Nej, en app i mobilen gjorde det inte enklare att blogga. Dagarna fylls med alla möjliga saker och att hinna med att blogga känns rätt långt bort.
En sak som jag nog inte berättat och som egentligen är rätt viktig är att jag drabbades av förlossningsdepression, så det har varit turbulent kring det ett tag. Jag fattade inte riktigt var det var, men jag var så ledsen och slut i själen. På BVC fick jag göra ett test och hon skickade mig direkt till en kurator. Jag har gått hos kuratorn nu ett tag och det börjar kännas lite bättre. Men det har varit och är en tuff resa tillbaka till någon form av normalitet.
Om det nånsin blir normalt med två små busfrön hemma!?
Jag har fått hjälp med min sömn oxå, jag fastnade i att vakna minst en gång i timmen och var helt slut. Till sist så var jag tvungen att ta hjälp och nu får jag tabletter som hjälper mig att komma ner i djupsömn. Jag vaknar ändå om barnen är igång, men sover dom så sover jag. Det är bra!
Just nu sover boysen, jag hinner sitta ner en liten stund och ska även se om jag hinner sova lite. Mest troligt inte. Men kanske :)
I dag ska vi iväg på 1-års kalas som BVC anordnar. Jag är jätteförkyld... men jag hoppas jag orkar iväg.
torsdag 10 mars 2016
tisdag 19 januari 2016
BVC idag
Idag var det BVC, 8-månaderskontrollen tror jag. Men killarna är ju snart 9 månader. Sak samma. Dom växer iallafall som ogräs! Lucas är 77 cm och väger 11,2 kilo. Alexander är oxå 77cm men väger lite mindre, 10,8 kilo. Följer sina kurvor fint! Runda och goa, men perfekta så klart.
Det är roligt att träffa vår bvc-Anna, hon är bra. Hon är duktig och kompetent, men framför allt är hon mänsklig och har stor förståelse för livet. Det tycker jag är jätteskönt! Killarna visade upp sin bästa sida och vi hade en trevlig stund där idag. Vi skulle ha gått ut nu när film skulle sova tänkte jag, men en utflykt fick räcka. Det blev vila inne och nu snart är det lite mellis på G.
Dagarna flyter på :)
lördag 16 januari 2016
Kanske?
Jag vet inte om det blir enklare att blogga om jag har en app i mobilen, men jag testar. Det skojiga blir väl alla autocorrect som telefonen hittar på. Aja, känns som om jag behöver skriva mer. Om allt och inget. Installerat en app och gör detta testinlägg. Måste testa bild oxå så här kommer den. Tror den ligger överst... Ok, då vet jag det :)
Då går vi se om bloggandet går att väcka eller om det faller helt i glömska igen.
lördag 17 oktober 2015
Alltså... Juli!
Så länge sen var det jag bloggade. Men det betyder väl att jag har haft att göra antar jag. Killarna växer som ogräs och är ni 5,5 månad lite drygt. Det är ett fasligt liv på dem då dom upptäckt sin röst. Lucas rullar och ålar för fullt medan Alexander har mer talan för att snart börja sitta.
Dagarna då jag är ensam med dem är slitsamma, vi har verkligen fullt upp hela dagarna och det ska ätas, bytas, lekas, sjungas, mysas och gärna komma ut en sväng. När Erik kommer hem så är jag helt slut! Då får han umgås med dem och så kan jag varva ner.
Vid 19 ska dom sova så innan dess är det ju nattningsrutin... Hej och hå! Oftast äter vi inte förrän efter att dom lagt sig, just för att det är full rulle fram tills dess. Och trist nog lagar vi knappt mat utan det blir färdigmat eller halvfabrikat. Jättetråkigt! Men fram till för npn vecka en har vi haft så kopiöst dåligt med sömn oxå så vi är lixom bara tvungna att få i nåt utan att lägga så mycket energi på det.
Sömnen ja... fy fasen vad vi har kämpat. Delat på nätterna, tagit varannan och försökt sova när dom sover. Men det är verkligen lättare sagt än gjort. Vi har fått många råg och tips om hur vi kan få bättre nätter... men inte så mycket har fungerat. Nu har vi testat ett råd från en gammal kompis till mig, Sara. Det har tagit ett gäng nätter, men nu börjar det ge resultat och VILKEN skillnad. Två nätter i rad nu så har vi sovit i princip hela natten. Det är sån lättnad! Tack Sara för tipsen och coachningen!
Vi samlade ihop några tips som vi tyckte kunde passa oss och så bestämde vi en helg. Det blev förra helgen och ja, det har blivit mycket bättre. Så klart kommer det komma nätter då vi inte får sova, men får vi några nätter i veckan då vi får bra sömn så är det otroligt mycket vunnet.
Killarna har börjat äta lite mat oxå, det tycker jag är roligt! Jag har gjort det mesta själv (klämkäckt värre!!) men än så länge är det ju bara att koka och mixa. Snart ska vi börja med lite proteiner oxå. Kul! Då blir det ju mera kompletta måltider. Letar just nu efter bra burkar att frysa ner maten i. Jag gör ju gärna fler portioner åt gången och fryser, så jag behöver burkar till det. Får se vad jag kan hitta.
Än så länge har dom smakat:
Potatis
Majs
Pasternacka
Sötpotatis
Morot
Ärtor
Butternutpumpa
Äpple
Päron
Mango
Banan
Katrinplommon
Allt utom ärtor har dom gillat. Banan är tveksamt, men kanske att det släpper längre fram. Ärtorna har jag blandat i annat så det har slunkit ner ändå. Men dom är lite skeptiska till den smaken. Jag hatar ärtor, så jag förstår dem ;)
Dom har dessutom ätit gröt och har testat lite klämmisar. Men jag tycker egentligen att jag lika gärna kan ge vanlig frukt som jag gör puré av själv, men jag har testat lite klämmisar mest för att det är kul. Det finns en klämmis som är frukt med lite ris i, det vart poppis som sjutton! Men då tänkte jag att jag gör samma sak, men med lite gröt i. Och det gick så bra så! Så det har vi som mellis ibland. Då är det mer frukt än gröt, så det blir som ett fruktmellanmål men med lite mer substans i. Det är bra med klämmisarna som inspiration, lättare att komma på vad som kan vara gott att blanda.
