Onsdag idag. 6 dagar har gått sen missfallet. Från börjar tror man inte att dagarna ska gå överhuvudtaget. Man känner att varje sekund gör ont och varje försök till att göra något blir som en kraftansträngning som man inte vet om man ska klara av. Sen går det över till minuter och sen timmar. När det sen blir dagar så känns det lite lättare.
Varje timme är inte längre oändligt lång och bara gör ont. Det finns någonstans en känsla av att det blir bättre.
Redan i fredags innan vi fick åka hem från sjukhuset så fick vi träffa en kurator. Vi fick under en stund ventilera de allra första tankarna och det var nog ganska bra. Sen bokade vi en tid till idag. Vi hade tid på eftermiddagen och på förmiddagen åkte Erik till jobbet en sväng. Jag tog då tag i lite pappershögar och så där, sen satte jag igång att göra piroger. Det var lite pill och joks men det blev bra i slutänden iallafall.
Erik kom hem igen till lunch och så åt vi, sen var det i princip dags att åka. Samtalet gick bra tror jag. Det kändes bra att ventilera mer och prata lite kring allt. Vi fick lite tips och råd till fortsatt bearbetning, vilket var ganska skönt. Vi känner nu efteråt att vi kommer kanske inte gå tillbaka, vi tror inte att det kommer behövas. Men hon finns ju kvar om vi ändrar oss.
Jag blev helt slut efter besöket, trodde inte att det påverkade mig så mycket. Det var nog en del anspänning inför det och sen en del lättnad efteråt. Vi åkte en kort sväng till A6 för jag behövde köpa byxor. Har ju haft gravidbyxor ett tag, men det känns som om jag vill lägga undan dem. Mina gamla är inte riktigt rätt storlek så jag behövde köpa nåt som funkar under tiden jag (förhoppningsvis) går ner lite igen. Inte så kul att behöva köpa nya brallor... men så kan det vara.
Hittade två toppar för halva reapriset med, så för inte så många slantar blev det byxor, strumpor och två toppar. Sen var det raka vägen hem, nu sitter jag i soffan och undrar om jag måste gå upp ur den överhuvudtaget nånsin igen. Trött och slut är bara förnamnet.
Det är inte helt lätt att sätta ord på alla känslor, men en sak är säker att det tar mer på en än vad man tror att ta sig igenom en kris. Jag kommer på mig själv ibland att bara stirra på tv:n, men jag har ingen aning om vad jag tittar på. Som att sova fast man är vaken. Jag tänker inte på nånting alls, bara stirrar. Antar att det hör till.
onsdag 16 april 2014
tisdag 15 april 2014
Mer kanelbullar och samtal med läkare
Ja vi bakade en sats till. Erik gillar bullar och så klart när vi har en fin maskin och jäst kvar så bakar vi fler bullar. Denna gång blev det inte klassiska utan snurror. Samma smaksättning men såna där snurror istället. Faktiskt vart det bättre idag.
Vi bakade även för att vi väntade på att tiden skulle gå fram till att läkaren skulle ringa. Vi hade fått en telefontid efter lunch och det var lite segt på förmiddagen.
Så ringde han iallafall, det var en av dem vi fått träffa under tiden på sjukhuset. Vi hade fått lite olika besked om när vi fick försöka på nytt. Det var allt ifrån "på en gång" till ett år. För oss var det viktigt att veta så vi kan ställa in oss på det. Och sen även i så fall få reda på varför vi skulle vänta.
Utifrån vad som stod i min journal, hans erfarenhet och expertis så fanns inget hinder för att bli gravid igen. Vi måste inte vänta alls om vi inte vill, men han sa lite så där att det kan vara bra för oss att vänta en cykel så vi hinner med att landa och ladda batterierna lite. Men rent medicinskt finns det inget hinder. Och jag anses inte vara en riskpatient heller om jag blir gravid.
JÄTTESKÖNT! Nu kommer vi ju ta det när det känns rätt iallafall, men ändå så himla skönt att det inte var så illa som vi fick för oss från det som sades i förra veckan. Det var lite rörigt på sjukhuset där ett tag så antingen missuppfattade vi eller så blev det nånstans något galet i informationen.
Vi klandrar absolut ingen på kliniken, dom tog väl hand om oss och vi fick verkligen stöd där, i allt vi frågade och allt vi ville. Så det finns ingen som helst anledning att kasta skit på vården i vårt fall. Nånstans har det felat lite i kommunikationen, men idag fick vi klara besked och läkaren kollade även extra upp omständigheterna kring just mitt fall.
