Viktigt meddelande!

Jag ska aldrig nånsin steka kött igen!

Slut på meddelandet.

Eller så här va. Jag lagar ju gärna mat. Tycker själv att jag kanske inte är så dålig på det heller. Det blir oftast ätligt mer än väl. Inte så ofta nån klagar så där. Men kött, det är jag inget vidare på. Alltså steka typ en bit kött i stekpannan. Nötkött. Fläsk fixar jag bra. Det blir oftast saftigt och gott. I den mån det blir det med fläsk. Och kyckling kan jag oxå steka. Men nötkött... naaaahhhh. Det blir inte bra. Inte så där mört och fint som det ska bli.

Men så i lördags så skulle vi äta lite gott kött och dricka rödvin. Jag köpte rostasfilé, det som på restaurang heter "tournedos". Oxfilén var snordyr så det blev ingen sån. Jag hade lite ångest över att jag skulle hem och förstöra den. Men så kom jag på att jag sett på Sveriges mästerkock för nåra veckor sen och dom skulle steka kött (eller om det var Masterchef, jag minns inte). Dom skulle steka en blodig, en medium och en genomstekt.

Dom stekte bara yta på köttet i pannan, sen satte dom in dem i ugnen. Stektermometer hade dom och kollade dem med sen. Jag har ju en sån! En stektermometer!

Men med min sedvanliga köttpanik så gav jag Erik ansvaret för köttet. Han stekte väldigt fin yta på bitarna och så tjoffade han in stektermometern i den tjockaste biten. In i ugnen och så tog vi ut dem efter typ 7-8 minuter när de hade bra innertemperatur. Filén fick vila lite och sen mumsade vi.

SATAN i gatan vad mört och fint! Lite café de parissås till det och grönsaker... GOSH! Så nu är Erik utnämnd till köttchef i vårt kök. Aldrig att jag steker kött igen, för jag kan inte laga dem så där. Så grymt gott!

Så min Erik kan inte bara sjunga i duschen, han kan steka kött oxå! ;) 

Tillsammans

Idag hämtade jag Blessins urna. Fy fasen vad tungt! Att det kan göra så ont ända in i själen... Min finaste pinscherflicka! Det är jättejobbigt att hantera sorgen efter henne. Det är så mycket som kommer på en gång. Hon var den jag hade kvar. Hon fanns där alltid och lite till. Nu är hon borta.

Men det finns en liten tröst i att mina älskade pinschersnuttar nu är tillsammans i himlen. Dom har varandra tills jag kommer. För jag vet att jag kommer träffa dem igen när jag flexar ut. Skönt att veta att deras änglaliv fortsätter där uppe i luddet. Allt godis dom kan äta och bara gröna gräsmattor att ligga och sola på. Ghibli drar nog ett par repor i skogen och Blessin letar daggmask :)

I sommar åker jag och Erik till Gotland och tar deras aska med oss. Dom ska få sin sista vila i havet vid Högklint. Det tog ett tag innan jag landade i det, men det känns helt rätt att ha dem där. Havet kan jag ju besöka vart som helst, Gotland kommer alltid vara en plats som jag återkommer till och jag tror att dom kommer trivas där. Men huvva så svårt att släppa taget om dem där och då. Det känns ändå som att det är ett bra ställe och en sak som kan göra sorgen lite lättare. För det här är nåt som satt djupa spår, dom fattas mig SÅ starkt. Kan man nånsin älska en hund på samma sätt igen?

Kanske kommer det en ny hund in i mitt liv, så småningom kanske... Men just nu känns det som att jag aldrig igen kommer skaffa hund och utsätta mig för det här.

Ghibli och Blessin, ni är mina hjärtegryn. Vi ses hos morfar uppe i luddet sen!

Ni finns i mitt hjärta mina älsklingar, saknar er båda...

Vårtecken :)

Idag var jag i förrådet och hämtade mina vår och sommarjacker. Det gillas! Tror inte jag kommer kunna använda dem än på nåra veckor, men skit samma. Det SKA bli vår nu.

Nästa vecka har jag ett jobbmöte bokat igen. Känns najs. För att fördriva tiden spånar jag på en ny hemsida. Vill ha den i Wordpress, så jag kikar lite på mallar för att få inspiration. Känns som en uppdate vore bra. Det är en del som behöver göras om. Nu när jag har en sån däringa duktig Erik som kan en massa programmering så kan jag ju lära mig massor.

