Skön helg

Jag skrev ett långt inlägg här igår från mobilen när jag satt på tåget hem. Försökte publicera det flera gånger men det fungerade inte. Så kollade jag lite i App-store och insåg att den appen jag hade för bloggen hade nog fått en efterträdare. Så mitt inlägg gick att hitta i den gamla appen med text och allt. Men texten gick inte att kopiera... så nu får jag skriva om.

Vi har haft en fin helg, vi behövde nog komma iväg lite grann. På fredagen hade jag en tid bokad på gyn. Det gick bra. Inget knas och allt såg helt normalt ut. Jag hade en känsla av att nåt inte stod rätt till men det var ingen fara alls. Väldigt skönt.

Vid 17 åkte vi upp mot Sthlm, första klass hade Erik bokat. Det blev räkmacka att äta och så pratade/surfade vi hela vägen upp. Hotellet låg inte jättecentralt så vi hittade en buss att åka dit ut. Perfekt! På hotellet blev det mest att boa in sig lite, vi tog även en sväng upp i deras Skybar och drack en cider.

Jag somnade ganska ovaggad och sov nog rätt gott. På lördagen var vi glada för att vi skulle få hotellfrukost, men det var faktiskt ingen vidare bra sådan på hotellet. Det var urplockat och ganska grisigt. Det mesta fanns, men det var inget som helst "lite extra". Ingen frukt eller nåt extra att ha i yoghurten. Så nej, frukosten var trist. Synd, det var ändå ett Scandichotell och dom brukar ju ha bra frukost.

Sen bar det av in till stan och vidare till Naturhistoriska för att gå på Cosmonova. Vi mötte upp Eriks bror, Peter, där. Det blev filmen "En resa bland korallreven", fin film. Kanske lite väl så där skapad för barn men det var ju många barn där så det var väl bra.

Vi hade innan vi åkte pratat om att det skulle vara roligt att äta på Flippin' Burgers men tvekat inför att det står att det är sån väntetid. Susanne, en kompis som flyttat upp från Jönköping med sin man, hade kollat när det var minst kö till att få bord och nu passade det bra in i planeringen så vi körde på det. Susanne och Rikard mötte oss där och även  Peters fru Maria kom dit, trevligt! Det stod att det var ca en timmes väntetid, men jag tror vi väntade ca 45-50 minuter. Ingen av oss tyckte väl att det var så farligt att vänta heller, det fanns sittplatser för de som väntade dessutom.

Och burgarna då? Ja det fanns nåra olika, sen kunde man välja till pommes. Alla utom jag tog en klassisk dubbelburgare med os och nåt mer. Jag tog en med sallad, tomat och dressing på. Jag tyckte det var gott, de andra sa att deras var god med. Men så himla hippt och fräsigt som det låter när man läser om det.... njae... det vet jag inte. En god burgare till ett ok pris. Men att vänta flera timmar för att komma in och få ett bord, det skulle jag inte göra. Nu fick vi maten ganska snabbt när vi satt oss, men det överväger ju inte om man har fått vänta 2-3 timmar för att få ett bord.

Så mitt tips är att om man gärna vill prova så gå dit mellan 14-17 och ha inte bråttom. Man kan vänta nån timme om man inte har en tid att passa kanske, men det är inte värt att vänta 2-3 timmar för hamburgare som är goda men inget mer. Inte alls dåligt på nåt vis, men inget speciellt så där tycker jag inte. Kul att ha varit där men kommer nog inte gå dit igen.

När vi var nöjda så knallade vi vidare till Monks, en ölbar som tydligen ska ha över 2500 sorters öl. Eftersom jag inte dricker öl så frågade Erik om det fanns nåt annat än öl och vin... då fick han tipset om ett körsbärsöl som jag kunde testa. Och faktiskt, det var gott! Så jag lyckades få i mig tre stycken och sen var jag mätt :)

Min syster Lotta kom dit efter en stund och det var trevligt! Skönt att få krama om henne lite. När vi var nöjda på Monks tog vi oss vidare till Götgatan och hittade ett bord på Mest. Klockan var inte så mycket så det var fortfarande ganska lugnt ute på stan. Efter en stund dök en kompis till rikard och Susanne upp. Både jag och Erik tappade lite orken där på Mest så det blev inga mer öl utan vi gick hemåt efter en stund. Lotta åkte också hem och väl tillbaka på hotellet slocknade Erik helt. Han var så himla trött stackarn! Han var inte alls full utan bara väldigt trött.