För övrigt så återhämtar jag mig väldigt långsamt tycker jag, har fortfarande ont i fogar och rygg... även fötter och knän är ömma. Det är svårt att få tid till att verkligen komma igång och röra på sig mer än promenader. Förhoppningsvis nu om det blir lite bättre med sömnen så kan det kännas ok att komma iväg när dom somnat. Hoppas!
Dagarna då jag är ensam med dem är slitsamma, vi har verkligen fullt upp hela dagarna och det ska ätas, bytas, lekas, sjungas, mysas och gärna komma ut en sväng. När Erik kommer hem så är jag helt slut! Då får han umgås med dem och så kan jag varva ner.
Vid 19 ska dom sova så innan dess är det ju nattningsrutin... Hej och hå! Oftast äter vi inte förrän efter att dom lagt sig, just för att det är full rulle fram tills dess. Och trist nog lagar vi knappt mat utan det blir färdigmat eller halvfabrikat. Jättetråkigt! Men fram till för npn vecka en har vi haft så kopiöst dåligt med sömn oxå så vi är lixom bara tvungna att få i nåt utan att lägga så mycket energi på det.
Sömnen ja... fy fasen vad vi har kämpat. Delat på nätterna, tagit varannan och försökt sova när dom sover. Men det är verkligen lättare sagt än gjort. Vi har fått många råg och tips om hur vi kan få bättre nätter... men inte så mycket har fungerat. Nu har vi testat ett råd från en gammal kompis till mig, Sara. Det har tagit ett gäng nätter, men nu börjar det ge resultat och VILKEN skillnad. Två nätter i rad nu så har vi sovit i princip hela natten. Det är sån lättnad! Tack Sara för tipsen och coachningen!
Vi samlade ihop några tips som vi tyckte kunde passa oss och så bestämde vi en helg. Det blev förra helgen och ja, det har blivit mycket bättre. Så klart kommer det komma nätter då vi inte får sova, men får vi några nätter i veckan då vi får bra sömn så är det otroligt mycket vunnet.
Killarna har börjat äta lite mat oxå, det tycker jag är roligt! Jag har gjort det mesta själv (klämkäckt värre!!) men än så länge är det ju bara att koka och mixa. Snart ska vi börja med lite proteiner oxå. Kul! Då blir det ju mera kompletta måltider. Letar just nu efter bra burkar att frysa ner maten i. Jag gör ju gärna fler portioner åt gången och fryser, så jag behöver burkar till det. Får se vad jag kan hitta.
Än så länge har dom smakat:
Potatis
Majs
Pasternacka
Sötpotatis
Morot
Ärtor
Butternutpumpa
Äpple
Päron
Mango
Banan
Katrinplommon
Allt utom ärtor har dom gillat. Banan är tveksamt, men kanske att det släpper längre fram. Ärtorna har jag blandat i annat så det har slunkit ner ändå. Men dom är lite skeptiska till den smaken. Jag hatar ärtor, så jag förstår dem ;)
Dom har dessutom ätit gröt och har testat lite klämmisar. Men jag tycker egentligen att jag lika gärna kan ge vanlig frukt som jag gör puré av själv, men jag har testat lite klämmisar mest för att det är kul. Det finns en klämmis som är frukt med lite ris i, det vart poppis som sjutton! Men då tänkte jag att jag gör samma sak, men med lite gröt i. Och det gick så bra så! Så det har vi som mellis ibland. Då är det mer frukt än gröt, så det blir som ett fruktmellanmål men med lite mer substans i. Det är bra med klämmisarna som inspiration, lättare att komma på vad som kan vara gott att blanda.
För övrigt så återhämtar jag mig väldigt långsamt tycker jag, har fortfarande ont i fogar och rygg... även fötter och knän är ömma. Det är svårt att få tid till att verkligen komma igång och röra på sig mer än promenader. Förhoppningsvis nu om det blir lite bättre med sömnen så kan det kännas ok att komma iväg när dom somnat. Hoppas!
torsdag 23 juli 2015
Plötsligt händer det!
När jag skrev sist var knoddarna nästan 6 veckor gamla. Nu har dom hunnit bli 3 månader, dom blir det på lördag iallafall. Dagarna är verkligen hektiska och det är full sjå. Galet jobbigt, roligt och spännande på samma gång.
Just att ta hand om dem är inte så jobbigt. Om man är två. Då flyter det på bra. Men det är verkligen en pärs att vara ensam med dem ibland. I perioder har dom skrikit sig igenom den vakna tiden. Att då sitta med dem båda och inte kunna trösta dem är väldigt mentalt uttröttande. Ibland har jag bara gråtit. Känt mig så totalt värdelös och otillräcklig. Det var en kort period som jag faktiskt trodde jag hade fått sån där förlossningsdepression. Hemskt! Jag mådde verkligen riktigt dåligt. Men det redde ut sig och nu känns det bättre igen.
Veckan innan Erik gick på semester, vilket var förra veckan om jag tänker efter, så hade dom tre dagar då dom bara sov och åt. Det var tre VÄLDIGT behövliga dagar. Jag hann med massor. Jag förbereder namngivning för killarna och jag hann sitta och planera det, göra en del grejer som jag ville hinna med grafiskt och dessutom äta och duscha i lugn och ro.