Under alla dessa tråkiga omständigheter så har jag klarat mig bra. Det har inte blivit några komplikationer, jag har mått relativt bra rent fysiskt och även nu efteråt så återhämtar jag mig väldigt bra. Så även om det tragiska hände så har det gått bra för mig ur medicinsk synpunkt. Jag kunde ha blivit riktigt sjuk och drabbats av svåra komplikationer. Men det gick bra och jag är tacksam för det.
Sorgen är lite lättare att bära idag när domen inte var att vi måste vänta så länge. Tror på nåt sätt att just det, att vi kanske inte fick försöka igen, kändes som en av de tyngsta delarna. Så klart är förlusten av graviditeten det allra tyngsta! Nu känns det ändå hoppfullt att framtiden kommer kännas lite lättare.
Vi har ett möte till inbokat med läkaren, den gången blir det ett fysiskt möte. Då får vi ställa fler frågor om vi vill. Men annars ville han prata om en preliminär plan för en framtida graviditet. Så att vi kan känna oss trygga med den och kunna ta oss igenom den utan allt för mycker oro. Det känns väldigt bra tycker vi båda, att dom verkligen vill hjälpa oss förbi det.
Imorgon blir det nog inte fler bullar... men kanske nåt rågbröd. Eller så gör jag piroger, fick ett recept på piroger av en vän på FB. Tack alla ni fina som stöttar och skickar goa hälsningar. Vi är väldigt glada och tacksamma att vi får allt det stödet. Kram!
Vi bakade även för att vi väntade på att tiden skulle gå fram till att läkaren skulle ringa. Vi hade fått en telefontid efter lunch och det var lite segt på förmiddagen.
Så ringde han iallafall, det var en av dem vi fått träffa under tiden på sjukhuset. Vi hade fått lite olika besked om när vi fick försöka på nytt. Det var allt ifrån "på en gång" till ett år. För oss var det viktigt att veta så vi kan ställa in oss på det. Och sen även i så fall få reda på varför vi skulle vänta.
Utifrån vad som stod i min journal, hans erfarenhet och expertis så fanns inget hinder för att bli gravid igen. Vi måste inte vänta alls om vi inte vill, men han sa lite så där att det kan vara bra för oss att vänta en cykel så vi hinner med att landa och ladda batterierna lite. Men rent medicinskt finns det inget hinder. Och jag anses inte vara en riskpatient heller om jag blir gravid.
JÄTTESKÖNT! Nu kommer vi ju ta det när det känns rätt iallafall, men ändå så himla skönt att det inte var så illa som vi fick för oss från det som sades i förra veckan. Det var lite rörigt på sjukhuset där ett tag så antingen missuppfattade vi eller så blev det nånstans något galet i informationen.
Vi klandrar absolut ingen på kliniken, dom tog väl hand om oss och vi fick verkligen stöd där, i allt vi frågade och allt vi ville. Så det finns ingen som helst anledning att kasta skit på vården i vårt fall. Nånstans har det felat lite i kommunikationen, men idag fick vi klara besked och läkaren kollade även extra upp omständigheterna kring just mitt fall.
Under alla dessa tråkiga omständigheter så har jag klarat mig bra. Det har inte blivit några komplikationer, jag har mått relativt bra rent fysiskt och även nu efteråt så återhämtar jag mig väldigt bra. Så även om det tragiska hände så har det gått bra för mig ur medicinsk synpunkt. Jag kunde ha blivit riktigt sjuk och drabbats av svåra komplikationer. Men det gick bra och jag är tacksam för det.
Sorgen är lite lättare att bära idag när domen inte var att vi måste vänta så länge. Tror på nåt sätt att just det, att vi kanske inte fick försöka igen, kändes som en av de tyngsta delarna. Så klart är förlusten av graviditeten det allra tyngsta! Nu känns det ändå hoppfullt att framtiden kommer kännas lite lättare.
Vi har ett möte till inbokat med läkaren, den gången blir det ett fysiskt möte. Då får vi ställa fler frågor om vi vill. Men annars ville han prata om en preliminär plan för en framtida graviditet. Så att vi kan känna oss trygga med den och kunna ta oss igenom den utan allt för mycker oro. Det känns väldigt bra tycker vi båda, att dom verkligen vill hjälpa oss förbi det.