Jag fastnade i en film först och sen en massa grubblerier. Det är lätt att man dra på och gör en massa saker för att det känns roligt och sen tar orken bara helt slut. Och nu var det lite så där på natten. Men jag fastnade i tankar och funderingar där på natten så det blev inte mycket sömn trots att jag var jättetrött jag med.

Vi hade tänkt att äta brunch på söndagen, men skippade det och åt den tråkiga frukosten på hotellet istället. Det var inte lika illa när man inte förväntade sig så mycket heller. Efter en stunds slappande innan vi checkade ut så åkte vi till Abba-museet, det tyckte jag var ett bra museum. Intressant och roligt att se alla kostymer och läsa om deras resa. Det kan jag varmt rekommendera däremot, till skillnad då från Flippin Burgers ;)

En trip till Medborgarplatsen och English store blev nästa anhalt. Jag ville köpa Jelly beans vilket jag gillar MYCKET. Nåra av sorterna är så grymt goda och det finns ju inte att köpa överallt. Lunch och så vidare tillbaka till Sergels torg för att skumma i lite affärer. Där mötte vi upp Rikard och Susanne igen och fikade lite. Peter kom även han en sväng och sen bar det av hemåt med tåget. Det var direkttåg denna gång, vilket var kanonskönt. Erik satt med sin dator mest hela vägen och jag med min telefon.

Jag hade köpt med mig mat från Coop på centralen, vilken var väldigt god! Det var bulgursallad, rödbetssallad, köttförsbiffar med god kryddning och så falafel. Så tog jag nån stark sås/kladd till. Det var nog kanske libanesinspirerat eller så... tokmumsigt. Varm rekommendation! Det fanns olika saker att välja mellan och allt såg jättegott ut. Så efter maten och mina Jelly Beans så var jag väldigt nöjd.

Vi var hemma igen vid niosnåret och då var energin slut. Det blev lite tv och sen nattis.

I efterhand så kan man väl säga att jag borde tänkt på att inte hålla igång så himla länge i lördags, man tror att man orkar mer än man gör. Och kanske att vi borde tänkt på att komma hem lite tidigare för att hinna ladda om lite inför veckan. Men nu blev det som det blev och överlag var det en jättebra helg! Jag kan bara känna att jag tror att jag hade behövt komma hem lite tidigare igår för att hinna varva ner och somna i god tid. Det finns inte direkt obegränsat med energi just nu så när sömnen blir dålig så blir även resten mer lidande.

Har i alla fall fått en tid till kuratorn på onsdag. Det känns bra, tror jag behöver hitta verktyg för att orka med att komma vidare. Det måste få ta sin tid att bearbeta men just nu så känns det som om jag tappar totalt orken på eftermiddagarna på jobbet så jag vill prata lite om hur jag kan hantera det bättre. När det blir så där så finns det lixom noll energi kvar på kvällen att göra nånting alls. Laga mat blir som den där grejen som får min bägare att rinna över. Eller om jag "måste" göra nåt annat... nej det fungerar så himla dåligt. Så det blir nog bra att prata lite med kuratorn igen och se om hon har några tips.

Katastrofnatt

Natten till igår var det katastrof med sömnen. Jag började grubbla och när man väl börjar så är det ju hopplöst att somna. Tror att jag kollade på klockan sista gången strax innan halv tre. Vid kvart över tre vaknade Erik och gick upp på toa. Efter det somnade han inte om utan gick upp sen vid fyra. Då somnade jag nog om lite hjälpligt tror jag och vaknade sen igen vid sju.

När jag gick upp hittade jag Erik sovandes på soffan och fick med honom in i sängen, tänkte att vi måste sova mer. Han hade fått så ont i huvudet av att sitta vid datorn så han la sig på soffan. Vi slumrade lite till men sen gick vi upp.

