Ja nu har vi flyttat. Känns både bra att ha det gjort och lite så där jobbigt att lämna... men det kommer bli bättre när vi kommer i ordning. Mamma kom hit i veckan och hjälpte oss att packa upp och göra en massa matlådor tills bebbarna kommer, fina mamsen! Tack, du är bäst!
Själv börjar jag bli väldigt begränsad i hur jag kan ta mig för saker nu. Magen är stor och tung, det märks att det växer fort där inne. Ryggen värker konstant och fogarna bränner så fort jag gör nåt mer än sitter i fåtöljen... Men lite grann måste jag ju ta mig för varje dag, i den takt jag kan iallafall. Man måste få lite ruljans på blodet i kroppen annars kan man få blodpropp. Så jag försöker tänka på att inte bli för stillasittande bara.
Jag hoppas ju att bebbarna stannar där dom är i minst 6 veckor till, gärna 8. Det som skrämmer mig är ju att jag kommer få må så här lika länge... DET är lite jobbigt. Sömnen har ju varit bajs länge men sista veckan har det blivit värre. Svårt att somna om när jag vaknat. Det är ett helt företag att gå på toaletten så jag vaknar ju för mycket helt enkelt. Och så är jag varmare än en kamin! Jisses så jag svettas och har mig. Usch!
Ska snart börja tvätta upp de minsta kläderna tänkte jag. Sen måste jag fixa lakanen till sängen... och så måste jag fixa det sista som jag tänkt köpa i prylväg. Vi har en sväng till Ikea att göra, får se om jag kan delta i den eller om Erik får åka själv. Jag har beställt en del grejer via deras webbshop, så de där småplocket kommer med posten. Nu är det två byråar som behövs och sen nån förvaring till badrummet. Om jag försöker beställa det så blir det leveransdatum i början på april och tills dess vill jag inte vänta. Det som kommer på posten kommer om en vecka, det känns mer lagom.
Så vi får se hur vi löser byråarna. men det löser sig säkert.
Idag är det uppesittarnatt igen, efter första toabesöket så kunde jag inte somna om. Vaknade halv tre och försökte sen somna om till strax innan fyra, men det kändes hopplöst så jag gick upp istället. Nu börjar jag känna att jag kanske kan sova igen... men det blir ju så himla knäppt. Då vaknar ju Erik snart och vill gå upp :) Men men, det är väl bara att ta sig en liten tupplur på dagen sen om jag blir trött. Men det är rätt tråkigt att sitta uppe och bara surfa runt. Kanske får ta tag i att börja med nån serie och kika på den med hörlurar kanske. Är bara inte så motiverad till det... men bättre kanske än att bara klicka runt och läsa en massa tråkigt på nätet iofs.
Imorgon/idag (beror på hur man ser det) tänkte vi ta bilen runt i stan lite. Dels för att jag ska komma ut NÅNTING och se annat och dels för att kika runt lite så vi lär oss hitta. Erik vill testa vägen till sjukhuset så han vet hur han ska köra sen när det blir dags. Det är ju bra! Sen funderar jag på om vi kan få till ett besök i en galleria där jag skulle vilja köpa ett par brallor... men vi får se hur det hinns med och hur vi får ihop det.
Till veckan är det besök hos BM igen, lite föräldrautbildning och även ett läkarbesök. Så jag har nåt litet varje dag nästan, men det är väl bra. Då måste jag duscha och klä på mig iallafall :)
lördag 28 februari 2015
söndag 15 februari 2015
Ett par dagar kvar bara
Ja nu börjar det närma sig flytt. Eriks mamma har varit här i helgen och hjälpt oss packa. Det är i princip klart så på onsdag är det flyttfirmans huvudbry att bära. Vi har inte så många kartonger alls, så det känns lugnt. Det är lite sånt där plocka ner lampor och sånt, men det gör vi på tisdag kväll.
Vi har lite sopor att köra men det fixar Erik imorgon. Så vi är lixom på banan. lite jobbigt känns det att flytta från vår fantastiskt fina lägenhet... för hur det än är så får vi inget lika fint i Norrköping. Den lägenheten var ju bara VÅR första gången vi gick in i den. Men men, vi hade ju behövt flytta så småningom ändå eftersom vi nu får två bebbar istället för en.
I nya lyan så finns det gott om plats för både bebbar och gäster. Att gäster kan sova över känns rätt viktigt tycker jag. Dels för att man alltid kan erbjuda plats om nån hälsar på och dels för att vi kanske kommer behöva fråga om hjälp framöver och att det då finns ett bra rum att sova över i och stänga om sig i, det känns bra.
Lägenheten har dessutom både badrum och duschrum. Så två toaletter och två möjligheter att duscha, sånt underlättar ju mycket. Men lika fint får vi det aldrig... Man får försöka med att göra det så fint man kan och se det för vad det är. Det blir nog bra det med bara man landar lite grann.
Bebbarna lever iallafall loppan i magen och hela magen hoppar till när dom röjer där inne. Om jag håller tätt tills mitten på april så är det tidigt, men inte FÖR tidigt. Gärna undviker jag den 10:e april... men alla andra dagar går så bra så. Ja jisses... vad har man gett sig in i?
lördag 7 februari 2015
Snitt vs andra vägen
När jag träffar folk i olika situationer som konstaterar att jag är gravid och får reda på att det är två så kommer reaktionen: "Men då blir det väl snitt när det är dags?"
Jag vet när min syster väntade tvillingar var det nåt jag tänkte på oxå, att då måste hon ju snittas. Men när det blev eld i berget för henne så var det den "vanliga" vägen som gällde. Som jag minns det så var det nog aldrig riktigt tal om något snitt där.
Så som vården säger är att ligger ettan, den som är närmast utgången, med huvudet neråt så blir det en vanlig förlossning. Lite beroende på hur tvåan ligger, men oftast fungerar det på vanligt sätt då. Och då är förarbetet exakt samma, det skiljer sig inte nämnvärt från en enlingfödsel. Så klart måste man hålla koll på båda två och allt sånt där. Händer det nåt med tvåan som ligger och väntar så kan det ju hända att man skickas på snitt illa kvickt ändå mm. Men i stort så går det till på samma sätt.
Det är "bara" själva utdrivningen som blir dubbel. Det måste man ju göra två gånger. Oftast går det lite lättare, men det är inte direkt som tvålen i tvålkoppen... man måste arbeta för tvåan med ;) För min syster var det så att tvilling nummer ett som kom föst, var ett kilo lättare än tvilling två som kom sist. Hon fick ju kämpa på lite extra förstås, det var ju inte så att ettan banade väg direkt för tvåan.