Imorgon blir det nog inte fler bullar... men kanske nåt rågbröd. Eller så gör jag piroger, fick ett recept på piroger av en vän på FB. Tack alla ni fina som stöttar och skickar goa hälsningar. Vi är väldigt glada och tacksamma att vi får allt det stödet. Kram!
måndag 14 april 2014
Nya prover och kanelbullar
I morse var det nya prover igen. Vi var där strax efter att labbet öppnade. Vi ville ta dem tidigt och på plats på sjukhuset för att förvissa oss om att inget prov försvann eller fördröjdes på en vårdcentral. Jag ringde sen efter en stund till kliniken och fick prata med en sköterska.
Hon kunde se att alla prover utom infektionsproverna var klara. Allt såg mycket bättre ut än i fredags på sjukhuset. Så himla skönt. Efter en timme ringde hon upp igen och hade svaren på infektionsproverna. Infektionen fanns kvar men värdet hade sjunkit väldigt bra. Jag låg över det normala, men absolut bättre idag.
Lättnad i allt det jobbiga!
Jag plågas lite av skuldkänslor av och till. Borde jag ha gjort si eller så? Borde jag fattat tidigare? Borde jag....? Men jag vet ju att det inte ger något som helst positivt att tänka så. Men det är svårt att inte låta dom tankarna ta över vissa stunder.
Jag vet att jag inte gjort nåt fel, jag vet att jag inte tummat på vad man som gravid får eller inte får göra. Inte ätit saker som man ska undvika, inte burit tungt eller varit slarvig med annat. Varken jag eller Erik har någon skuld, det är bara sånt som händer ibland. Vissa gånger går det bra och andra inte. För oss gick det inte bra. För nån annan går det bra.
Men det är jättesvårt att bara acceptera och inte ha någon riktig förklaring till varför. Under hela tiden på sjukhuset såg den lilla ut att må bra. Det var JAG som inte mådde bra. Det var jag som skulle skydda den lilla från att vi skull skiljas åt. Men jag misslyckades med det. Och givetvis vet jag att jag inte kunnat göra något annorlunda.
Det som hände, det bara händer ibland. Det tunga är att uttrycket och förhoppningen "det händer inte mig" går aldrig nånsin att använda igen. För det hände mig och det gör förbannat ont.
Nu jäser en deg på bänken. Vi bakar kanelbullar. Vi var och köpte en köksassistent för att kunna baka. Så nu jäser degen. Ingen aning om den är klar. Den borde vara klar. Så det ska väl knådas och fixas nu. Det tar lite tid att sysselsätta sig så här och det känns ganska bra. Får se om det smakar bra oxå.
Hon kunde se att alla prover utom infektionsproverna var klara. Allt såg mycket bättre ut än i fredags på sjukhuset. Så himla skönt. Efter en timme ringde hon upp igen och hade svaren på infektionsproverna. Infektionen fanns kvar men värdet hade sjunkit väldigt bra. Jag låg över det normala, men absolut bättre idag.
Lättnad i allt det jobbiga!
Jag plågas lite av skuldkänslor av och till. Borde jag ha gjort si eller så? Borde jag fattat tidigare? Borde jag....? Men jag vet ju att det inte ger något som helst positivt att tänka så. Men det är svårt att inte låta dom tankarna ta över vissa stunder.
Jag vet att jag inte gjort nåt fel, jag vet att jag inte tummat på vad man som gravid får eller inte får göra. Inte ätit saker som man ska undvika, inte burit tungt eller varit slarvig med annat. Varken jag eller Erik har någon skuld, det är bara sånt som händer ibland. Vissa gånger går det bra och andra inte. För oss gick det inte bra. För nån annan går det bra.
Men det är jättesvårt att bara acceptera och inte ha någon riktig förklaring till varför. Under hela tiden på sjukhuset såg den lilla ut att må bra. Det var JAG som inte mådde bra. Det var jag som skulle skydda den lilla från att vi skull skiljas åt. Men jag misslyckades med det. Och givetvis vet jag att jag inte kunnat göra något annorlunda.
Det som hände, det bara händer ibland. Det tunga är att uttrycket och förhoppningen "det händer inte mig" går aldrig nånsin att använda igen. För det hände mig och det gör förbannat ont.