Vi hade satt upp lite gardiner på onsdagskvällen, men inte köpt tillräckligt med grejer till alla fönster så vi drog iväg till Ikea för att köpa mer. Hem igen och så började vi fixa. Det tog tid alltså! Det är inte bara såna där krokar som ska upp och att man lägger en stång i... nej då. Vi skulle ju ha fina skenor och grejer. FINT! Men vilket meck. Nu är iallafall 2 av tre på plats och det ser väldigt bra ut. Är mycket nöjd!

Jag tog tag i att plantera om lite blommor efter gardinuppsättningen. Det var två som helt vuxit ur sina krukor så dom fick sig varsin lite större och sen en sväng i duschen. Vet inte om det är rätt, men alltid när jag planterar om så kör jag dem en sväng i duschen. Dom blir så fina och glada då.

När vi plockar reda på alla verktyg och fixat undan allt skräp efter gardinmeckandet så fick Erik ett ryck och började plocka ordning i klädkammaren. Det var en del saker som skulle ner i källaren och en del grejer skulle slängas. Vi hjälptes åt att bära ner och nu är det kanonfint inne i klädkammaren. Så pass att källsorteringen får plats där! Lycka i stor skala då jag irriterat mig på påsarna som stått i köket och varit fula. Nu är det verkligen ett fint hem vi har. Gillar ordning och reda och gillar att det är lättstädat och fint.

På kvällen kom Jocke och vi kollade på en del av den faktikst väldigt tråkiga Humorgalan. Det brukar vara bra tycker jag! Men inte i år. Tyckte det mesta var riktigt dåligt faktiskt.

Vi somnade iallafall ovaggade på kvällen igår, det var skönt. Har sovit ok. Drömmer mycket konstigt och kan vakna av att jag andas häftigt och känner stor oro. Erik skulle jobba idag, så klockan ringde sju. Sen dess har jag varit igång och städat köket, lyssnat ljudbok, gjort en egen variant av "Sheperds pie", städat upp efter mig igen och sen packat väskan inför vår lilla trip till Sthlm i helgen. Vi ska åka dit en kort sväng mest för att komma bort lite. Har inga planer alls mer än att äta god hotellfrukost och ha det bra.

I eftermiddag innan vi åker så ska jag på undersökning på sjukhuset. Har känt att det kanske inte står rätt till efter infektionen och ringde dem ang det. Dom ville att jag skulle komma in så jag fick en tid idag. Oavsett om det bara är hjärnspöken eller om det verklgen är nåt så vill jag att det kollas upp.  Jag har tid 2 timmar innan tåget går... så jag hoppas att det slipper bli stress. Men det var enda tiden dom hade, så jag ville iallafall ha den.

För övrigt så tror jag att blödningen efter missfallet har gett med sig nu, det är skönt. Det blir som ett första delmål i en lång rad av mål. Det är fysiskt skönt att slippa det så klart, men det är oxå psykiskt väldgt skönt då det känns som ett tecken på att jag läker. Och att det tar tid att läka är ialla fall ingen överdrift. Usch vilken tuff vecka det har varit. Men nu börjar det lätta lite och att hålla sig lite sysselsatt med saker som gör mig glad känns bra.

Nu ska jag se till att min sambo äter lite lunch så han kan åka iväg till jobbet sen. Han kom hem en stund för att sen åka igen efter lunch.

Maj, det är helt galet. Redan maj.

Snart helg

Nu räknar jag verkligen ner. Usch vilken vecka. Dagarna har varit tunga och det känns som om dom är jättelånga. Jag har ledigt på fredag så det är bra i alla fall. Men jag har nog bestämt mig för att ringa kuratorn i alla fall nästa vecka och prata lite. Kanske bokar jag en ny tid men vi får se.

Det är så både och. Jag vet att jag inte behöver vara "duktig" och klara ut det på egen hand, men det är samtidigt svårt att sätta ord på allting med. Jag får många fina kommentarer på både vad jag skriver här och via andra kanaler. På jobbet skickar mina arbetskamrater fina hälsningar lite då och då.