Har dessutom köpt en domän till kennelsidan med. Så nu kan jag separera kenneln och portfolion bättre. Blir kanon! När jag väl kommer till skott :)

Ny vecka

Tisdag och ny vecka. Idag fick jag lov att ta tag i lite praktiska saker som legat med ett sånt där "måste" över sig. Nu är det gjort. Jobbigt men nödvändigt. Den ena grejen var att fylla i Blessins livskadeanmälan. Känns bra att ha gjort det men det är så klart jobbigt att ta tag i allt det som gäller henne. Jag saknar henne så det gör ont.

En fri och glad pinscherflicka, finaste :)

Jag börjar så smått känna mig lite frustrerad på det här med jobb. Det borde inte vara så svårt! Men det är svårt att få komma och visa upp sig och det är svårt att få besked. Men jag ger inte upp. Idag sökte jag två jobb till som fanns på platsbanken. Där känner jag att man måste stå ut ganska mycket för att synas, men det hoppas jag att jag kan göra vid rätt tillfälle. Det finns nåra ställen till som jag spontanansöka till under veckan. Sen måste jag ringa runt och kolla de jag har dialog med. Skulle vara skönt om det ordnade sig. Typ snart.

Om nån har tips eller kontakter här i faggorna så säg gärna till :)

Påsk :)

Det är lite roligt att alla högtider nu blir första gången jag och Erik firar ihop. Vi kommer mest vara hemma och ha det bra. Kylskåpet är fyllt med god mat och lite klirr från systemet. Jag tror det kommer bli en bra påsk! Plockmat, frukt och mys. Det blir fint det!

Imorse vaknade jag och funderade på vem som passade Blessin. Det tog ju bara nån sekund innan jag kom på hur det var. Men jag kan slås av att man har så otroligt mycket som sitter i ryggmärgen. Hon fattas varje dag. Det blir iallafall lite lättare för var dag som går och tårarna kommer inte brännande varje gång jag tänker på henne. Men det är tungt när jag tänker på att jag inte har hund längre. Det har varit så stor del av mitt liv och nu har jag ingen kvar.

Jag fick hennes livintyg idag, det som veterinären skriver. Kusligt att läsa där om diagnosen och veterinärens ord. Han lindade nog in väldigt mycket i mjuka ord när vi pratades vid båda gångerna, för det kändes ganska rått nu när man läser på intyget. Men så är det nog alltid. Svårt att förklara i mjuka ord på ett intyg som ska vara tydligt.

Ska ta tag i att fylla i alla papper till Agria och få det överstökat efter helgen tänkte jag. Sen är det bara att hämta urnan kvar. Minns inte hur lång tid det tog med Ghibli, men det var inte så länge har jag för mig. Erik har lovat att följa med och ge båda mina änglahundar sin sista vila. Det känns skönt. Jobbigt att göra det, men samtidigt ett avslut på nåt vis med. Usch...

På lördag ska vi åka på bilmässa, det kan bli kul. Har nog aldrig varit på det, men jag gillar ju att hitta på saker och just bilar kan vara kul att kika på. Sen blir det träning i helgen och promenader. Ska lura med mig Erik ut nån dag, han är inte så road av att gå så där bara fär att gå som jag gör. Men npn dag ska det nog gå ;)

Ta hand om er i påsk! Kram!

No more sad sundays

Det är SÅ skönt att slippa söndagsångest! Jag har haft det stor del av mitt vuxna liv. Har inte kunnat få särskilt mycket vettigt gjort och mest suttit och tyckt att livet är skit. Vet inte varför, men söndagar har varit veckans absolut tråkigaste och hemska dag.

Numera är de inte det. Så najs. Och anledningen är väldigt enkel. Jag har träffat en man som gör varje dag till fest :) Han förgyller min dag utan att behöva göra nåt alls egentligen. Idag har vi slöat i soffan, varit ute på stan en sväng, tränat och så slappat ännu mer i soffan. Trots att det är söndag så är det inget jag tänker på mer än att konstatera att det är så. Otroligt skönt!

