Funderingar

Jag saknar Ghibli. Jättemycket.

Jag har inte berättat om exakt vad han var för sjuk och jag har känt att folk ska skita i det. Men nu känner jag att jag orkar och fixar att skriva om det.

Det började hösten 2009. Jag vet inte exakt, för det var en känsla som smög sig på. Han blev på nåt sätt påverkad av något. Det var inte varje dag och det var inte nån stor påverkan. Men jag hade en känsla i magen om att nåt var fel. Hans ögon och kroppsspråk verkade lixom försöka säga nåt.

Sen tyckte jag att han började dricka mycket och vara mer trött.

Så i oktober-november sökte vi upp veterinären och dom hittade inte nåt speciellt. Han hade ok värden, så bra man kan ha som 12-åring. Kissprovet visade att han kunde ha en liten påverkan på njurarna, men ingen allvarligt. Dock satte man urinen på odling och det visade sig att han hade en ordentlig urinvägsinfektion. Hans hjärta visade ålderstecken och han hade ett litet blåsljud. Inte så konstigt för åldern sa vetten. Han hade ganska lågt blodtryck, så det gjorde dem lite oroade.

Antibiotika i två omgångar fick bukt på urinvägsinfektionen och han verkade piggare under december och över nyåret. Han fick även specialfoder för att lätta trycket på njurarna. I slutet på januari blev han så där påverkad igen, men inte så att han kändes sjuk. Bara den där känslan som jag fick.

Så vi åkte till veterinären igen. Ny kur med antibiotika, urinvägsinfektionen hade kommit tillbaka. Jag fick dock "beröm" för att jag hade märkt av det så tidigt, många ser inte tecknen på infektionen... men jag kände ju min G!

Kuren avslutades men han var inte bättre. Kissvärdena visade fortfarande med tecken på njurproblem, inga stora problem, men dock problem. Hjärtat verkade inte heller må hundra. Vi avvaktade för att se åt vilket håll allt skulle gå... svårt att behandla nåt som man inte riktigt vet vad det är.

En natt i början på mars fick han ont, verkade ha nästan som kramper och höll på i ca 3-4 timmar. Han sköt rygg och mådde inte alls bra. Det kom i vågor... han fick ont 15-20 minuter för att sen kunna gå och lägga sig igen i 5-10 minuter. Han vandrade runt och kom och stod och bara tittade på mig.

Dagen efter ringde jag till vetten, vi måste hitta på nåt. Så vi fick komma in på röntgen av buken, inget syntes mer än att ena njuren var lite förstorad. Ett ultraljud av njuren stod som nästa steg... vilket vart planerat en vecka senare. Under veckan vi väntade hade han en natt till av smärtor, lite längre skov än gången innan. Tiden för ultraljud kom. Dom såg en skugga på en av njurarna, men vad den berodde på visste man inte. Med den typen av nedsatt njurfunktion som han hade så skulle han försämras sakta och tillslut inte kunna leva med det. Han fick ca 1 år av veterinären, kanske 1,5, men inte så mycket mer.

Vi pratade mycket om hur han mådde och dom kände igenom honom, han hade ont i njurtrakten och vetten tyckte att nästa steg var biopsi för att avgöra vad det var som gjorde att han hade ont.

Tydligen kan fel på njurfunktionen göra att dom får urinvägsinfektion och vice verca. Så oavsett vilket som hade varit först så hade det utvecklats en tillstånd som gjorde att han hade väldigt ont i omgångar.

Smärtlindring var inte riktigt ett alternativ för honom för det enda som skulle ge honom lindring var direktinjektioner i buken var 5-6:e timme. Det skulle vi aldrig ha kunnat genomföra. Inte värdigt att behöva gå igenom det för varken honom eller mig.

Så det var biopsi då som var nästa steg. Vad vi skulle fått ut av biopsin var VAD det var i njuren som gjorde ont. Det skulle krävas att han var sövd och sen skulle dom sticka honom. Med hjärtat som var svagt och hans ålder och allmäntillstånd i övrigt kändes det inte som att en biopsi skulle ge ett svar som innebar att han skulle bli frisk.

Om det var cancer skulle jag ytterst tveksamt att ha låtit honom avsluta livet med en massa cellgiftbehandligar och andra undersökningar... och om det var en godartad tumör hade dom varit tvungna att ta bort den njuren. Operation kändes inte som ett alternativ på samma sätt som sövning för biopsin...

Jag var tvungen att fundera på hur jag skulle gå till väga och vi åkte hem.

Den natten, då vi kom hem, sov jag knappt nånting. Jag ringde sen vetten dagen efter och pratade mer. Frågade om han skulle kunna leva någotsånär värdigt om jag lät honom gå igenom allt det där... Med tanke på hans hjärta och då den belastningen på den kvarvarande njuren så trodde hon att tiden han hade fått skulle kanske förlänga något, men han skulle stadigt bli sämre och må sämre för var dag. Och kanske skulle påfrestningarna på hans kropp av operation, medicinering och återhämtning vara så stor att han skulle ge upp och inte orka...

Ni som kände Ghibli vet ju att han var full av energi och en hund med fart i. Han ville vara med och följde mig på allt jag tog mig för. Jag ville inte låta honom avsluta sitt liv hos mig med en massa veterinärbesök, mediciner och kanske smärta.

Jag tog beslutet en tisdag i mars... han skulle få somna. Den natten kom han till sängen och hade ont... han stod vid min säng och bara såg på mig när "kramperna" av smärta kom i vågor.

Torsdagen den 18 mars fick han somna in. Det smärtade oerhört och jag kände mig så tom. Men någonstans inom mig visste jag att jag var tvungen. Han skulle inte behöva lida. Jag fick inte vara självisk. Det var otroligt smärtsamt, jag kan inte beskriva med ord hur ont det gjorde... Och en dag kanske jag kan förlika mig med att jag gjorde rätt, men än så länge så gör det otroligt ont i hjärtat av saknad...

Världens bästa hund, Lilla Enebys Mad-Ghibli. Jag fick låna honom under 10 år och jag är otroligt tacksam för det.