Det som känns lite skönt är att eftersom jag valt att vara så öppen med min sorg så vågar andra också prata mer. Jag får sms, meddelande på FB och folk kommer fram på jobbet och pratar om sina upplevelser. Det varierar ju så klart i karaktär men det visar ju på att många bär på sorgen kring missfall utan att prata om den. Det är faktiskt lite fint att jag kan, genom att skriva här, ge andra verktyg att våga berätta.

Fick ett meddelande på FB igår från en vän från förr, en sån man aldrig har kontakt med egentligen men har som vän på FB ändå. Hon och hennes pojkvän hade gått igenom ungefär samma sak men inte vågat berätta om det. Dom hade inte berättat för sina familjer eller på sina jobb. Hon hade knappt blivit rund om magen så det gick att dölja.

Men dom var med om nästan samma sak i vecka 18 och visste ju precis hur vi mår. Hon skrev att efter att hon löst här i bloggen så vågade/orkade hon berätta för sin omgivning och fick därigenom större förståelse för hur hon mådde och har mått sen det hände. Han var tacksam för att jag orkade och vågade.

Så klart känns det gott i själen att jag hjälpt henne komma vidare i sin sorg, trots att jag är mitt uppe i det just nu. I grunden är det ju inte därför jag skriver, det är ju helt och hållet för min egen skull och för att slippa svara på så många frågor. Jag förstår ju att frågor väcks och att man gärna lyssnar på sånt som sägs i kulisserna. Jag vill inte behöva förklara mig, svara på konstiga frågor eller rätta till någons uppfattning om vad som hänt.

Och att mitt i all min egen sorg kunna öppna för någon annan, det var lite skönt och faktiskt ganska "roligt" att läsa (eller vad man nu ska säga).

Inte helt bra

Igår var ju första dagen på jobbet på heltid. Jag tyckte det gick bra på förmiddagen. Det är faktureringstider så jag satt i min lilla värld och fakturerade. Det är skönt på sätt och vis då jag kan sitta just lite för mig själv och greja. Jag behöver inte prata i telefon eller så.

Jag lyckades även gå upp och äta lunch tillsammans med de andra vilket jag inte har gjort än sen jag kom tillbaka. På eftermiddagen så blev klockan lite efter tre och då bara slog det till. Huvudvärken sprängde och jag tog bara helt slut. Svårt att sätta fingret på vad det är eller hur det känns men jag blev helt färdig. Jag packade ihop mig och åkte hem, fanns inte så mycket mer att göra just då.

Det blev raka vägen hem och väl hemma så kastade jag mig på sängen. Erik kom hem ungefär samtidigt och vi låg och pratade en stund. Sen var det tänkt att jag skulle gå och hämta ett paket men jag orkade verkligen inte. Det var totalt slut på energi helt och hållet. Vi lyckades i alla fall laga lite mat och åt till ett avsnitt av Game of Thrones. Sen var det soffläge.

Kände mig inte alls bra... det var mycket tankar och stora tvivel som for genom huvudet på mig igår. Till slut sa Erik att vi måste åka till Ica Maxi och köpa Piggelin-glass. Vi har egentligen slutat äta skräp i veckorna (är det tänkt i alla fall) men igår behövde vi tröst. Vi har båda fastnat för Piggelin så det blev två kartonger med såna på Ica Maxi. Sen åkte vi hem och åt lite såna i soffan och zappade på tv:n.

Jag var tvungen att tvinga mig i säng sen en stund efter läggdags. Sov oroligt och vaknade lika trött som när jag gick och la mig. Idag känns det ungefär lika. Försöker att inte tänka för mycket heller och känna efter, men där är svårt att inte falla in i de tunga.

Ska få komma på en undersökning på gyn på fredag, känner att jag behöver få koll på att det har fungerat bra med antibiotikan och att det verkar ok. Det finns en oro i kroppen att nåt inte är som det ska. Dom var väldigt goa när jag ringde och förstod precis hur jag kände och det var inget problem att få en tid. Får vänta tills på fredag, men det känns ok tycker jag.