Blessin fattas, det är tomt efter den lilla snorpan... Igår så målade vi och grejjade i Eriks sovrum och hade musik på. Så kom Stiftelsens "Vart jag än går" och det dröjde inte länge förrän jag grät. Men faktiskt så var det fina och glada minnen. Hennes lilla vickande rumpa och flinande :) Och hur hon gillade att jag sjöng för henne ;) Lilla hjärtat! Så jag tror att det kommer bli lättare och lättare att minnas de roliga och fina sakerna.

I veckan ska jag på en anställningsintervju, ska bli skoj! Vi får se vad det kan ge och om jag kan charma dem så pass att dom vill ha mig. Håll tummarna!

Märkligt

Ja just nu är det ytterst märkligt och tomt här hemma. Det är väldigt många saker som man har i sina vardagliga rutiner  när man har hund som man inte tänker på. Iallafall så är det så för mig. Jag har ett speciellt sätt att tänka, planera och använda dygnets timmar. Jag kommer på mig själv att planera in dagens promenader med Blessin, jag tänker på hur länge jag varit borta hemifrån och när posten kommer så väntar jag mig att hon ska skälla. Det sitter i ryggmärgen. Och i samma sekund man tänker på det så minns man att hon inte finns längre. Tungt.

Det är overkligt att det är så tyst hemma. Men för varje dag som går bleknar iallafall det tunga och alla fina minnen tar allt större plats. Jag får i allt det onda försöka fokusera på att vara tacksam och glad för alla fina och roliga minnen hon har bjudit på genom åren. Det finns ju filmer, bilder och blogginlägg från massor av våra fantastiska upplevelser ihop. Det kommer ta tid, men jag hoppas att allt det fina vi haft tillsammans kommer ta över efter sorgen och att det på nåt sätt lättar lite i bröstkorgen.

En sak som i allt det jobbiga kom som en glad överraskning var att jag fick min specifikationen på min slutlön denna månad. Ekonomi är ju aldrig roligt (tycker inte jag iallafall), det går ju pengar åt alla olika håll bara man blinka tycker jag. Jag har haft lite funderingar kring denna månad, det är ju alltid så där innan A-kassa drar igång och allt sånt. Och jag hade inte väntat mig att få mer än ett par tusenlappar i slutlön, trodde att det var ungefär det som jag skulle ha. Men det blev bättre än så! Så just det slipper jag fundera på denna månads ekonomi, iallafall inte mer än vanligt. Jätteskönt!

Jobbsökandet då? Jo det börjar släppa lite grann, jag har sök en del jobb i Platsbanken och sen har jag spontansökt till massa företag. Nåra har nappat och velat träffa mig, så två väntar jag på besked ifrån och en ska jag träffa nästa vecka. Det är lite segt att behöva vänta och inte få ett ja eller nej. Men så länge det inte blir nej får jag ju hålla hoppet uppe iallafall.

Mina änglar

När Ghibli lämnade mig hade jag Blessin kvar. Mina rutiner var ändå de samma och det kändes på nåt sätt som om hon såg till att sorgen inte blev för stor. Idag har jag ingen hund kvar. Det är så sjukt tomt och det blir otäckt påtagligt när skålar och bäddar städas bort! Känslan är som att man ska städa bort det för att slippa minnas. Men givetvis är det inte så. Skuldkänslorna fajtas med sorgen varje minut. Jag vet ju att jag inte kunnat göra annorlunda. Men det är ändå skitjobbigt att ställa undan saker som varit del av bohaget i 13 år.

Jag fick lyckan att ta hand om Ghibli för ganska precis 13 år sen. Sen kom Blessin för 7,5 år sen. Dom har varit en del av mig och mitt liv så länge att det är helt overkligt att ingen av dem finns kvar längre. Sorgen efter Ghibli bubblar ju upp nu och den enda trösten är att dom nu får vara tillsammans. Ghibli behöver inte vara ensam längre.

Jag saknar er av hela mitt hjärta mina älsklingar!

Mattes hjärtegryn!

28/11-2003 - 19/3-2013

Ännu en ängel har lämnat oss och farit tillbaka till himlen. Tack för alla fina minnen och underbara dagar min älskade Blessin. Hälsa Ghibli och morfar!