Jag tycker nog att efter det så har det på nåt sätt blivit lättare. Som om dom avslutade en fas och gick in i en ny. Nu är dom mer vakna igen, men är gladare och verkar mer nöjda än tidigare. Det är skönt. Men det innebär oxå att dom inte gärna vill ligga i vagnen om dom är vakna. Vakentiden spenderas just nu i babysittern, på lekfilten på golvet och i soffan. Man får variera lite.
Idag överraskade dom med att sova 2 och 3 timmar på eftermiddagen. Från 14 sov dom och Lucas vaknade 16.15, Alexander vaknade 17.00. Sista tiden har dom sovit i 30-45 minuter bara och sällan samtidigt, så att försöka hinna med nåt har varit omöjligt. Men idag hann jag till och med sova nästan en timme! Plötsligt händer det!
Sen har dom börjat sova "hela natten" oxå sen i lördags. Fast egentligen så vet jag inte om man kan kalla de hela natten. Dom somnar vid 20 och vaknar kring 2-3, vill ha nappen och somnar om till 5-snåret. Sen är det lite oroligt en stund och förhoppningsvis så vaknar dom inte igen förrän vid 7-snåret. Det gör ju min natt upphackad och med ganska dålig sömn. Men ändå! Vi slipper gå upp och göra mat :)
Erik har som sagt semester nu, SÅ HIMLA SKÖNT. 5 veckor ska han vara hemma med oss och det känns verkligen som om dagarna är så gigantiskt mycket enklare. Vi har inte så stora grejer planerat förutom att vi ska till Gotland ett par dagar. Lite nervöst att åka iväg med dem så. Vi var till Eriks familjs landställe en kort sväng och det blev väldigt jobbigt. Jag vet inte om det var en tillfällighet, men bebbarna var väldigt skrikiga och verkade inte alls vara sig själva. Det kan finnas en förklaring i att vi gav dem färdig ersättning på tetra på vägen dit och den har dom inte ätit på länge. Verkade som om dom fick ordentligt ont i magen. Så det får vi låta bli i fortsättningen.
Vi hoppas att det var det och inte den ovana miljön som gjorde dem så omöjliga. Vi åkte faktiskt hem en dag för tidigt eftersom det blev så himla jobbigt med dem. Nu ska vi försöka ha lite semester och det är iallafall väldigt skönt att vara två med dem!
Just att ta hand om dem är inte så jobbigt. Om man är två. Då flyter det på bra. Men det är verkligen en pärs att vara ensam med dem ibland. I perioder har dom skrikit sig igenom den vakna tiden. Att då sitta med dem båda och inte kunna trösta dem är väldigt mentalt uttröttande. Ibland har jag bara gråtit. Känt mig så totalt värdelös och otillräcklig. Det var en kort period som jag faktiskt trodde jag hade fått sån där förlossningsdepression. Hemskt! Jag mådde verkligen riktigt dåligt. Men det redde ut sig och nu känns det bättre igen.
Veckan innan Erik gick på semester, vilket var förra veckan om jag tänker efter, så hade dom tre dagar då dom bara sov och åt. Det var tre VÄLDIGT behövliga dagar. Jag hann med massor. Jag förbereder namngivning för killarna och jag hann sitta och planera det, göra en del grejer som jag ville hinna med grafiskt och dessutom äta och duscha i lugn och ro.
Jag tycker nog att efter det så har det på nåt sätt blivit lättare. Som om dom avslutade en fas och gick in i en ny. Nu är dom mer vakna igen, men är gladare och verkar mer nöjda än tidigare. Det är skönt. Men det innebär oxå att dom inte gärna vill ligga i vagnen om dom är vakna. Vakentiden spenderas just nu i babysittern, på lekfilten på golvet och i soffan. Man får variera lite.
Idag överraskade dom med att sova 2 och 3 timmar på eftermiddagen. Från 14 sov dom och Lucas vaknade 16.15, Alexander vaknade 17.00. Sista tiden har dom sovit i 30-45 minuter bara och sällan samtidigt, så att försöka hinna med nåt har varit omöjligt. Men idag hann jag till och med sova nästan en timme! Plötsligt händer det!
Sen har dom börjat sova "hela natten" oxå sen i lördags. Fast egentligen så vet jag inte om man kan kalla de hela natten. Dom somnar vid 20 och vaknar kring 2-3, vill ha nappen och somnar om till 5-snåret. Sen är det lite oroligt en stund och förhoppningsvis så vaknar dom inte igen förrän vid 7-snåret. Det gör ju min natt upphackad och med ganska dålig sömn. Men ändå! Vi slipper gå upp och göra mat :)
Erik har som sagt semester nu, SÅ HIMLA SKÖNT. 5 veckor ska han vara hemma med oss och det känns verkligen som om dagarna är så gigantiskt mycket enklare. Vi har inte så stora grejer planerat förutom att vi ska till Gotland ett par dagar. Lite nervöst att åka iväg med dem så. Vi var till Eriks familjs landställe en kort sväng och det blev väldigt jobbigt. Jag vet inte om det var en tillfällighet, men bebbarna var väldigt skrikiga och verkade inte alls vara sig själva. Det kan finnas en förklaring i att vi gav dem färdig ersättning på tetra på vägen dit och den har dom inte ätit på länge. Verkade som om dom fick ordentligt ont i magen. Så det får vi låta bli i fortsättningen.
Vi hoppas att det var det och inte den ovana miljön som gjorde dem så omöjliga. Vi åkte faktiskt hem en dag för tidigt eftersom det blev så himla jobbigt med dem. Nu ska vi försöka ha lite semester och det är iallafall väldigt skönt att vara två med dem!
torsdag 4 juni 2015
6 veckor på lördag
Det är ju helt galet att dom är 6 veckor (snart). Alltså det var ju helt nyss som jag var gravid känns det som. Men samtidigt så är det länge sen vi kom hem. Aja, dagarna lär ju gå fort även framöver.