Måndag och en gnutta ångest

Det är verkligen så att det går upp och ner. Vissa dagar känns ganska bra och till och med bra vissa stunder. Då tror jag på framtiden, ser nånstans ett slut på sorgen och tänker att vi har trots allt klarat detta rätt bra. Då känns det som om vi kommer upp till ytan, vi andas och kan skratta tillsammans. Att ha Erik i allt detta känns som tryggheten personifierad. Är SÅ glad att vi har varann.

Sen kommer stunderna då jag faller tillbaka i tårar och ångest. Det är verkligen så att det vi hade saknas så fruktansvärt mycket. Jag konstaterade igår att jag orkar göra mer saker nu, jag är piggare och mår fysiskt bättre än när jag var gravid. Men jag skulle byta varenda energignutta och varenda stund av ork mot att få tillbaka det vi hade. Det var värt varenda kväll i soffan när energin var totalt slut och disken stod i högar på bänken.

Men jag antar att dalarna blir lite mindre djupa och topparna känns högre så småningom. Idag var det ny vecka på jobbet och heltid. Det är bara tre dagar, så det känns ok. Men det var ändå tufft att gå upp när klockan ringde och komma iväg. Kände mig redan helt slut när jag gick in på jobbet. Men skulle det totalt skita ihop sig på eftermiddagen så kanske jag går nån timme tidigare. Det är svårt tycker jag att sätta ord på hur man mår. Och det går så fort från att vara ok till att bli inte ok.

I helgen har vi i alla fall fått mycket gjort. På lördagen var vi till Ikea och fixade en säng till gärstrummet och lite annat smått. Väl hemma så ställde vi iordning gästrummet, städade och fixade där inne. Så satte vi upp gardin där inne och så där. Sen höll jag på att plocka och greja mest hela dagen, sånt som man tänkt göra men dragit sig för. Och söndagen blev det jag som drog på Ikea en sväng och köpte lite mer grejer. Gästrummet är nu klart och jag känner mig ganska nöjd med hur det blev. Det kan bli mysigare ändå, men nu är det i alla fall fixat så man kan ta hem folk och det finns plats att sova kvar.

Sen fick jag min garderob fixad, har haft det lite så där hafsigt inslängt för att jag "ska göra det sen". I helgen blev "sen" så nu är det ordning där med. Jag gillar ju ordning och reda så det har gjort mig gott att hålla igång i helgen. Just sånt har jag inte orkat riktigt när jag var gravid. Det känns bra att ha tagit tag i det.

Nu har jag en lista i huvudet på saker som jag skulle vilja göra klart. Det är inga stora grejer, men ändå. Bära ner en del saker i källaren, lite småfix här och där. Gardiner beställde jag i helgen och dom skulle komma imorgon stod det, DET ska bli skönt att få upp lite sånt. Det är så kalt utan. Så imorgon blir det kanske en tur till Ikea igen för att ficka stänger att hänga upp gardinerna på.

Snart är vårt hem lite hemtrevligt och fint. Sakta men säkert.

Så fin så det är galet!

Min sambo är det finaste som finns! Han gör mig glad och jag är trygg att säga vad jag vill med honom. Han kan med få ord eller bara en blick göra så jag ler med både ansikte och hjärta. Fantastisk helt enkelt!

Igår pratade vi en massa om det som varit, hur man hanterar det och även om framtiden. Och att det är honom jag delar och går igenom detta med är en sån stor ynnest och lättnad. Han är verkligen den där andra halvan av mig som jag letat efter.

Vi kompletterar varann och jag blir så hel med honom. Nu när vi går igenom detta så är jag väldigt glad att det är just Erik som står vid min sida. Han är så sjukt bra på alla sätt och vis! Vi har haft sån tur som har funnit varandra!

Och han snarkar inte heller :)

Jag älskar dig Erik!

Vad kommer alla känslor ifrån?

Igår när jag kom hem från jobbet så tog jag en prommis i solen. Skulle lyssna på bok men hamnade i telefon med min syster istället. Jag gick runt sjön och Erik sprang runt. När han sen sprungit runt så gick han tillbaka och mötte mig. Skönt att komma ut lite faktiskt!