Jag har ju hela livet sagt att aldrig i livet att jag trycker ut en vattenmelon genom muttan! Det är nog så att den förlossningsfilmen vi såg i skolan satte en del spår hos mig. Usch! Men efter det vi gick igenom i april förra året så känner jag att det kommer nog gå bra. Kroppen lixom förstår ju vad som är på gång och det är mest att åka med.
Så klart förstår jag jag skillnaden mellan en fullgången bebis och vår lilla flupp som det handlade om då. Men jag kände efteråt att trots att det var fullt med ångest och sorg så gick det rent kroppsligt rätt bra. Jag kunde mest följa med och barnmorskorna sa hela tiden hur jag skulle göra. Så jag känner mig inte längre så rädd eller maniskt negativ till att föda den vägen.
Sen läser jag mycket om snitt oxå. Vid tvillinggraviditet föds hälften vaginalt och hälften via snitt. Så jag tänker att det är bra att vara lite påläst om både och. Förut var det ju som sagt det enda jag kunde tänka mig. Men samtidigt nu när det är skarpt läge så känns det annorlunda. Att ta hand om en eller som i mitt fall två bebisar med ett stort sår i en massa lager av kroppen känns si så där. Även om det tar tid att läka efter en vanlig förlossning med så känner jag ändå att det är en mer naturlig läkning.
Får jag välja och om bebbarna ligger som dom "ska" så vill jag nog föda vanligt. Men sen är det ju så att funkar inte det så är jag inte negativ till snitt heller, det blir vad det blir. Det stämmer nog faktiskt en del det som "folk" säger: "När man är gravid så förbereder kroppen sig med hjälp av hormoner för att föda. Man kommer allt som oftast över de värsta rädslorna för vad det nu kan vara man är rädd för."
Så är det väl inte för alla så klart. Men för mig känns det just nu iallafall som att det blir bra vilket det än blir. Tror ju att både och kan bli bra. Får jag välja så kör jag gärna den vanliga vägen, men går inte det så är det ok med snitt oxå. Det kan bli så att första kommer den vanliga vägen medans den andra aldrig kommer i position, då blir det snitt på nummer två. Den varianten avstår jag gärna, men det är så ovanligt så det ska nog mycket till för att det blir så.
En sak är ju däremot säker: Ut ska dom ju på ett eller annat sätt!
Jag vet när min syster väntade tvillingar var det nåt jag tänkte på oxå, att då måste hon ju snittas. Men när det blev eld i berget för henne så var det den "vanliga" vägen som gällde. Som jag minns det så var det nog aldrig riktigt tal om något snitt där.
Så som vården säger är att ligger ettan, den som är närmast utgången, med huvudet neråt så blir det en vanlig förlossning. Lite beroende på hur tvåan ligger, men oftast fungerar det på vanligt sätt då. Och då är förarbetet exakt samma, det skiljer sig inte nämnvärt från en enlingfödsel. Så klart måste man hålla koll på båda två och allt sånt där. Händer det nåt med tvåan som ligger och väntar så kan det ju hända att man skickas på snitt illa kvickt ändå mm. Men i stort så går det till på samma sätt.
Det är "bara" själva utdrivningen som blir dubbel. Det måste man ju göra två gånger. Oftast går det lite lättare, men det är inte direkt som tvålen i tvålkoppen... man måste arbeta för tvåan med ;) För min syster var det så att tvilling nummer ett som kom föst, var ett kilo lättare än tvilling två som kom sist. Hon fick ju kämpa på lite extra förstås, det var ju inte så att ettan banade väg direkt för tvåan.
Jag har ju hela livet sagt att aldrig i livet att jag trycker ut en vattenmelon genom muttan! Det är nog så att den förlossningsfilmen vi såg i skolan satte en del spår hos mig. Usch! Men efter det vi gick igenom i april förra året så känner jag att det kommer nog gå bra. Kroppen lixom förstår ju vad som är på gång och det är mest att åka med.
Så klart förstår jag jag skillnaden mellan en fullgången bebis och vår lilla flupp som det handlade om då. Men jag kände efteråt att trots att det var fullt med ångest och sorg så gick det rent kroppsligt rätt bra. Jag kunde mest följa med och barnmorskorna sa hela tiden hur jag skulle göra. Så jag känner mig inte längre så rädd eller maniskt negativ till att föda den vägen.
Sen läser jag mycket om snitt oxå. Vid tvillinggraviditet föds hälften vaginalt och hälften via snitt. Så jag tänker att det är bra att vara lite påläst om både och. Förut var det ju som sagt det enda jag kunde tänka mig. Men samtidigt nu när det är skarpt läge så känns det annorlunda. Att ta hand om en eller som i mitt fall två bebisar med ett stort sår i en massa lager av kroppen känns si så där. Även om det tar tid att läka efter en vanlig förlossning med så känner jag ändå att det är en mer naturlig läkning.
Får jag välja och om bebbarna ligger som dom "ska" så vill jag nog föda vanligt. Men sen är det ju så att funkar inte det så är jag inte negativ till snitt heller, det blir vad det blir. Det stämmer nog faktiskt en del det som "folk" säger: "När man är gravid så förbereder kroppen sig med hjälp av hormoner för att föda. Man kommer allt som oftast över de värsta rädslorna för vad det nu kan vara man är rädd för."
Så är det väl inte för alla så klart. Men för mig känns det just nu iallafall som att det blir bra vilket det än blir. Tror ju att både och kan bli bra. Får jag välja så kör jag gärna den vanliga vägen, men går inte det så är det ok med snitt oxå. Det kan bli så att första kommer den vanliga vägen medans den andra aldrig kommer i position, då blir det snitt på nummer två. Den varianten avstår jag gärna, men det är så ovanligt så det ska nog mycket till för att det blir så.
En sak är ju däremot säker: Ut ska dom ju på ett eller annat sätt!
onsdag 4 februari 2015
Tiden bara går
Jag insåg igår att tiden går fort nu! Erik sa att han tyckte att det går så långsamt, men jag tycker att tiden bara flyger fram. Det är nåt litet varje dag, varje vecka som gör att det bara pockar på med veckorna.
Sista kontrollen på fantastiska Ryhov är avklarat. Jag har fått träffa min läkare och han är supernöjd med hur det utvecklar sig där inne. Han har hela tiden funnits där som en stöttepelare känns det som. Han har varit med från missfallet och fram till i tisdags. Fantastiska människa! Han borde verkligen få en egen stjärna i himlen!