Just nu sitter jag med Alexander i bärselen och Lucas sover i en babysitter. Jag ljuger om jag säger att det inte är körigt att ha två bebisar samtidigt. Ibland tänker jag att de som bara har en bebbe verkligen har det enkelt. Men så inser jag ju att jag har väldigt snälla barn och det finns dom som har ett barn som har det jobbigt med kolik eller andra saker som gör det körigt.
Nu ska jag erkänna en sak som säkert nån kommer göra nån upprörd eller illa berörd. Men jag känner inte den där djupa kärleken till killarna... Det där underbara och fantastiska som man läser om har inte riktigt infunnit sig här än. Självklart är jag stolt över dem och dom är ju den största gåvan man kan få! Jag vet inte om det är allt som hände med förra graviditeten, den här graviditeten, den hemska förlossningen och att jag blev så sjuk efteråt spelar in... Men jag är så himla trött i själen.
Jag vet ju att det kommer, jag vet att Lucas och Alexander kommer vara de mest fantastiska jag kan tänka mig. Men kanske tar det lite tid att komma på det, att kunna känna dom känslorna. Nu är grabbarna fortfarande ganska snälla, jag tror att vi har det ganska enkelt med dem mot vad andra har med sina barn. Klart dom har ont i magen ibland och är gnälliga. Och visst är vissa nätter upp och ner när dom inte sover så bra. Men på det stora hela så är dom snälla bebisar.
Jag skäms ibland för att jag inte känner mer, att jag borde vara mer hänförd av hela mamma-grejen, men jag är inte det. Vi gör det vi ska... jag gosar, tröstar, nattar och donar med dem... men än så länge så är det mycket för att det är så man gör. Jag försöker verkligen att göra lite skojiga saker som blir nåt att göra varje dag, som att komma ut lite på promenad, klä dem i lika kläder och annat som man kan göra med såna här små.
Aja, det reder sig så småningom. Alldeles säkert. Jag har ju fått världens finaste ungar och är lyckligt lottad att dela dem med Erik. Vi blir ju en liten familj, vi fyra. Det är verkligen nåt att ta vara på varje dag! Och jag tror att mina små apungar kommer bli allt det där jag vill att dom ska bli, finaste fina apungar :)
Just nu sitter jag med Alexander i bärselen och Lucas sover i en babysitter. Jag ljuger om jag säger att det inte är körigt att ha två bebisar samtidigt. Ibland tänker jag att de som bara har en bebbe verkligen har det enkelt. Men så inser jag ju att jag har väldigt snälla barn och det finns dom som har ett barn som har det jobbigt med kolik eller andra saker som gör det körigt.
Nu ska jag erkänna en sak som säkert nån kommer göra nån upprörd eller illa berörd. Men jag känner inte den där djupa kärleken till killarna... Det där underbara och fantastiska som man läser om har inte riktigt infunnit sig här än. Självklart är jag stolt över dem och dom är ju den största gåvan man kan få! Jag vet inte om det är allt som hände med förra graviditeten, den här graviditeten, den hemska förlossningen och att jag blev så sjuk efteråt spelar in... Men jag är så himla trött i själen.
Jag vet ju att det kommer, jag vet att Lucas och Alexander kommer vara de mest fantastiska jag kan tänka mig. Men kanske tar det lite tid att komma på det, att kunna känna dom känslorna. Nu är grabbarna fortfarande ganska snälla, jag tror att vi har det ganska enkelt med dem mot vad andra har med sina barn. Klart dom har ont i magen ibland och är gnälliga. Och visst är vissa nätter upp och ner när dom inte sover så bra. Men på det stora hela så är dom snälla bebisar.
Jag skäms ibland för att jag inte känner mer, att jag borde vara mer hänförd av hela mamma-grejen, men jag är inte det. Vi gör det vi ska... jag gosar, tröstar, nattar och donar med dem... men än så länge så är det mycket för att det är så man gör. Jag försöker verkligen att göra lite skojiga saker som blir nåt att göra varje dag, som att komma ut lite på promenad, klä dem i lika kläder och annat som man kan göra med såna här små.
Aja, det reder sig så småningom. Alldeles säkert. Jag har ju fått världens finaste ungar och är lyckligt lottad att dela dem med Erik. Vi blir ju en liten familj, vi fyra. Det är verkligen nåt att ta vara på varje dag! Och jag tror att mina små apungar kommer bli allt det där jag vill att dom ska bli, finaste fina apungar :)
lördag 23 maj 2015
Shit, dagarna bara går
På måndag har killarna funnits hos oss i en hel månad. Vad fort tiden går! Helt galet! Och som dom vuxit på den här tiden... GOSH! Vi var på BVC i veckan och Lucas har gått upp 1,2 kilo på 4 veckor. Alexander har gått upp 1 kilo. Sen har dom växt från 49 cm och 51 cm till 55 cm båda två.
Den minsta storleken på kläder användes aldrig, den näst minsta har dom vuxit ur för två veckor sen och nu kämpar vi för att hinna använda alla fina kläder storlek 56. Nästa storlek är 62 och det finns lite grann i den storleken, tur det för snart är vi där! När jag shoppade på Tradera så körde jag på 56 i mångt och mycket. Trodde ju inte att vi skulle få normalstora bebbar på en gång lixom.
Dom som fått sina tvillingar och som hade mer koll på kläder och sånt, dom sa att 56 använde dom längst. Lite stort i början efter att dom använt klart 44 och 50 och sen kunde dom använda det rätt länge. Vi kunde använda 50 nån vecka hemma, men sen har det varit 56. Nu börjar en del av de 56:or som är lite i mindre variant vara för små eller iallafall på gränsen.
Aja, det är ju som det är :)
Första två veckorna hemma var väldigt lugna och enkla. Killarna sov mest och sov gott på natten. Visst, dom åt var tredje timme dygnet runt. Men dom var nöjda däremellan. Nu sista veckan så har dom börjat knorra och ha lite jobbigt med magarna. Sen är dom vakna mer, vilket är mysigt! Men dom är även mer svårsövda mellan matningarna på natten. Både för att dom har lite ont i magen tror vi och sen för att dom nog stör varann lite grann i sängen.