Väl hemma så lagade jag lammfärsbiffar med ugnsgratinerade rödbetor. Det var helt ok, men inte så gott som jag tänkte mig att det skulle vara. Kanske för att rödbetorna inte var riktigt genomstekta, hade nog behövt tio minuter till i ugnen kanske. När jag satt och åt så kände jag att jag blev så arg. Jag sa till Erik att jag var arg men att jag egentligen inte visste varför.

Det var inte honom jag var arg på. Och jag kände inte att jag behövde bråka på nån eller så, men jag kände mig skitsur och vrång. Hela kvällen sen så var jag sur och kände mig bara skittråkig. Ilskan vet jag inte vart den kommer ifrån, men den är kvar även idag. När jag vaknade så var det första jag tänkte på att det skulle bli en jävla skitdag idag.

Erik stackarn försöker muntra upp mig men det går inget vidare. Blev liiiite bättre när han kom på att vi kunde göra tacos ikväll. Jag tycker om tacos. Får se bara om det duger åt mig ikväll sen. Nej usch det är verkligen inte roligt att känna sig så arg och inte veta varför. Obehagligt.

Första dagen på jobbet

Igår var det första dagen på jobbet efter att ha varit hemma i två veckor. Eller hemma en vecka och på sjukhuset en arbetsvecka. Jag har haft ångest hela helgen för att jag måste ta mig över det hindret. Just att komma in på jobbet och veta att alla vet. Men det hade varit ännu värre att ingen vetat. Jag hade tyckt det var ännu värre att behöva förklara för alla varför jag varit borta så länge. Att om och om igen förklara, det hade nog gjort det väldigt tufft.

Det var tufft ändå att kliva in och gå och sätta mig. Jag bröt ihop i kapprummet först och kände mig så himla malplacerad. Som om jag verkligen inte hörde hemma där längre. Men så kom min chef och kramade om mig. Hon sa att jag tar allt i min takt och att jag bara får säga till när det blir för mycket. Det kändes bra att hon sa så och jag lugnade mig lite.

Väl på plats vid mitt bord så kändes det mer och mer ok under dagen. Jag hade en del mail att ta tag i som höll mig sysselsatt i alla fall. Det var ganska lagom att börja med.

Vid ett tillfälle kom alla projektledare ut från konferensrummet och en tjej kom och kramade om mig och sa välkommen tillbaka. Då brast det ju igen så klart, men det var mer för att jag blev lite rörd. Det kändes jobbigt och skönt på samma gång. Under dagen sen så kom nåra förbi och klappade lite på mig och frågade hur det var, även mail kom från kollegor som hälsade mig välkommen tillbaka.

Det är en fin arbetsplats jag har, många fina människor och folk som verkligen bryr sig om. Jag är lyckligt lottad som har allt detta stöd runt omkring mig, verkligen.

När jag sen bröt för dagen och skulle hem kände jag att det skulle bli mycket enklare att komma dit dagen efter, idag alltså. Men så i morse så kom det ångest igen... ville INTE åka. Det kändes jättejobbigt. Men det var ju bara att åka iväg och ta det som det var. Och det gick ju jättemycket bättre idag. Inte så förvånande, men skönt ändå. Jag har suttit med tårar i ögonen av och till både igår och idag, men det är ändå så att jag är på rätt väg. Jag känner att jag läker genom att göra saker som först känns oövervinnerliga.

Efter jobbet igår så gick vi en ganska lång promenad och när vi kom hem igen så lagade Erik mat. Det var lyxigt! Vi har inte lagat så mycket mat de här veckorna... det har varit mycket köpesmat och skräp. Men igår åt vi fläskfilé, potatisgratäng och wokade grönsaker. Mums! Så himla gott var det.

Idag funderar jag på att svänga förbi Ica Maxi och kolla om dom har lammfärs. I så fall ska jag göra lammfärsbiffar med ugnsstekta rödbetor med chèvre på. Det låter gott i min tanke i alla fall. Så får vi se hur det blir.