Även sista kontrollen hos min barnmorska är avklarad. Det kändes vemodigt! Hon har ju oxå varit med på hela resan från första plusset och fram till nu. Urgo och riktigt fin kvinna! Men jag har lovat att skicka ett kort på våra nya familjemedlemmar sen. Och det kommer jag göra. Det finns ett antal inom vården här i Jönköping som jag vill lyfta upp till ytan och berätta om. Som funnits där alltid och stöttat och gett av hela sig själva. Helt underbart, fina personer som jag kommer minnas härifrån.
Jag har iallafall passerat 25 fulla veckor och även snart 26. Hos barnmorskan igår mättes magen och jag har mått som en fullgången enlinggraviditet. SF-mått på 37. I vecka 26 "ska" man ha SF 26 ungefär. Så visst större lär jag ju bli :) Jag har funnit mig i det nu tror jag, men Erik känner sig orolig att jag ska bli så stor att det blir svårt att överhuvud taget ta mig runt på egen hand. Jag är lite så där att: det är ju vad det är.
Jag kan ju inte direkt påverka det så mycket nu. Bara att finna sig i det.
Dagsläget för bebbarna är att dom ligger på +1% och +10% i tillväxt, dom har lika mycket fostervatten och hinnan mellan dem böljar fint (det ska den göra, då vet man att det är lika tryck i båda hinnsäckarna). Dom är livliga och verkar pigga där inne. Dagsläget för mig är TRÖTT, ONT och TUNG. Men eftersom det förhoppningsvis inte kommer några bebbar förrän i slutet på april så är det ju mest bara att gilla läget och vila när jag måste. Sover gör jag när jag är trött, oavsett när det är. Är så tacksam för att Erik finns och att han är den han är. Han fixar och donar så jag ska ha det bra. Han hjälper mig med strumporna dom dagar det gör för ont att ta på dem själv och han gör det mesta jag ber om. Känner mig lite som en parasit... men han bara ler och säger: "Självklart!" Min finaste Erik, tänk att han är min!
Vi klappar på magen tillsammans och förundras över att vi ska bli föräldrar. Jättekonstigt! Men oxå skithäftigt och spännande. Till två pojkar. Helt galet är det, men så underbart på samma gång!
Dags att ta tag i dagen, ska till arbetsterapeuten om en stund och fixa med skena till min tumme som har fått en inflammerad tunnel i senfästena. Gör ont och man måste ha skena så tummen blir obrukbar. Så det ska jag iväg och ta tag i.
Sista kontrollen på fantastiska Ryhov är avklarat. Jag har fått träffa min läkare och han är supernöjd med hur det utvecklar sig där inne. Han har hela tiden funnits där som en stöttepelare känns det som. Han har varit med från missfallet och fram till i tisdags. Fantastiska människa! Han borde verkligen få en egen stjärna i himlen!
Även sista kontrollen hos min barnmorska är avklarad. Det kändes vemodigt! Hon har ju oxå varit med på hela resan från första plusset och fram till nu. Urgo och riktigt fin kvinna! Men jag har lovat att skicka ett kort på våra nya familjemedlemmar sen. Och det kommer jag göra. Det finns ett antal inom vården här i Jönköping som jag vill lyfta upp till ytan och berätta om. Som funnits där alltid och stöttat och gett av hela sig själva. Helt underbart, fina personer som jag kommer minnas härifrån.
Jag har iallafall passerat 25 fulla veckor och även snart 26. Hos barnmorskan igår mättes magen och jag har mått som en fullgången enlinggraviditet. SF-mått på 37. I vecka 26 "ska" man ha SF 26 ungefär. Så visst större lär jag ju bli :) Jag har funnit mig i det nu tror jag, men Erik känner sig orolig att jag ska bli så stor att det blir svårt att överhuvud taget ta mig runt på egen hand. Jag är lite så där att: det är ju vad det är.
Jag kan ju inte direkt påverka det så mycket nu. Bara att finna sig i det.
Dagsläget för bebbarna är att dom ligger på +1% och +10% i tillväxt, dom har lika mycket fostervatten och hinnan mellan dem böljar fint (det ska den göra, då vet man att det är lika tryck i båda hinnsäckarna). Dom är livliga och verkar pigga där inne. Dagsläget för mig är TRÖTT, ONT och TUNG. Men eftersom det förhoppningsvis inte kommer några bebbar förrän i slutet på april så är det ju mest bara att gilla läget och vila när jag måste. Sover gör jag när jag är trött, oavsett när det är. Är så tacksam för att Erik finns och att han är den han är. Han fixar och donar så jag ska ha det bra. Han hjälper mig med strumporna dom dagar det gör för ont att ta på dem själv och han gör det mesta jag ber om. Känner mig lite som en parasit... men han bara ler och säger: "Självklart!" Min finaste Erik, tänk att han är min!
Vi klappar på magen tillsammans och förundras över att vi ska bli föräldrar. Jättekonstigt! Men oxå skithäftigt och spännande. Till två pojkar. Helt galet är det, men så underbart på samma gång!
Dags att ta tag i dagen, ska till arbetsterapeuten om en stund och fixa med skena till min tumme som har fått en inflammerad tunnel i senfästena. Gör ont och man måste ha skena så tummen blir obrukbar. Så det ska jag iväg och ta tag i.
onsdag 14 januari 2015
Allt på en gång
Ja nu händer det mycket. Strax innan jul blev det klart att Erik har fått nytt jobb. Han ska börja som konsult inom datanätverk och det kommer nog bli kanon för honom. Han har funderat länge på att byta jobb, inte för att han inte trivts utan mer för utmaningen i att söka sig vidare från högskolan där han undervisat i just nätverksteknik.
Han börjar sitt nya jobb den 1:a februari vilket gjorde mig rätt så stressad först. Att påbörja ett nytt jobb så där på slutet av graviditeten... mjaaa... det kändes inte helt bra för mig. Vi pratade mycket om det och allteftersom så kändes det bättre. Jag blockerade mig nog lite först, men så släppte det och vi enades om att så länge vi har varann så kommer vi fixa det.
Den ena delen var när han skulle börja, den andra var att jobbet han fått är på ett företag i Norrköping. Ok... vi var alltså tvungna att ta ställning till om vi ville flytta. Mitt upp i allting. Jag var även här väldigt avig och ville INTE lämna Jönköping innan bebisarna kommit. Jag har min trygghet i läkarna här, barnmorskan och de kontakter inom vården som varit så viktiga för mig i allt vi varit med om senaste året. Jag har även mitt jobb här och jag trivs med det, med kollegorna och allt.
