Läste för ett par veckor sen att det tydligen skulle vara svårt ibland för oss kvinnor (och ibland för männen med) att säga ifrån när man hamnar i en situation där man kanske inte är helt med på noterna i sängen. Att man då känner sig utnyttjad och så... att man ena dagen vill göra på ett speciellt sätt och nästa gång kanske inte det känns ok. Att det då skulle vara svårt att säga ifrån. Och på så sätt känner man sig utnyttjad eller typ som ett offer för över grepp.
Jag förstår och inte förstår detta resonemang. Om man tänker ur MITT perspektiv så lär ju jag visa och säga hur jag vill ha det om jag ska kunna styra vad som händer. Säg att jag är med nån som pillar lite här och lite där. Om det ena dagen känns jättebra och jag går igång på det så kan jag tycka att det knappast kan vara killens fel om han gör likadant en annan dag och jag inte gillar det. Jag får väl säga till då? Eller?
Eller om man "går med på" något en gång och sen efter att man provat inte gillade det nåt vidare, sen vill han göra det igen... då är det väl allra enklast att säga klart och tydligt att det inte var så kul. Sen kan jag å andra sidan inte riktigt förstå att man "går med på" för nån annans skull. Tycker killen att jag är tråkig och feg för att jag inte vill nåt lite udda som han vill prova... då passar vi nog inte så bra ihop. Så då kan han dra, enligt min mening. Eller har jag helt fel?
Jag menar, jag går väl inte med på att göra saker för att göra nån annan glad om jag själv inte gillar det? Iallafall inte i sängen. Och om man är öppen för att prova, så lär man ju säga "Ja gärna!" nästa gång han vill samma sak eller "Nej tack!" om det inte passar mig.
Nånstans tycker jag att det är allas rätt att bestämma vad som händer med ens kropp. Men den andra parten kan ju omöjligt veta vad man tänker. Så funkar det en dag, så kanske det funkar en annan dag? Så måste ju ändå dom flesta tänka? Eller?
Sen så klart så förstår jag absolut vilken ångest det kan vara om man hamnar i situationen och inte vågar säga ifrån. Det är inte så lätt. Jag vet det och förringar absolut inte dom som råkat ut för det. Tänker mest på den andra parten som kanske blir anklagad för att ha förgripit sig på någon. Eller kanske får höra efteråt att man inte ville vara med på den leken... HUR ska denne veta? HUR ska han eller hon kunna veta att du inte ville om du inte visade eller sa något?
Ok, jag ska inte snurra in mig i för djupa funderingar. Men jag vill bara säga:
Tala om vad du gillar, säg ifrån om du ställs inför nåt du inte tycker om och var inte rädd att förlora kärleken om du gör det! Han eller hon är inte värd dig om du inte har utrymme för att säga hur du vill eller inte vill ha det. Så det så.
Word!
SvaraRaderaCheck!
SvaraRaderaHelt rätt! :)
SvaraRadera/Storasyster
Hm, självklart håller jag med dig om det mesta, det borde för övrigt de flesta göra. Fast ändå tycker jag det blir lite förenklat. För det kan finnas sexuella situationer i långvariga relationer där den ena vill testa något nytt som den andra är lite mer skeptisk till (fast inte helt blankt jävla ovillig att testa) och så till slut så testar man, i outtalat samförstånd. Om då den som ville mest efteråt är förbannat nöjd med resultatet och den som "lät sig övertalas" är missnöjd så kan det faktiskt uppstå en situation där man har svårt att säga att "du, jag vet att du gillade det där, men just det gör vi aldrig om". Man ljuger för sig själv, inbillar sig helt enkelt, för sin partners skull, att det nog inte var så fel ändå för om det var så skönt för honom/henne, hur kan det då kännas så fel för mig? En annan gång är händer samma sak igen och två gånger blir sedan flera gånger och man inser att man borde dragit i bromsen direkt istället för att vänta. Då kommer känslan av att vara utnyttjad smygande. För även om man inte sa något hoppas man nog innerst inne att partnern själv ska fatta att det som han/hon gillar faktiskt mest är en plåga för den andra. För har man varit ett par i hundrafemtio år och haft sex på alla upptänkliga vis måste väl för böveln han/hon fatta utan att man säger något, eller? Det handlar inte om en rädsla att bli av med sin partner utan snarare om att blotta sin egen dumhet att man faktiskt inte sa ifrån redan från början och att det dessutom kommer att uppstå en situation där partnern känner sig som ett rikspucko som aldrig fattat att han/hon nästan, men bara nästan förgripit sig på sin partner.
SvaraRaderaMan ska säga ifrån direkt, den slutsatsen är vi rörande överens om, men som sagt, det är nog inte så förbannat lätt att säga nej alla gånger.
Jag förstår precis hur du menar. Absolut! Och det är det jag tänker på... man måste säga till på en gång, för hur ska den andra veta? Och jag tänker att ÄVEN om man tycker att den andra ska fatta... så kan vi ju inte läsa varandras tankar.
SvaraRaderaOch har man då varit ihop under så lång tid kanske det blir ÄNNU viktigare att verkligen prata. Men egentligen, det är inte så jävla lätt. Skitenkelt att säga hur andra ska göra.
Men överlag så tycker jag det känns som att man måste på nåt sätt ta det ansvaret själv ang sin egen kropp.
Tack för din åsikt, även om det hade varit kul att veta vem som skriver så långt och klokt i min blogg :)