Jag känner mig på rätt väg, det känns bättre och bättre. Jag mår nog lite bättre för var dag som går. De tunga dagarna kommer säkert att dyka över mig ibland ändå, men jag tror ändå att jag är på väg att kunna hantera dem bättre och kanske så småningom så är sorgen mer ett minne om det hemska vi varit med om.

Kanske kan vi lyckas bli gravida igen när tiden är inne. Det vore den största lyckan just nu. Att få ett nytt datum att se fram emot och glädjas åt. Det skulle vara så stort och fantastiskt. Och kanske är det då även lättare att släppa taget om det som varit, det som vi skulle haft. Kuratorn berättade att många kvinnor är gravida i tanken ända fram tills dess att man skulle fött sitt barn. Hon sa även att det är bra att planera för en ny graviditet när man är redo för det. Att just det och en eventuell ny graviditet (om det nu är det man vill) ofta bidrar till att man tar sig upp på benen igen och ser framåt.

Livet är så skört och man ska ta vara på varje bra dag, det hör man ju så ofta. Och visst är det så. Tror dock att det kan vara svårt i en ny graviditet att kunna ta vara på varje dag och glädjas. Det kommer nog finnas stor oro och det kommer nog vara svårt att helt glädjas. För den graviditet som vi förlorade hade gått ett par dagar från halvtid, den största faran var över. Vi var på väg över till att vara på andra halvan av 40 veckor.

19+3 är de flesta ganska trygga med att de första veckornas oro är borta. Man har gjort ultraljud och fått se sin bebis. Vi skulle ha gjort vårt ultraljud den dagen jag blev inlagd. Vi skulle också ha fått se vår lilla igen. Så för mig kommer inte en ny graviditet innebära säkra veckor eller trygghet för att man passerat ett visst datum. Jag vet att det kan gå fel ändå. Jag har fått släppa taget om den lilla som jag känt levt rövare inne i mig. Jag har fått uppleva den mardröm som man läser drabbar andra.

Men jag måste ändå tro att om vi lyckas igen så kommer det gå bra. För jag tror inte jag orkar gå igenom 40 veckor av ångest och oro. Jag måste nånstans tro att vi kommer få passera alla de "säkra" datumen, att det är ok att beställa barnvagn och köpa saker. Jag måste tro.

Jag jobbar på det, det är långt kvar. Men varje litet steg är ett steg i rätt riktning. Även om det kommer bakslag och även om man ibland säkert kommer ta nåra steg tillbaka igen... så tror jag att alla det stegen måsta tas, jag måste ta mig igenom alla steg för att komma framåt. Jag skriver av mig mycket känner jag, sen pratar jag och Erik massor. Så visst måste jag tro att vi kommer upp igen. Det gör vi. Solen bryter ju alltid igenom, även efter en lång period av grått väder.

Två dagar

Fredagen och lördagen var skitdagar. Det har trots allt känts ganska ok fram till torsdag. Eller ok kanske är fel ord. För det har varit en otroligt tuff vecka. Men dagarna har ju på nåt sätt ändå kommit och gått. Och det är väl så det kommer att vara. Dagarna kommer ju att gå och bli till veckor.

Jag har tänkt mycket på att det är dags att börja jobba igen på tisdag. I veckan så kände jag att det nog var bra. Bra så man kommer hemifrån och bra så man kommer tillbaka till nåt form av vardagsliv. Men på fredagen kom nån form av ångest för att just möta blickar och så där. Så det har varit tufft. Jag förstår ju att det inte kommer bli enkelt när det än blir. Och att det egentligen inte är rationellt att tänka att det blir enklare om jag skulle vänta.

Det var en sak som kuratorn sa, att inget blir enklare ju längre man väntar.

Dagen efter utskrivningen så tyckte vi att det skulle vara bra att komma ut lite. Så vi promenerade ner på stan och skulle ta en fika. Det var ju en lördag, fint väder och massor med folk ute. Det var jag, Erik, Eriks mamma, min mamma och min syster. Vi fick ett bord ganska fort. Vi satte oss och jag fick nästan panik. Det bara kom och jag kände det som om luften tog slut. Jag skakade och grät. Min syster kom och höll om mig, Erik satte sig mitt emot och tog mina händer. Har aldrig känt så förut. Det redde ut sig eller vad man säger, vi lyckades äta lite och sen tog vi bussen hem.