Jag ville inte flytta. Men så diskuterade vi kring allt... jag kom fram till att mest troligt så kommer ju jag gå hem på heltid innan förlossningen omkring samma tid som Erik skulle börja sitt nya jobb. Sen är det så att Erik tagit tjänstledigt från sitt jobb för att testa detta nya och planen är ett han ska tillbaka till Jönköping inom ett år ungefär. Det företaget han fått jobb på finns även i Jönköping nämligen.
Så när vi började ta ner allt i mindre delar så insåg jag ju att det året som vi planerar vara i Norrköping kommer jag ju vara hemma, så det spelar ju ingen roll egentligen vart jag är hemma nånstans. Det finns fördelar för mig med Norrköping, det är närmare till mina syskon i Stockholm och även många av mina vänner bor ju där. Det blir närmare upp till Dalarna där Eriks familj finns och även Jenny.
Vi flyttar från Jönköping för en tid och bor i Norrköping. Jag är lite orolig för flytten och allt som kommer med det, men å andra sidan så kan jag ju varken packa, bära eller packa upp. Så jag kan mest sitta och peka. Och det löser sig :) Vi har lyckats få tag på en hyreslägenhet i Norrköping, vilket gick över förväntan smidigt. Vi har sålt lägenheten här i Jönköping. DET svider lite då vi båda tycker väldigt mycket om den. Men vi resonerade som så att vi kommer ju ändå inom inte allt för lång framtid behöva ha lite större. Så vi tänkte att det här var bästa just nu så får vi kika på vad vi vill ha senare när det är dags.
I dessa frågor har vi nu landat och känner oss trygga med alla delar. Skönt, men mycket som kommer hända framöver!
Igår var det den fjärde kollen av tvillingarna i magen. Vi fick träffa "min" läkare och det känns alltid tryggt. Han är så lugn och trygg i hela sitt sätt så jag blir mindre nervös när jag träffar honom. Undersökningen gick prima, båda killarna for runt och hade skoj där inne. Vi fick se en av dem öppna munnen och grimasera lite, det var tufft! Dom är lika stora, har lika mycket fostervatten och följer sina kurvor jättefint! Superskönt att få det beskedet!
Sen pratade vi om hur jag mådde och i ärlighetens namn mår jag ju inte så bra. Jag har svårt att sitta de 4 timmarna jag jobbar, får väldigt ont i bäcken och rygg. Sammandragningarna blir värre när jag inte kan vila så mycket som jag behöver. Jag sover väldigt dåligt när jag har ont och då mår jag jätteilla dagen efter... så det blir lite moment 22. Smärta, sammandragningar, sover illa, illamående... sen börjar det om igen. Så Erik och min mamma har varit rätt tydliga med vad dom tycker, det är dags att prioritera att försöka må så bra som möjligt varje dag.
Igår ställde sig även läkaren bakom dem så jag bestämde mig för att göra dem till viljes. Det tog emot, men jag inser ju att det är ju båda jag själv som lider och de närmaste får ju se och hantera det oxå. Så igår blev det 100% sjukskrivning. Känns nu efteråt som ett bra beslut men jag hade problem med känslan gentemot jobbet. Att gå hem redan nu. Men idag känns det verkligen som om jag gjorde rätt. Jag åkte till jobbet idag och städade av mitt skrivbord och plockade bort lite av mina privata saker. Fixade även med mailen och lite sånt. Fick säga hej då nu för ett tag mm... Och sen jag kom hem har jag knappt kunnat gå. Så ok, det är nog dags.
Nu blir det till att vila, vila och vila. Kanske packa nån kartong en dag när jag har en bra dag. Jag har förhoppningsvis minst 13-14 veckor kvar tills bebbarna kommer, så tid finns det till att förbereda mig och även att bli grå av tristess antar jag :) Får lyssna på ljudbok och kolla film... eller nåt.
Han börjar sitt nya jobb den 1:a februari vilket gjorde mig rätt så stressad först. Att påbörja ett nytt jobb så där på slutet av graviditeten... mjaaa... det kändes inte helt bra för mig. Vi pratade mycket om det och allteftersom så kändes det bättre. Jag blockerade mig nog lite först, men så släppte det och vi enades om att så länge vi har varann så kommer vi fixa det.
Den ena delen var när han skulle börja, den andra var att jobbet han fått är på ett företag i Norrköping. Ok... vi var alltså tvungna att ta ställning till om vi ville flytta. Mitt upp i allting. Jag var även här väldigt avig och ville INTE lämna Jönköping innan bebisarna kommit. Jag har min trygghet i läkarna här, barnmorskan och de kontakter inom vården som varit så viktiga för mig i allt vi varit med om senaste året. Jag har även mitt jobb här och jag trivs med det, med kollegorna och allt.
Jag ville inte flytta. Men så diskuterade vi kring allt... jag kom fram till att mest troligt så kommer ju jag gå hem på heltid innan förlossningen omkring samma tid som Erik skulle börja sitt nya jobb. Sen är det så att Erik tagit tjänstledigt från sitt jobb för att testa detta nya och planen är ett han ska tillbaka till Jönköping inom ett år ungefär. Det företaget han fått jobb på finns även i Jönköping nämligen.
Så när vi började ta ner allt i mindre delar så insåg jag ju att det året som vi planerar vara i Norrköping kommer jag ju vara hemma, så det spelar ju ingen roll egentligen vart jag är hemma nånstans. Det finns fördelar för mig med Norrköping, det är närmare till mina syskon i Stockholm och även många av mina vänner bor ju där. Det blir närmare upp till Dalarna där Eriks familj finns och även Jenny.
Vi flyttar från Jönköping för en tid och bor i Norrköping. Jag är lite orolig för flytten och allt som kommer med det, men å andra sidan så kan jag ju varken packa, bära eller packa upp. Så jag kan mest sitta och peka. Och det löser sig :) Vi har lyckats få tag på en hyreslägenhet i Norrköping, vilket gick över förväntan smidigt. Vi har sålt lägenheten här i Jönköping. DET svider lite då vi båda tycker väldigt mycket om den. Men vi resonerade som så att vi kommer ju ändå inom inte allt för lång framtid behöva ha lite större. Så vi tänkte att det här var bästa just nu så får vi kika på vad vi vill ha senare när det är dags.
I dessa frågor har vi nu landat och känner oss trygga med alla delar. Skönt, men mycket som kommer hända framöver!
Igår var det den fjärde kollen av tvillingarna i magen. Vi fick träffa "min" läkare och det känns alltid tryggt. Han är så lugn och trygg i hela sitt sätt så jag blir mindre nervös när jag träffar honom. Undersökningen gick prima, båda killarna for runt och hade skoj där inne. Vi fick se en av dem öppna munnen och grimasera lite, det var tufft! Dom är lika stora, har lika mycket fostervatten och följer sina kurvor jättefint! Superskönt att få det beskedet!