Natten som var la vi dem skavfötters istället för bredvid varann och då vart det lite lugnare. Men dom har lite svårt att somna om så vi får väl se hur länge vi kan ha dem i samma säng.
Hur som helst så är dom riktigt goa och fina, våra bebbar. Så klart. Det tycker nog alla om sina små!
På tisdag börjar Erik jobba... känns lite läskigt! Men det måste ju gå hur som helst. Vi har en plan för hur vi ska underlätta för mig på dagarna och även att få lite mer sammanhängande sömn på nätterna. Nu har vi gått upp båda två varje matning. Men det är egentligen så att man fixar ju att mata ensam, så vi ska testa att ta varannan matning. Erik tar den första och jag tar den som är vid typ 2-3 nånstans. Då får han sova mer sammanhängande innan han går till jobbet och jag får sova lite mer sammanhängande i början på natten. Får se hur det går.
Jag kan ju gå och lägga mig och bebbarna igen när han gått till jobbet om jag vill. Vi kan ju sova på förmiddagen. Men jag erkänner att det känns lite läskigt att inte ha honom hemma på dagarna alls. Hoppas att det inte blir för stökigt bara. men man får väl ta det som det är och skita i att man inte kommer ur morgonrocken ibland.
Men på det stora hela så har vi fått snälla barn iallafall. Än så länge :)
fredag 1 maj 2015
Nu är dom här!
Ja jisses... Nu är dom verkligen här! Och tänk att det var just Lucas och Alexander som kom till oss, helt fantastiskt!
Det blev inte helt okomplicerat när det väl var dags att åka in. Dels så åkte vi inte in för att förlossningen startat utan mer för att jag inte mådde bra. Dom sa åt oss att ta med lite övernattningssaker så vi tog en plastpåse med lite tandborste och så där. Detta var natten mot torsdag förra veckan.
När vi kom in var det kontroller på mig och bebisar, allt såg bra ut med bebisarna iallafall. Men jag hade tecken begynnande havandeskapsförgiftning. Påverkade njurvärden och högt blodtryck. Vi blev inlagda och på morgonen var det tester och mer tester. Dom sa ganska tidigt på dagen att det var dags att sätta igång mig. Så Erik fick åka hem och packa ihop BB-väskan och komma tillbaka.
Under dagen på fredagen så hände inte så mycket. Vid fem på kvällen kom en läkare in och kollade på mig, det tog kanske två minuter så hade hon bestämt att hinnorna skulle tas. Sen tog det lite fart, det blev värkstimulerande dropp och det drog igång ganska bra först. Men så stannade det upp lite och jag kom ingen vart. Kl fyra på natten till lördag så kom läkaren in igen och sa att det här går inte, det blir snitt.
Lite snuvad på konfekten så bokades iallafall ett akutsnitt in kl 8 på morgonen på lördagen. Fram tills dess var lustgasen min bästa vän. Men väl vid snittet så var det inte mycket jag hade att tillföra situationen... Usch vilken otrevlig upplevelse!
Väl efter snittet så skickade dom upp mig på IVA för att jag hade så dåliga värden och inte producerade nåt urin nästan. Erik fick ta hand om killarna och jag låg på IVA under övervakning. Till slut fick jag komma ner till vårt rum igen men jag mådde så långt från bra som det går att må.
Vi fick komma från förlossningen till BB på söndag förmiddag och det var bra för det var sån full rulle på förlossningen så vi fick ingen riktigt backup där och jag var i princip helt bänkad i min säng. På BB började jag landa lite grann i att det nu var över, att våra fina pojkar hade kommit. Men vilken fruktansvärd pärs att föda barn! På riktigt så fattar jag inte att folk väljer att göra om det. Alltså PÅ RIKTIGT. Jag tyckte inte alls att det var så fantastiskt och en upplevelse. Visst kan det ha att göra med att det blev som det blev, men jag är verkligen färdig med att föda barn!
Väl på BB så började jag så smått komma igång med amningen, det blev mer och mer uthärdligt med smärtor och vi fick jättefin uppbackning av all personal. Natten till tisdag så vaknade jag och mådde verkligen helt sjukt dåligt. Huvudet sprängde och hela jag kändes sjuk. Det blev full rulle inne på rummet med en massa tester och grejer. Mina värden var helt åt skogen och dom började ana oråd. Jag fick blod och vätska, det blev ultraljud och undersökningar. Det verkade som om jag hade koagler kvar i livmodern. Den hade ju varit så gigantiskt stor så det verkade som om den inte orkat dra ihop sig ordentligt. Jag hade jättedåliga blodvärden och blödde jättemycket.
När det framåt kvällen stod klart att jag nog inte skulle kunna få ut koaglerna med medicin så vart det operation inbokad. Dom ville helst inte göra det på kvällen eller natten så jag fick sova till onsdag innan det blev fasta och sen operation strax efter lunch på onsdagen. Efter lunch så drog dom iväg mig och det kändes inget vidare faktiskt... Både lite rädd och lite ensam kände jag mig.
Det gick bra, men dom hittade inte den mängd dom trodde dom skulle hitta... så teorin kring vad det var som orsakade att jag blev så sjuk är att jag hade samlat på mig så mycket vätska att när det började frigöras för att jag skulle kissa ut det så späddes blodet ut så mycket att jag fick väldigt lågt blodvärde. Jag har dessutom för högt blodtryck och får medicin mot det. Så dom sista dagarna här har varit väldigt tunga fysiskt och psykiskt. Vi hade börjat få lite kläm på amningen, iallafall lite grann. Men det fick jag lägga åt sidan ett par dagar och bara pumpa istället. Jag orkade helt enkelt inte. Vi får se om jag försöker få igång det sen, men just nu pumpar jag och så ger vi ersättning för att fylla upp.