Men det är väl just det som jag är rädd för ska hända på jobbet. Att gå på typ Ica Maxi där ingen känner mig är inte så jobbigt, men just att möta blickar man känner och veta att dom vet. Jag bad min chef att säga det på jobbet så jag slipper få frågor när jag kommer tillbaka. Det är ändå ett stort orosmoment känner jag. Jag ska jobba halvtid kommande vecka, det tror jag iallafall kommer bli bra. Då kan jag sova ut och sen ta lite lagom tid att komma tillbaka in i vardagen.

Det är ju en kortvecka iallafall så det käns lite skönt. Men jag har lite ångest kring det... Får se hur det går.

I veckan har vi fått blommor från Cathrine och Jonas, paket med gotte från Jenny och Klas, blommor från jobbet och kort från Eriks släkt. Det är värmer gott av all omtanke, tack så mycket! Jag känner mig lite si så där att jag inte hör av mig till mina vänner, men just nu vill jag helst inte prata med nån alls. Jag vet ju att jag måste ringa så småningom. Och jag måste det för min egen skull, inte för nån annans... men det är ganska mycket så just nu att jag bara pratar med Erik och sparsamt på FB med folk. Det får ta lite tid. Jag hoppas ni inte tar illa vid er att jag inte hör av mig, men det känns lite för jobbigt just nu.

Jag städade undan spjälsängen och lite böcker som jag hade framme. Jag känner inte att jag vill ha allt framme. Det var nog i fredags jag gjorde det tror jag, sen skruvade jag ihop lite lådor som skulle vara i bebis-garderoben. Jag tänker att vi kan använda garderoben istället för att den står tom och påminner om graviditeten. Efteråt var jag tokslut och la mig för att vila lite. Somnade som en sten och vaknade av att Erik kom hem med lunch. Det tar på krafterna att bara göra små saker, men det är väl bra att ändå göra dem tror jag.

Jag har fått reation på antibiotikan tror jag. Jag är prickig på hela bröstet, ner på magen och på armarna. Ser ut som solexsem typ, men prickarna är lite mindre och kliar inte så mycket. Ska ta sista tabletten imorgon så jag hoppas det försvinner. Kul nästan jämt.

En vecka

Dagarna har gått så fort och så extremt långsamt. Idag är det en vecka sen. Idag sitter jag med datorn i knät och känner mig nästan som vanligt. Vissa stunder försvinner sorgen och tankarna, dom stunderna känns det nästan som vanligt. Som om fluppen fortfarande finns med oss i planerna för framtiden. Sen kommer jag på att det har gått en vecka. Man fattar inte riktigt att tiden bara försvinner och samtidigt sniglar sig fram.

I morse var vi och bytte däck på bilen. Nu är sommardäcken på. När vi kom hem igen så blev det mest tv. Det har varit en sån där dag då det har varit helt ok att knappt komma ur pyamasen. Om man hade nån pyamas vill säga. För mig har det varit mysbyxor.

Beställde lite kläder på nätet idag, tröstshopping. Det behöver man ibland. Idag behövde jag nåra fler mysbyxor och en klänning. Mest troligt får jag skicka tillbaka en del av kläderna men det gör inget. Jag fick ju klicka hem lite grejer och det är alltid roligt.

På kvällen fick jag lov att ta hand om lite grytkött som jag plockat fram. Grytan står fortfarande kvar på spisen. Köttet är klart men kålroten som jag la i för en stund sen är inte klar. Ska väl krydda på lite mer innan jag är klar. Kanske en klick creme fraiche om det känns som om det blir bra. Just nu är det mest vatten, lite krossade tomater och kryddor. Det blir nog gott när det är klart.

Imorgon funderar jag på att städa bort de babysaker som vi har utspritt lite hemma. Ställa undan spjälsängen och lite så där. Känns som om det skulle vara bra. Vi har inte massor med grejer, men lite smått. Kanske kan kännas bra att få städa undan det och sen dammsuga och torka golv. Får se om jag tycker likadant imorgon.