Sen pratade vi om hur jag mådde och i ärlighetens namn mår jag ju inte så bra. Jag har svårt att sitta de 4 timmarna jag jobbar, får väldigt ont i bäcken och rygg. Sammandragningarna blir värre när jag inte kan vila så mycket som jag behöver. Jag sover väldigt dåligt när jag har ont och då mår jag jätteilla dagen efter... så det blir lite moment 22. Smärta, sammandragningar, sover illa, illamående... sen börjar det om igen. Så Erik och min mamma har varit rätt tydliga med vad dom tycker, det är dags att prioritera att försöka må så bra som möjligt varje dag.
Igår ställde sig även läkaren bakom dem så jag bestämde mig för att göra dem till viljes. Det tog emot, men jag inser ju att det är ju båda jag själv som lider och de närmaste får ju se och hantera det oxå. Så igår blev det 100% sjukskrivning. Känns nu efteråt som ett bra beslut men jag hade problem med känslan gentemot jobbet. Att gå hem redan nu. Men idag känns det verkligen som om jag gjorde rätt. Jag åkte till jobbet idag och städade av mitt skrivbord och plockade bort lite av mina privata saker. Fixade även med mailen och lite sånt. Fick säga hej då nu för ett tag mm... Och sen jag kom hem har jag knappt kunnat gå. Så ok, det är nog dags.
Nu blir det till att vila, vila och vila. Kanske packa nån kartong en dag när jag har en bra dag. Jag har förhoppningsvis minst 13-14 veckor kvar tills bebbarna kommer, så tid finns det till att förbereda mig och även att bli grå av tristess antar jag :) Får lyssna på ljudbok och kolla film... eller nåt.
lördag 3 januari 2015
Hormoner och oro
Igår hade jag en rätt dålig dag. Mådde illa hela dagen, jag gör det av och till. Inte varje dag men lite så där varannan. Jag sov dåligt natten till igår med. Det brukar höra ihop lite grann. Kände mig deppig och nere hela förmiddagen och en bit in på dagen. Antar att hormonerna gör sitt till även dom.
Jag fick en massa jobbiga tankar och kände mig så maktlös. Börjar väl kanske så smått inse att jag kommer nog må ganska ruttet mot slutet av graviditeten. Jag är tung och otymplig redan nu och det lär ju inte bli bättre direkt. Jag känner av knäna redan, ryggen värker och jag kan inte göra mycket så drar magen ihop sig och protesterar. Ibland känns det även som träningsvärk i magen, antar att det är växtvärk.
Framåt eftermiddagen så tog jag mig kragen, jag duschade och gav mig ut på stan för att hämta lite paket. Jag hade köpt lite begagnade bebiskläder på Tradera innan jul och nu börjar dom komma på posten efter alla röda dagar. Det kändes lite bättre när jag fick sitta och packa upp paketen, alla dessa små kläder som på nåt sätt gör att det börjar kännas verkligt. Men det är inte helt lätt att släppa oron och tankarna på de små i magen.
Dom två lever iallafall loppan där inne. Det står att nu kan man märka lite sovmönster hos bebisarna och att dom oftast är vakna ungefär samma tider. Och om det stämmer så är dom i så fall kvällspigga OCH morgonpigga. När jag sitter/ligger och kollar på TV på kvällen så lever dom om ordentligt. Sen när jag vaknar på morgonen så tycks dom tycka "Wooohooo, är du vaken nu!?"
Idag ska vi försöka packa upp och städa undan efter ledigheterna. Vi började igår, men blev inte klara riktigt. Det är ju SÅ tråkigt att städa och plocka. Dessutom så blir jag så himla trött av att vara igång.
Måste även börja göra lite listor på vad vi behöver handla och fixa med. Känns lite övermäktigt... men nån gång måste jag ju börja.
Jag fick en massa jobbiga tankar och kände mig så maktlös. Börjar väl kanske så smått inse att jag kommer nog må ganska ruttet mot slutet av graviditeten. Jag är tung och otymplig redan nu och det lär ju inte bli bättre direkt. Jag känner av knäna redan, ryggen värker och jag kan inte göra mycket så drar magen ihop sig och protesterar. Ibland känns det även som träningsvärk i magen, antar att det är växtvärk.
Framåt eftermiddagen så tog jag mig kragen, jag duschade och gav mig ut på stan för att hämta lite paket. Jag hade köpt lite begagnade bebiskläder på Tradera innan jul och nu börjar dom komma på posten efter alla röda dagar. Det kändes lite bättre när jag fick sitta och packa upp paketen, alla dessa små kläder som på nåt sätt gör att det börjar kännas verkligt. Men det är inte helt lätt att släppa oron och tankarna på de små i magen.
Dom två lever iallafall loppan där inne. Det står att nu kan man märka lite sovmönster hos bebisarna och att dom oftast är vakna ungefär samma tider. Och om det stämmer så är dom i så fall kvällspigga OCH morgonpigga. När jag sitter/ligger och kollar på TV på kvällen så lever dom om ordentligt. Sen när jag vaknar på morgonen så tycks dom tycka "Wooohooo, är du vaken nu!?"
Idag ska vi försöka packa upp och städa undan efter ledigheterna. Vi började igår, men blev inte klara riktigt. Det är ju SÅ tråkigt att städa och plocka. Dessutom så blir jag så himla trött av att vara igång.
Måste även börja göra lite listor på vad vi behöver handla och fixa med. Känns lite övermäktigt... men nån gång måste jag ju börja.
onsdag 31 december 2014
2014
Jag brukar ju försöka summera varje år. Just i år känns det inte helt och hållet lätt. Eller, inte lätt alls faktiskt. Jag gör ett försök, men allt går inte att få med...
Året inleddes med glädje och en förväntan tillsammans med Erik. Jag hade plussat dagen före julafton 2013 och den där tiden precis i början på året var fylld av förväntan, kärlek och planer. Vi valde att låta oss glädjas fullt ut. Visst fanns det en del oro, men inte alls så där så det påverkade oss. Vi var genuint glada och vår lilla bebis var beräknad till slutet på augusti.
Allt utvecklades normalt som det verkade och jag mådde inte särskilt dåligt mer än lite illa och huvudvärk.
10:e april slets en del av våra hjärtan ut då vi förlorade vår bebis. Efter ett par dagar inlagd med infektion så gick det inte att rädda vår lilla skatt. Den sorgen vi upplevde under stor del av året efter detta var tung och svår att hantera. Vi kämpade, pratade, grät och stöttade varandra. När jag behövde hållas under armarna så var Erik där och tvärt om. Jag tror vi blev starkare tillsammans av det vi gick igenom, iallafall känner jag så. Jag tror Erik håller med mig.