Vi är inte hemma än, men vi får troligen åka hem imorgon om mina värden säger att det är ok. Dom vill inte riktigt släppa hem mig utan att veta att det börjar se bättre ut. Idag var den opererande läkaren, hon som snittade mig, inne och pratade lite. Tydligen, vilket jag inte riktigt har förstått under vägens gång så var jag på väg att bli riktigt sjuk av havandeskapsförgiftning. Det har varit så där att dom har sagt att det varit på gång men inte fullt ut så där. Men läkaren idag sa att det var på väg att gå illa på riktigt. Tur att det inte gjorde det!
Efter operationen i onsdags så har jag fått lite extra blod och så där, men jag mår sååååå mycket bättre! Det är hemskt att må så där dåligt så man inte riktigt orkar tänka eller nånting. Erik har tagit en stor del av matningen och så när jag var sjuk. Han är helt fantastisk. Vi har dessutom fått jättefin uppbackning av barnmorskorna här på BB. Dom har hjälp oss jättemycket och är jätteförtjusta i pluttarna.
Här kommer lite bilder på Lucas och Alexander :)
Imorgon åker vi troligen hem så får vi se hur vi klara oss tillsammans ute i det riktiga livet :)
Det blev inte helt okomplicerat när det väl var dags att åka in. Dels så åkte vi inte in för att förlossningen startat utan mer för att jag inte mådde bra. Dom sa åt oss att ta med lite övernattningssaker så vi tog en plastpåse med lite tandborste och så där. Detta var natten mot torsdag förra veckan.
När vi kom in var det kontroller på mig och bebisar, allt såg bra ut med bebisarna iallafall. Men jag hade tecken begynnande havandeskapsförgiftning. Påverkade njurvärden och högt blodtryck. Vi blev inlagda och på morgonen var det tester och mer tester. Dom sa ganska tidigt på dagen att det var dags att sätta igång mig. Så Erik fick åka hem och packa ihop BB-väskan och komma tillbaka.
Under dagen på fredagen så hände inte så mycket. Vid fem på kvällen kom en läkare in och kollade på mig, det tog kanske två minuter så hade hon bestämt att hinnorna skulle tas. Sen tog det lite fart, det blev värkstimulerande dropp och det drog igång ganska bra först. Men så stannade det upp lite och jag kom ingen vart. Kl fyra på natten till lördag så kom läkaren in igen och sa att det här går inte, det blir snitt.
Lite snuvad på konfekten så bokades iallafall ett akutsnitt in kl 8 på morgonen på lördagen. Fram tills dess var lustgasen min bästa vän. Men väl vid snittet så var det inte mycket jag hade att tillföra situationen... Usch vilken otrevlig upplevelse!
Väl efter snittet så skickade dom upp mig på IVA för att jag hade så dåliga värden och inte producerade nåt urin nästan. Erik fick ta hand om killarna och jag låg på IVA under övervakning. Till slut fick jag komma ner till vårt rum igen men jag mådde så långt från bra som det går att må.
Vi fick komma från förlossningen till BB på söndag förmiddag och det var bra för det var sån full rulle på förlossningen så vi fick ingen riktigt backup där och jag var i princip helt bänkad i min säng. På BB började jag landa lite grann i att det nu var över, att våra fina pojkar hade kommit. Men vilken fruktansvärd pärs att föda barn! På riktigt så fattar jag inte att folk väljer att göra om det. Alltså PÅ RIKTIGT. Jag tyckte inte alls att det var så fantastiskt och en upplevelse. Visst kan det ha att göra med att det blev som det blev, men jag är verkligen färdig med att föda barn!
Väl på BB så började jag så smått komma igång med amningen, det blev mer och mer uthärdligt med smärtor och vi fick jättefin uppbackning av all personal. Natten till tisdag så vaknade jag och mådde verkligen helt sjukt dåligt. Huvudet sprängde och hela jag kändes sjuk. Det blev full rulle inne på rummet med en massa tester och grejer. Mina värden var helt åt skogen och dom började ana oråd. Jag fick blod och vätska, det blev ultraljud och undersökningar. Det verkade som om jag hade koagler kvar i livmodern. Den hade ju varit så gigantiskt stor så det verkade som om den inte orkat dra ihop sig ordentligt. Jag hade jättedåliga blodvärden och blödde jättemycket.
När det framåt kvällen stod klart att jag nog inte skulle kunna få ut koaglerna med medicin så vart det operation inbokad. Dom ville helst inte göra det på kvällen eller natten så jag fick sova till onsdag innan det blev fasta och sen operation strax efter lunch på onsdagen. Efter lunch så drog dom iväg mig och det kändes inget vidare faktiskt... Både lite rädd och lite ensam kände jag mig.
Det gick bra, men dom hittade inte den mängd dom trodde dom skulle hitta... så teorin kring vad det var som orsakade att jag blev så sjuk är att jag hade samlat på mig så mycket vätska att när det började frigöras för att jag skulle kissa ut det så späddes blodet ut så mycket att jag fick väldigt lågt blodvärde. Jag har dessutom för högt blodtryck och får medicin mot det. Så dom sista dagarna här har varit väldigt tunga fysiskt och psykiskt. Vi hade börjat få lite kläm på amningen, iallafall lite grann. Men det fick jag lägga åt sidan ett par dagar och bara pumpa istället. Jag orkade helt enkelt inte. Vi får se om jag försöker få igång det sen, men just nu pumpar jag och så ger vi ersättning för att fylla upp.
