jobbet, bli borta över helgen. Shit vad jobbigt att gå till jobbet! Har suttit och kämpat hela dagen med gråten. Fixade det ganska ok ändå. Ja till råga på allt så går bussarna på sommarschema så det funkade inte alls att ta sig till jobbet! Tog 1 tim och 20 minuter. KUL! Likadant när jag skulle hem så passade inte bytet av buss så jag fick åka hela vägen in till stan och byta... Inte riktigt rätt dag för att tramsa. Bläää!

Väl hemma så känner jag nu att jag bara vill sova. Är totalt slut och känner mig totalt omotiverad till att gå ut och gå, som jag måste. Kanske blir det en kortare prommis idag... eller så biter jag ihop bara. Det är skönt att sova sen när man är duschad och så. Dessutom så går morgonrutinen lite snabbare om jag har duschat ikväll. Och jag orkar inte duscha om jag inte har svettat ner mig på prommis.

Ja ja ja... jag går väl då! Men bara för att jag måste och inte för att jag vill! Skitdag!

Mitt i veckan och så långt till helgen

Onsdag. Så långt till helgen. Men det är ju torsdag imorgon. Ja det är det men det känns ändå oändligt långt tills fredag. Anledningen är att Erik åkte på kurs idag. Han har pluggat och läst på inför denna kurs i två-tre veckor nu så det är kanon att han kom iväg och får göra tester och labba.

Det är bara det att jag saknade honom redan igår kväll :(

Jag mår bättre och bättre, det går oftast bra att hantera sorgen och minnena. Men jag har märkt att jag får en stor oro i kroppen när Erik inte finns nära till hands. Han är min trygghet och den jag har allra störst behov av.

När jag kom hem från jobbet idag så la jag mig på hans säng och snosade på hans kudde en stund. Förra veckan kom mamma hit och vi åkte upp till Stockholm för att fira min systersons student. Vi åkte på torsdagen, sen på fredagen åkte vi neråt igen får att fira lite nationaldag hos mamma med grillning. Redan då på vägen hem till mamma kom det lite ångest och panik. Jag ville bara hem till Erik.

Jag inser ju att jag måste utsätta mig för det. Och det är väldigt bra att börja med att vara med syster och mamma, mina allra finaste nära! Och det är ju inte det att jag inte mår bra med andra än med Erik, men han är den som är med mig i sorgen och i allt som hänt. Sen på morgonen när jag skulle hem så insåg jag att det skulle bli en skit-dag. Kände ångest på morgonen direkt och det var väldigt skönt att komma hem igen sen. Vi kramades och det blev lugnare i själen igen.

Nu ska han vara borta till måndag kväll. MEN jag ska dit på fredag efter jobbet och pussa på honom lite. Blir kvar över natten och åker hem sen kanske på lördagen. Känns mysigt! Lite långt tills dess... men det är ju som det är. Får stå ut. Har en del att göra på jobbet denna vecka så det är kanske bra.

Imorgon är det 8 veckor sen

Jag undrar när jag kommer sluta räkna? Imorgon är det 8 veckor sen. Jag tänker på detaljerna kring det som ändå får kallas förlossning. Jag säger oftast missfall om det som hände och det är ju så det rubriceras tror jag. Eller kanske så kan det vara så att dom säger att jag aborterade. Minns inte riktigt vad dom sa. Sak samma, utgången är ju densamma.

Men när man är så långt gången så är det ju inte som att få en vanlig mens. Det blir värkar och allt sånt. Värkarna känns på samma sätt som vid en förlossning har jag fått höra. Jag vet ju inte eftersom jag inte varit med om det förut alls. Men om jag ska gå igenom det igen så vet jag ju. Fluppen som skulle ut var ju väldigt liten, men helt utan att det kändes var det ju inte. Rörelserna kände jag...

Minnena kring det är otroligt starka och just nu är det just dom minnena som är jobbigast. Sorgen att vi förlorade den lilla känns som om jag kan hantera ganska bra. Jag lär mig varje dag att prata om den även på jobbet. Nu svarar jag inte undflyende på hur jag mår eller så utan nu kan jag säga varför och hur det känns. Men minnena kring precis det där jobbiga, förlossningen... dom är svåra. Dom kommer svepande in när som helst... i bilen, på jobbet eller var som helst.

Då är det ändå så att jag har förstått att det mitt i allt gick väldigt bra för mig. Jag slapp ha ont länge, jag svarade på smärtlindring och allt sånt. Det finns ju dom som får vänta länge efter att man fått medicinen som ska dra igång det och de som får kämpa väldigt för att komma i mål med utdrivningen. Jag slapp det och det är jag oerhört tacksam över.

Precis just i stunden så var jag ganska fokuserad på vad som komma skulle... men de få stunderna som jag tänkte efter så fick jag för första gången känna på riktig ångest. När allt var klart var det så otroligt tungt att andas och jag fick förklarat för mig att det var ångest... Hade väl aldrig egentligen känt av just den typ av känsla innan. I alla fall inte så stark. Som ett tryck över bröstet och som om hjärtat få kämpa så hårt för att slå. Andningen blir tung och svår. Det är en mycket obehaglig känsla!

Just den där svåra ångesten upplever jag inte så ofta nu. Den kan komma smygande men nu vet jag lite mer hur jag ska hantera den och framförallt känner jag igen den. I början kom den ofta så snabbt och ganska våldsamt, jag var inte beredd och visste inte hur jag skulle göra för att ta mig igenom den. Nu går det bättre och jag hinner oftast resonera mig igenom det. Jag går oftast undan om det händer på jobbet, sätter mig någonstans där jag kan vara ifred och bara funderar kring vad som utlöste det och varför. Då ger det med sig ganska bra och jag kan bryta de där djupa ångestkänslorna.

8 veckor är kort tid egentligen. Men det känns oändligt länge. Och ändå, nu när man står här och det har gått den tiden så känns det som att tiden trots allt har gått fort. Märkligt det hur det är.