Den 31 augusti var bebisen beräknad och fram tills dess var många konfrontationer med vänner, familj och kollegor ganska tunga. Svårt att träffas utan att kommentera det som hänt och sorgen vi bar på.
Den 1:a september kändes det i hjärtat att värre kunde det inte bli iallafall, nu var det dags att ge sig iväg uppåt och försöka jobba med att komma tillbaka. Efter fyra dagar gjorde jag ett positivt graviditetstest och hela världen kändes upp och ner igen.
Inte av sorg denna gång, utan av glädje! Glädje blandat med förvirring, oro och en skarp misstro på att det skulle kunna gå vägen. Färgade av det som hänt och med den sorgen fortfarande skavande i själen var det svårt att veta hur vi skulle känna. Vågade vi vara glada på riktigt?
7:e oktober fick vi komma till sjukhuset på koll, vi skulle bara se att allt såg bra ut... Det gjorde det. På båda de små liven som hade fått fäste där inne.
Två. Det var två.
Det tog ett par dagar att smälta det. Om allt gick bra nu skulle det bli tvillingar. Helt och hållet galet!
Hösten tuffade på och nu går jag in i vecka 22 imorgon. Senaste kontrollen var helt utan anmärkning. De båda pojkarna växer som dom ska och alla värden, mätningar och tester säger att allt är helt normalt och bra. Jag får regelbundna odlingar för att hålla min oro borta så gott det går.
Jag ljuger om jag säger att jag har tagit denna graviditet på samma glädjefyllda sätt som min första. Om jag kunnat välja så hade jag gärna levt i denna graviditet som jag gjorde i den förra. Men jag har varit orolig och faktiskt inte trott att det kan gå bra.
19+4 var den 10:e april förra gången och nu denna gång var det för dryga veckan sen. Vi kom ut på andra sidan om den dagen. Och nu tar vi stapplande steg in i den del vi inte fick i våras. Det är både skrämmande och spännande. Vi börjar nu tro på att vi kommer få uppleva att bli föräldrar.
Och till två små pojkar! Det är helt underbart att tänka på det. Helt galet, konstigt... men ändå så himla rätt. Jag och Erik får tvillingpojkar. Det ska gå bra. Det kommer gå bra. Det måste gå bra.
Vi beställde barnvagn idag. Jag tror det betyder att vi nu ser vår framtid med ljusare ögon. Vi förbereder oss för att köra våra tvillingkillar i en vagn vi vågat beställa. De två tvillingkillarna som vaknade tidigt i morse och valde att börja fira in det nya året redan innan frukost.
Gott nytt år önskar jag till familj och vänner! Tack för allt stöd och all uppmuntran! Om en timme är det ett nytt år och jag hoppas, tror och önskar att det blir ett mycket bättre än det som varit.
Året inleddes med glädje och en förväntan tillsammans med Erik. Jag hade plussat dagen före julafton 2013 och den där tiden precis i början på året var fylld av förväntan, kärlek och planer. Vi valde att låta oss glädjas fullt ut. Visst fanns det en del oro, men inte alls så där så det påverkade oss. Vi var genuint glada och vår lilla bebis var beräknad till slutet på augusti.
Allt utvecklades normalt som det verkade och jag mådde inte särskilt dåligt mer än lite illa och huvudvärk.
10:e april slets en del av våra hjärtan ut då vi förlorade vår bebis. Efter ett par dagar inlagd med infektion så gick det inte att rädda vår lilla skatt. Den sorgen vi upplevde under stor del av året efter detta var tung och svår att hantera. Vi kämpade, pratade, grät och stöttade varandra. När jag behövde hållas under armarna så var Erik där och tvärt om. Jag tror vi blev starkare tillsammans av det vi gick igenom, iallafall känner jag så. Jag tror Erik håller med mig.
Den 31 augusti var bebisen beräknad och fram tills dess var många konfrontationer med vänner, familj och kollegor ganska tunga. Svårt att träffas utan att kommentera det som hänt och sorgen vi bar på.
Den 1:a september kändes det i hjärtat att värre kunde det inte bli iallafall, nu var det dags att ge sig iväg uppåt och försöka jobba med att komma tillbaka. Efter fyra dagar gjorde jag ett positivt graviditetstest och hela världen kändes upp och ner igen.
Inte av sorg denna gång, utan av glädje! Glädje blandat med förvirring, oro och en skarp misstro på att det skulle kunna gå vägen. Färgade av det som hänt och med den sorgen fortfarande skavande i själen var det svårt att veta hur vi skulle känna. Vågade vi vara glada på riktigt?
7:e oktober fick vi komma till sjukhuset på koll, vi skulle bara se att allt såg bra ut... Det gjorde det. På båda de små liven som hade fått fäste där inne.
Två. Det var två.
Det tog ett par dagar att smälta det. Om allt gick bra nu skulle det bli tvillingar. Helt och hållet galet!
Hösten tuffade på och nu går jag in i vecka 22 imorgon. Senaste kontrollen var helt utan anmärkning. De båda pojkarna växer som dom ska och alla värden, mätningar och tester säger att allt är helt normalt och bra. Jag får regelbundna odlingar för att hålla min oro borta så gott det går.
Jag ljuger om jag säger att jag har tagit denna graviditet på samma glädjefyllda sätt som min första. Om jag kunnat välja så hade jag gärna levt i denna graviditet som jag gjorde i den förra. Men jag har varit orolig och faktiskt inte trott att det kan gå bra.
19+4 var den 10:e april förra gången och nu denna gång var det för dryga veckan sen. Vi kom ut på andra sidan om den dagen. Och nu tar vi stapplande steg in i den del vi inte fick i våras. Det är både skrämmande och spännande. Vi börjar nu tro på att vi kommer få uppleva att bli föräldrar.
Och till två små pojkar! Det är helt underbart att tänka på det. Helt galet, konstigt... men ändå så himla rätt. Jag och Erik får tvillingpojkar. Det ska gå bra. Det kommer gå bra. Det måste gå bra.
Vi beställde barnvagn idag. Jag tror det betyder att vi nu ser vår framtid med ljusare ögon. Vi förbereder oss för att köra våra tvillingkillar i en vagn vi vågat beställa. De två tvillingkillarna som vaknade tidigt i morse och valde att börja fira in det nya året redan innan frukost.