Vi är inte hemma än, men vi får troligen åka hem imorgon om mina värden säger att det är ok. Dom vill inte riktigt släppa hem mig utan att veta att det börjar se bättre ut. Idag var den opererande läkaren, hon som snittade mig, inne och pratade lite. Tydligen, vilket jag inte riktigt har förstått under vägens gång så var jag på väg att bli riktigt sjuk av havandeskapsförgiftning. Det har varit så där att dom har sagt att det varit på gång men inte fullt ut så där. Men läkaren idag sa att det var på väg att gå illa på riktigt. Tur att det inte gjorde det!
Efter operationen i onsdags så har jag fått lite extra blod och så där, men jag mår sååååå mycket bättre! Det är hemskt att må så där dåligt så man inte riktigt orkar tänka eller nånting. Erik har tagit en stor del av matningen och så när jag var sjuk. Han är helt fantastisk. Vi har dessutom fått jättefin uppbackning av barnmorskorna här på BB. Dom har hjälp oss jättemycket och är jätteförtjusta i pluttarna.
Här kommer lite bilder på Lucas och Alexander :)
 |
| Alexander |
 |
| Lucas |
 |
| Första bilden på de små klimparna! |
 |
| Busungar! |
torsdag 16 april 2015
På bebisfronten intet nytt
Nej här händer inte mycket alls. Jag går från säng till fåtölj till toaletten till fåtöljen till sängen... Runt runt. Nån gång då och då passerar jag köket och drar i kylskåpsdörren en sväng, fyller på mitt vattenglas och spolar tillbaka i min ljudbok som jag somnat ifrån. Jag sover inte så gott längre, har väl inte gjort på ett tag, men jag kompenserar med att sova lite när det faller mig på istället då.
Nu längtar jag ofantligt mycket till att det här är över och vi har våra guldklimpar hos oss. Både för att jag tycker att det verkligen är dags för oss att träffas och för att min kropp behöver befrielse. Jag tycker inte att magen växer så mycket nu... jag nästan hoppas att det är så. Att bebbarna har planat ut liiite grann och inte växer så våldsamt. Men vätskan i kroppen gör att vikten skenar rejält nu. Men det är som det "ska" eller "kan" vara säger dom på sjukhuset.
Vi var inne en sväng på kontroll och lite genrep i lördags. Jag kände mig sjuk, kunde inte riktigt säga på vilket sätt och så, men så där sjuk i kroppen. Hade haft lite flimmer för ögonen och svullnade så fort så jag ville kolla lite hur det stod till.
Vi blev ombedda att inte stressa in då det var mycket ett göra för dem på förlossningen, så vi duschade och fixade innan vi åkte in. Stannade på Statoil och köpte dricka och macka. Jag tänkte sen när vi väl satt på förlossningen och stängt av telefonerna att vi kanske borde meddelat dom som brukar ha koll på oss... min mamma och Eriks mamma tex. Men det gjorde vi inte.
Iallafall så togs det CTG på bebbarna, blodtryck och urinprover på mig. Inget fel. Liiite förhöjt blodtryck och lite förhöjt protein i urinen. Men inget alarmerande så det blev till att åka hem igen efter tre timmar.
När vi kom ut från förlossningen så satte vi på telefonerna igen och mycket riktigt hade min mamma och Jenny uppmärksammat att vi inte var nåbara under rätt lång tid, hehehe...
Så nu vet vi vart det ligger, vart vi ska gå och hur det ser ut. Vi träffade på en av tjejerna som hållit föräldrautbildningen med, hon undrade lite försynt om jag inte fött än, men det hade jag ju inte då tydligen :)
Pga lite högt blodtryck och så där då så ska jag gå på tätare kontroller nu, så det inte drar iväg och blir illa utan att man märker det. Men ingen vi träffat än så länge tror att jag kommer gå 38 fulla veckor som jag får lov att göra innan dom sätter igång mig. Dom tror att bebbarna kommer innan dess. Men det tror inte jag! Det känns som om dom parkerat inne där och inte tänker flytta innan vi vräker dem. Dom verkar trivas med att rumla runt och bete sig. Barnmorskan var helt förundrad sist när jag sa att dom far runt där inne, HUR fick dom plats att göra det??? Ja inte vet jag, men magen står åt alla möjliga håll och kan inta de mest intressanta former iallafall.
Så jaaa... här händer inte mycket. Sover, äter och kollar tv/film/lyssnar på bok. Återkommer när det finns nåt annat spännande att berätta. Over and out.
Nu längtar jag ofantligt mycket till att det här är över och vi har våra guldklimpar hos oss. Både för att jag tycker att det verkligen är dags för oss att träffas och för att min kropp behöver befrielse. Jag tycker inte att magen växer så mycket nu... jag nästan hoppas att det är så. Att bebbarna har planat ut liiite grann och inte växer så våldsamt. Men vätskan i kroppen gör att vikten skenar rejält nu. Men det är som det "ska" eller "kan" vara säger dom på sjukhuset.
Vi var inne en sväng på kontroll och lite genrep i lördags. Jag kände mig sjuk, kunde inte riktigt säga på vilket sätt och så, men så där sjuk i kroppen. Hade haft lite flimmer för ögonen och svullnade så fort så jag ville kolla lite hur det stod till.
Vi blev ombedda att inte stressa in då det var mycket ett göra för dem på förlossningen, så vi duschade och fixade innan vi åkte in. Stannade på Statoil och köpte dricka och macka. Jag tänkte sen när vi väl satt på förlossningen och stängt av telefonerna att vi kanske borde meddelat dom som brukar ha koll på oss... min mamma och Eriks mamma tex. Men det gjorde vi inte.
Iallafall så togs det CTG på bebbarna, blodtryck och urinprover på mig. Inget fel. Liiite förhöjt blodtryck och lite förhöjt protein i urinen. Men inget alarmerande så det blev till att åka hem igen efter tre timmar.
När vi kom ut från förlossningen så satte vi på telefonerna igen och mycket riktigt hade min mamma och Jenny uppmärksammat att vi inte var nåbara under rätt lång tid, hehehe...