Sorgen är tung idag och jag känner mig tom. Ingen liten pinscherrumpa som kommer och vickar på hela sig när vi kom hem. Jag saknar dig så det gör ont... Du var min finaste fina Blessin. Vi ses igen och ta hand om dig nu så länge.

Hjärtat, vi glömmer dig aldrig!

Hundsorg

Idag för exakt tre år sen fick Ghibli somna in efter att ha varit sjuk ett tag. Han fattas mig varje dag och det blir inte lättare alls att tänka tillbaka på det. Men sorgen har nog ett annat utseende idag tror jag. Det är på nåt sätt lättare för att minnena av allt det positiva tar över.

När nu allt är som det är så är det klart att det kommer upp till ytan igen. Jag kommer mista Blessin med och denna gång alldeles för tidigt. Hon borde fått ett par år till åtminstone. Men det är inte rättvist alla gånger och jag får försöka vara den starka matten som jag alltid sagt att jag ska vara när det är dags. Aldrig låta mina djur lida för att jag själv ska slippa ta jobbiga beslut.

Jag tänker en del på det här med hundsorg, att det kan kännas lite som om andra inte riktigt förstår. Jag vet att jag kände det då med Ghibli oxå, att man kände sig lite fånig som stod i kön på ICA och började gråta. Det är ju bara ett djur. Så kan det kännas att andra tycker. Att man inte har rätt att sörja. Nåra vänner till mig miste deras son för en kort tid sen... och sätter man det i perspektiv så är det klart att även jag känner att det ibland kan bli lite knepigt. Det måste vara det värsta man kan vara med om som förälder. Jag tänker på er och skänker er varmaste tankarna!

Pratade med en vän på FB och denne sa: "Man är ofta ganska ensam om hundsorg, det kan kännas som om man inte vågar sörja. Det finns alltid någon som mist en släkting eller haft andra tragedier i familjen och på nåt sätt så kan hundsorg ibland bli lite av en samvetsfråga."

Jag vet inte hur det är att mista en närstående för jag har aldrig varit med om det. Mina båda morföräldrar är borta, likaså min farfar. Men det har inte varit någon av mina närmaste som lämnat mig, som tur är! Så det starkaste sorgeupplevelsen jag har haft är nog Ghiblis bortgång. Jag tänkte mycket på det då, att det var svårt att sätta ord på det. Det är likadant nu. Ghibli och Blessin är ju de två som jag haft närmast under många år, dom har varit och är lite som mina barn. Tror att när man inte har barn själv så blir djuren lite som barn. Man ger dem allt man har och lite till. Nu sista tre åren är det jag och Blessin som gjort allt tillsammans. Flyttat hit och dit, varit ute och rest... Allt.

Så för mig är Blessin min familj. Nu har jag sån fantastisk tur att Erik tagit plats i mitt liv och oxå en plats som den närmaste. Så har jag ju så klart hela min fina familj med syskon och föräldrar! Men just den här lilla familjen som man har närmast sig varje dag, det är ju just nu Blessin och Erik. Så att behöva ta ett beslut som gör att hon inte ska finnas hos oss mer, det är helt overkligt.

En lättnad är att jag inte är ensam med min sorg denna gång och jag vet att det finns fler utanför min närmaste krets som kommer sakna henne. Det finns många som tycker om henne och som kommer känna att vi mist en otrolig hund allt för tidigt.

För tre år sen kunde jag inte prata om det alls nästan. Men denna gång finns det ett behov av att lufta det med ord. Kanske kan det bli lite osammanhängande och så, men det är som det är. Jag uppskattar alla fina ord och tankar som jag får från omvärlden, tack alla! Men det är väldigt svårt att prata om det så jag hoppas att ni kan ha lite överseende om jag inte svarar i telefon eller på sms. Det betyder inte att ja inte uppskattar det, jag bara klarar inte av att prata om det alltid.

Nu kommer mina hjärtan att förenas igen och jag tror att dom har saknat varandra. Dessutom ska Blessin snart löpa så det blir alldeles säkert ett kärt återseende på många sätt ;) Senare i år ska vi åka till Gotland och strö deras aska i havet. Jag vet precis vart och jag kommer alltid att återvända dit. Havet kan jag alltid besöka vart jag än är, så att dom får sin plats där känns helt rätt.