Gott nytt år önskar jag till familj och vänner! Tack för allt stöd och all uppmuntran! Om en timme är det ett nytt år och jag hoppas, tror och önskar att det blir ett mycket bättre än det som varit.
torsdag 25 december 2014
Vecka 21
Äntligen! Vi har tagit oss förbi den där dagen eller de där dagarna som har känts som en milstolpe. 19+1 las jag in och 19+4 så var det över. Nu har jag tagit mig till 20+0 och alltså gått in i vecka 21. Känns väldigt skönt att kunna lämna det bakom sig! Trots att allt har gått bra hittills egentligen så har dom här dagarna varit lite tuffa. Just att tänka tillbaka och veta att det var precis nu...
Men varje dag nu så känner jag iallafall en av de små tydligare och tydligare. Den som ligger längst ner ligger nog just nu med fötterna neråt, för det känns lite som om han sparkar livligt där nere på kissblåsan av och till :)
Han som ligger övers kan jag känna mer diffust, men han ligger oxå mer omgärdad av moderkakan som dämpar. Så det är därför han känns mindre. Jag är inte orolig för det alls för jag känner ju båda, bara det att den ena känns mer.
Däremot så kommer det allt mer signaler på att det börjar bli trångt. När jag har ätit så blir jag oftast tvungen att lägga mig för att pusta ut lite. Det blir lixom full på en gång, trots att jag är hungrig som sjutton så får det inte plats med så mycket mat. Jag försöker äta ofta och lite, men det känns lite som om jag måste göra det ännu bättre. Jag blir proppmätt och sen efter en stund så är jag hungrig som en varg igen.
Har dessutom börjat få lite hjärtklapping och bli lite yr då och då. Men det förklarade BM som att blodvolymen ökar väldigt mycket nu och även vikten på de små blir ju högre nu, så allt tar plats på ett annat sätt. Så det är bara att vänja sig, det kan ju hålla på fram till april nånting så...
Snarkat har jag börjat med oxå, stackars Erik! Men jag vaknar av det själv så jag kan vältra över på sidan. På sidan går det bra. Ja herregud. Det är ju inte slut än heller. Men oavsett hur mycket krämpor det är så är jag väldigt lyckligt lottad som får uppleva det, två små mirakel växer till sig i min mage och från ca 3-4 framåt går dom att rädd om dom bestämmer sig för att komma... DET känns väldigt skönt och jag hoppas veckorna går fort!
Men varje dag nu så känner jag iallafall en av de små tydligare och tydligare. Den som ligger längst ner ligger nog just nu med fötterna neråt, för det känns lite som om han sparkar livligt där nere på kissblåsan av och till :)
Han som ligger övers kan jag känna mer diffust, men han ligger oxå mer omgärdad av moderkakan som dämpar. Så det är därför han känns mindre. Jag är inte orolig för det alls för jag känner ju båda, bara det att den ena känns mer.
Däremot så kommer det allt mer signaler på att det börjar bli trångt. När jag har ätit så blir jag oftast tvungen att lägga mig för att pusta ut lite. Det blir lixom full på en gång, trots att jag är hungrig som sjutton så får det inte plats med så mycket mat. Jag försöker äta ofta och lite, men det känns lite som om jag måste göra det ännu bättre. Jag blir proppmätt och sen efter en stund så är jag hungrig som en varg igen.
Har dessutom börjat få lite hjärtklapping och bli lite yr då och då. Men det förklarade BM som att blodvolymen ökar väldigt mycket nu och även vikten på de små blir ju högre nu, så allt tar plats på ett annat sätt. Så det är bara att vänja sig, det kan ju hålla på fram till april nånting så...
Snarkat har jag börjat med oxå, stackars Erik! Men jag vaknar av det själv så jag kan vältra över på sidan. På sidan går det bra. Ja herregud. Det är ju inte slut än heller. Men oavsett hur mycket krämpor det är så är jag väldigt lyckligt lottad som får uppleva det, två små mirakel växer till sig i min mage och från ca 3-4 framåt går dom att rädd om dom bestämmer sig för att komma... DET känns väldigt skönt och jag hoppas veckorna går fort!
torsdag 18 december 2014
Rutinultraljudet avklarat
I tisdags var vi på ultraljud nummer två i raden av många. Vi var inställda på ett kort besök, bara kolla lite och sen klara. Men läkaren tyckte att vi skulle göra rutinultraljudet på en gång, så det blev så. Allt var normalt och såg fint ut. Dom är så stora som dom ska vara, följer sina kurvor och var aktiva där inne. Fascinerande ändå att jag inte känner så mycket av det där flaxandet!
Jag börjar känna dem mer och mer, men det slog mig att just det där viftandet och snurrandet känner jag inte av än :) Längtar tills det blir tydligare. Även så att Erik kan känna! Vi fick även veta på ultraljudet att vi väntar två pojkar! Jisses… två små snoppisar!
Det kändes förra gången som om det var en tjej och nu så känns det som om det var pojkar. Jag hade rätt :) Eller förra vet jag inte vad det var… men denna gång var det iallafall som jag tänkte att det var. Nu är det än mer verkligt att vi ska få barn, två pojkar och dom kommer vara väldigt lika varann :) Jättekonstigt och jättehäftigt! Det var iallafall inte svårt att se att det var pojkar, inte ens för mig som inte tycker att jag ser mer än massa skuggor och klumpar. Men snopparna hade jag koll på!
En lite otäck sak som hände där i UL-rummet var att en av läkarna svimmade! Det var en gynläkare, en sköterska och en som kallade sig underläkare. Denna tjej som kallade sig underläkare fick stå intill maskinerna för det fanns ingen stol där precis. Mitt upp i allt så far hon i golvet och svimmar! Otäckt! Men hon verkade inte så stressad över det, verkade som om det hade hänt förut. Hon fick lite vatten och en stol att sitta i och så fortsatte sköterskan. men mycket märkligt blev det där ett tag.
Sen blev jag väldigt förvånad också när jag fick klart för mig att ena bebben ligger precis under mina revben. Inte konstigt att det börjar kännas trångt! Och en annan sak… dom vägen ca 250 gram just nu. Magen är stor och tung. Hur kommer det kännas och vara när dom väger 2,5 kilo styck… Hej och hå! Jag försöker att inte tänka så mycket på det.
Idag blir det ett besök hos barnmorskan. Vi skulle mest stämma av inför julledigheten och sen ska vi träffas igen i januari. Just nu känns det som om jag har kontroll över känslorna och allt sånt vilket är ganska skönt.
Helgen som var åkte vi till Sthlm för att gå på hundutställning och julbord. Jag träffade även Jenny, Klas och lilla Vera en stund vilket var jättemysigt! Men med facit i hand så kanske det var lite att ta i med alla aktiviteter. Hade väldigt ont i bäcken och rygg på lördagskvällen. Och när vi ätit julbord och suttit i bilen på väg hem så hade jag väldigt ont igen på söndagskvällen. Det var värt det, men kändes rätt ynkligt där på söndagen. Det är väl bara att inse att såna där utsvävningar är mer än vad jag pallar med helt enkelt.