Så nu vet vi vart det ligger, vart vi ska gå och hur det ser ut. Vi träffade på en av tjejerna som hållit föräldrautbildningen med, hon undrade lite försynt om jag inte fött än, men det hade jag ju inte då tydligen :)
Pga lite högt blodtryck och så där då så ska jag gå på tätare kontroller nu, så det inte drar iväg och blir illa utan att man märker det. Men ingen vi träffat än så länge tror att jag kommer gå 38 fulla veckor som jag får lov att göra innan dom sätter igång mig. Dom tror att bebbarna kommer innan dess. Men det tror inte jag! Det känns som om dom parkerat inne där och inte tänker flytta innan vi vräker dem. Dom verkar trivas med att rumla runt och bete sig. Barnmorskan var helt förundrad sist när jag sa att dom far runt där inne, HUR fick dom plats att göra det??? Ja inte vet jag, men magen står åt alla möjliga håll och kan inta de mest intressanta former iallafall.
Så jaaa... här händer inte mycket. Sover, äter och kollar tv/film/lyssnar på bok. Återkommer när det finns nåt annat spännande att berätta. Over and out.
fredag 10 april 2015
Idag är det ett år sen
Känns som igår lika mycket som det är en evighet sedan. För ett år sen förlorade vi vår bebis. Det var i vecka 20, i princip halva graviditeten hade gått och vi skulle göra RUL precis. Att gå tillbaka till dagarna på sjukhuset gör ont i själen, första inlägget finns det lite hopp i... men det andra smärtar och jag minns att det gjorde fruktansvärt ont att skriva det.
Men jag visste då att det är bra för mig att skriva, få ur det ur kroppen. Fy vad vi kämpade med sorgen och känslorna. Det var otroligt tunga dagar, veckor och månader. Att våga börja hoppas, tro och andas igen låg långt bort för oss. Vi kom så nära varann och att det var Erik som jag hade vid min sida kändes som räddningen. Han är den mest fantastiska person som jag kunnat önska mig att träffa!
Att förlora en graviditet, ett barn, så sent som vi gjorde önskar jag ingen. Att gå igenom det vi gått igenom är fruktansvärt. Vi pratar om det ibland och önskar så klart att vi aldrig fått den erfarenheten. Sorgen kan komma lite när som helst och det märks att den finns där trots att det gått sån lång tid.
Idag är det ett år sen vi gick igenom det mest smärtsamma jag upplevt. Att föda ut en liten kropp som jag visste hade liv... att föda ut den och lämna den... att en infektion gjorde så vi förlorade våran lilla bebis... Det finns inte ord för hur ont det gjorde och vilken ångest jag kände då. Det kan fortfarande kännas som om vi lämnade vårt barn i sticket.
Så stor sorg, ångest och enorma känslor. Vi som längtade så och hade bestämt att inte hela graviditeten skulle kantas av oro utan att vi skulle glädjas åt det liv jag bar. Glädjen byttes till sorg på ett par dagar och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen. Någonsin.
Ett år efter sitter jag med två liv i magen. Två pojkar. Miraklet i det känns helt ofattbart... Det finns dom dagar då jag kan känna att det inte är rättvist mot barnet vi förlorade. Att vi lämnade det och gick vidare... Men lyckan vi båda känner i att det är just så här i vårt liv nu är samtidigt överväldigande och så stor att det är svårt att ta på.
Vi ska bli en familj och det ganska snart. För ett år sen tror jag inte att någon av oss trodde att det nånsin skulle ske. Vi kunde inte se att vi skulle lyckas igen. En sak är säker, vi kunde inte i vår vildaste fantasi tro att redan idag, ett år senare så skulle vi vara så nära att bli den familj som vi önskade så högt... och dessutom med två små mirakel.
Men jag visste då att det är bra för mig att skriva, få ur det ur kroppen. Fy vad vi kämpade med sorgen och känslorna. Det var otroligt tunga dagar, veckor och månader. Att våga börja hoppas, tro och andas igen låg långt bort för oss. Vi kom så nära varann och att det var Erik som jag hade vid min sida kändes som räddningen. Han är den mest fantastiska person som jag kunnat önska mig att träffa!
Att förlora en graviditet, ett barn, så sent som vi gjorde önskar jag ingen. Att gå igenom det vi gått igenom är fruktansvärt. Vi pratar om det ibland och önskar så klart att vi aldrig fått den erfarenheten. Sorgen kan komma lite när som helst och det märks att den finns där trots att det gått sån lång tid.
Idag är det ett år sen vi gick igenom det mest smärtsamma jag upplevt. Att föda ut en liten kropp som jag visste hade liv... att föda ut den och lämna den... att en infektion gjorde så vi förlorade våran lilla bebis... Det finns inte ord för hur ont det gjorde och vilken ångest jag kände då. Det kan fortfarande kännas som om vi lämnade vårt barn i sticket.
Så stor sorg, ångest och enorma känslor. Vi som längtade så och hade bestämt att inte hela graviditeten skulle kantas av oro utan att vi skulle glädjas åt det liv jag bar. Glädjen byttes till sorg på ett par dagar och jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen. Någonsin.
Ett år efter sitter jag med två liv i magen. Två pojkar. Miraklet i det känns helt ofattbart... Det finns dom dagar då jag kan känna att det inte är rättvist mot barnet vi förlorade. Att vi lämnade det och gick vidare... Men lyckan vi båda känner i att det är just så här i vårt liv nu är samtidigt överväldigande och så stor att det är svårt att ta på.
Vi ska bli en familj och det ganska snart. För ett år sen tror jag inte att någon av oss trodde att det nånsin skulle ske. Vi kunde inte se att vi skulle lyckas igen. En sak är säker, vi kunde inte i vår vildaste fantasi tro att redan idag, ett år senare så skulle vi vara så nära att bli den familj som vi önskade så högt... och dessutom med två små mirakel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)