Imorgon är sista dagen på jobbet innan ledigheten över jul. Ska bli jätteskönt! Jobbar igen den 7:e januari. Långledigt!
Jag börjar känna dem mer och mer, men det slog mig att just det där viftandet och snurrandet känner jag inte av än :) Längtar tills det blir tydligare. Även så att Erik kan känna! Vi fick även veta på ultraljudet att vi väntar två pojkar! Jisses… två små snoppisar!
Det kändes förra gången som om det var en tjej och nu så känns det som om det var pojkar. Jag hade rätt :) Eller förra vet jag inte vad det var… men denna gång var det iallafall som jag tänkte att det var. Nu är det än mer verkligt att vi ska få barn, två pojkar och dom kommer vara väldigt lika varann :) Jättekonstigt och jättehäftigt! Det var iallafall inte svårt att se att det var pojkar, inte ens för mig som inte tycker att jag ser mer än massa skuggor och klumpar. Men snopparna hade jag koll på!
En lite otäck sak som hände där i UL-rummet var att en av läkarna svimmade! Det var en gynläkare, en sköterska och en som kallade sig underläkare. Denna tjej som kallade sig underläkare fick stå intill maskinerna för det fanns ingen stol där precis. Mitt upp i allt så far hon i golvet och svimmar! Otäckt! Men hon verkade inte så stressad över det, verkade som om det hade hänt förut. Hon fick lite vatten och en stol att sitta i och så fortsatte sköterskan. men mycket märkligt blev det där ett tag.
Sen blev jag väldigt förvånad också när jag fick klart för mig att ena bebben ligger precis under mina revben. Inte konstigt att det börjar kännas trångt! Och en annan sak… dom vägen ca 250 gram just nu. Magen är stor och tung. Hur kommer det kännas och vara när dom väger 2,5 kilo styck… Hej och hå! Jag försöker att inte tänka så mycket på det.
Idag blir det ett besök hos barnmorskan. Vi skulle mest stämma av inför julledigheten och sen ska vi träffas igen i januari. Just nu känns det som om jag har kontroll över känslorna och allt sånt vilket är ganska skönt.
Helgen som var åkte vi till Sthlm för att gå på hundutställning och julbord. Jag träffade även Jenny, Klas och lilla Vera en stund vilket var jättemysigt! Men med facit i hand så kanske det var lite att ta i med alla aktiviteter. Hade väldigt ont i bäcken och rygg på lördagskvällen. Och när vi ätit julbord och suttit i bilen på väg hem så hade jag väldigt ont igen på söndagskvällen. Det var värt det, men kändes rätt ynkligt där på söndagen. Det är väl bara att inse att såna där utsvävningar är mer än vad jag pallar med helt enkelt.
Imorgon är sista dagen på jobbet innan ledigheten över jul. Ska bli jätteskönt! Jobbar igen den 7:e januari. Långledigt!
måndag 8 december 2014
Uppåttjack
Färska hallon. Det måste vara det godaste som finns i alla kategorier. Just nu finns inga svenska, men jag klarar mig gott på de holländska eller vad det är. Så gott att äta dem som dom är bara och hela asken på en gång :) Hallon är min drog!
Om två veckor så är det dagen D, den dag som det gick åt skogen sist. Jag vill förbi den dagen och jag vill komma ut på andra sidan. Nästa vecka på tisdag är nästa koll. Så jag håller andan lite grann.
Men under tiden så ger jag hän åt mina cravings. Hallon. Rå prinkorv (alltså inte RÅ rå, utan bara inte tillagad. Den är ju kokt när man köper den.). Iskall mjölk. Limpmackor med bara smör på. Allt för sött mår jag illa av men salt är gott i lagom mängd. Och så kiwi. Det äter jag för att hålla magen i trim. Ingen kiwi, ingen toalett på ett par dagar. Med kiwi, magen är glad. Det enda är att tungan blir så sträv och konstig efter ett par kiwi. Men, det är ju som det är :)
Jobbar halvtid nu, känns bra! Lite socialt umgänge och nåt att ägna mig åt ett par timmar. Men halvtid är nog lagom för jag kan inte sitta så länge i sträck. Hela dagen skulle nog inte gå tror jag.
Just nu är krämporna följande:
Om två veckor så är det dagen D, den dag som det gick åt skogen sist. Jag vill förbi den dagen och jag vill komma ut på andra sidan. Nästa vecka på tisdag är nästa koll. Så jag håller andan lite grann.
Men under tiden så ger jag hän åt mina cravings. Hallon. Rå prinkorv (alltså inte RÅ rå, utan bara inte tillagad. Den är ju kokt när man köper den.). Iskall mjölk. Limpmackor med bara smör på. Allt för sött mår jag illa av men salt är gott i lagom mängd. Och så kiwi. Det äter jag för att hålla magen i trim. Ingen kiwi, ingen toalett på ett par dagar. Med kiwi, magen är glad. Det enda är att tungan blir så sträv och konstig efter ett par kiwi. Men, det är ju som det är :)
Jobbar halvtid nu, känns bra! Lite socialt umgänge och nåt att ägna mig åt ett par timmar. Men halvtid är nog lagom för jag kan inte sitta så länge i sträck. Hela dagen skulle nog inte gå tror jag.
Just nu är krämporna följande:
- Illamående efter frukost (ibland efter andra måltider eller om jag INTE äter, men oftast bara frukosten numera.)
- Karpaltunnelsyndrom. Har haft det sen vecka 11 nånting, skenor på!
- Foglossning både här och där.
- Halsbränna.
- Extrem trötthet.
- Sömnstörningar.
- Sammandragningar om jag gör för mycket eller för tungt. Vila är det enda som hjälper. Lägga mig och gärna sova.
Sen vet jag inte om det är nåt mer. Hoppas det inte blir värre och hoppas jag får må ganska ok tills dom små kluttarna kommer. Jag tror dom kommer i början på april. Det är typ vecka 34. Jag siktar på 35 full gångna veckor. Då kommer jag vara så tjock att Erik får köra mig i en kärra…
Inga riktiga sparkar än, mer som bubbel och duttar. Fått ut min journal också att ta med när vi åker bort över jul. Känns bra!
Inser när jag skrivit klart detta inlägg att en del saker skrev jag i förra inlägget… aja, skit samma. Jag har en giltig anledning till att vara lite mossig och glömsk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)