Nu jäser en deg på bänken. Vi bakar kanelbullar. Vi var och köpte en köksassistent för att kunna baka. Så nu jäser degen. Ingen aning om den är klar. Den borde vara klar. Så det ska väl knådas och fixas nu. Det tar lite tid att sysselsätta sig så här och det känns ganska bra. Får se om det smakar bra oxå.
söndag 13 april 2014
Utskriven, men aldrig nånsin helt och hållet hel igen
I fredags fick vi komma hem. Det var otroligt konstigt att komma hem. Men så klart skönt efter den vecka som var. Infektionen är troligen under kontroll, jag har fått gå över till tabletter nu iallafall, tidigare fick jag den via dropp. Febern är borta.
Borta är också det som varit det största glädjeämnet i min och Eriks tillvaro sen jul. Vi har forlorat vår graviditet och den lilla fluppen är inte hos oss längre. Den sorg vi känner och smärtan... det går inte att beskriva i ord.
Det kändes som om vi skulle vara en av dem som klarade oss med kanske en ganska jobbig graviditet, en sån där jag fått ligga i sängläge fram tills den lilla kunde plockas ut. Vi hade starkt hopp och somnade på onsdagskvällen ganska bra för att vara på sjukhuset och allt.
På natten vaknade jag och kände att nåt var fel. Gick upp och upptäckte att jag blödde igen. Kallade på sköterskan som sa att hon skulle rådgöra med läkaren. Vi skulle försöka somna om. Det gick inte så bra och efter nån timme kände jag att jag blödde mer.
Vi fick träffa läkaren och han undersökte mig. Den lilla levde men allt vatten var nu borta och det såg ut som tappen hade mognat... De värsta av alla besked. Kroppen gjorde sig redo för att släppa efter för infektionen. Vi pratade med läkaren länge om olika alternativ. Tyvärr var hans bedömning att om vi inte skulle riskera min hälsa ordentligt så måste vi gå igenom det som alla gravida har som största skräck. Det fanns tyvärr inget att göra.
Att beskriva detta är väldigt smärtsamt, men samtidigt känner jag att jag behöver få skriva. Jag kommer aldrig nånsin glömma det vi var tvugna att vara med om. Lite som en del av bearbetningen känns det ändå skönt att skriva.
På morgonen fick vi träffa en till läkare, jag ville vara säker på att inget fanns att göra. Hon var tydlig, vi måste göra detta. Det fanns inget som kunde få detta att bli bra. Hon såg vid undersökningen att den lilla redan börjat komma.
Jag fick lägga mig och efter att jag fått tabletter som skulle sätta igång det så tog det inte lång tid. Det var med stor ångest som jag fick föda fram den lilla kroppen. Det kändes oerhört smärtsamt att veta att fluppen nu skulle skiljas från mig och på så sätt aldrig mer finnas. Overkligt och helt utanför vad någon ska behöva uppleva. Vi hade varandra, jag och Erik, vi var som en enhet. Men det saknades något så fruktansvärt mycket.
Vi har valt att inte titta på fluppen, inte veta vilket kön eller att ha någon cermoni. Det är vårt val och det känns bra för oss. Om någon tycker annorlunda så vill vi inte veta eller höra. Vi har valt att göra så här och det är det som vi känner är det rätta för oss. Vår flupp kommer finnas i en minneslund och vi kommer kunna gå dit om vi vill senare.
Vi är hemma, vi sover och äter. Vi har haft våra familjer här och vi tar timme för timme. En dag kommer det kännas lättare. En dag kanske det till och med känns som om vi kommer upp till ytan. Men just nu är livet verkligen timme för timme och det går upp och ner. Vi har varandra, vi gråter och vi pratar... men det blir inte helt verkligt förrän man lägger handen på magen som nu är tom.
Den långa vägen tillbaka till nån form av hopp om en framtid där vi kanske kan börja om med att försöka på nytt är påbörjad. Men först ska jag bli frisk och läka. Både rent fysiskt och psykiskt. Vi kämpar på.
Jag vill inte gärna prata i telefon just nu, jag orkar inte. Och jag vill inte heller svara på några frågor kring detaljer. Jag hade en infektion som ledde till att en för tidig förlossning sattes igång. Den gick att stoppa men infektionen hade gått för långt så den lilla gick inte att rädda kvar. Tack för alla hållna tummar och era varma tankar, tyvärr räckte det inte. Vi är båda tacksamma för alla värmade ord!
19+3, 4 dagar från halvtid så förlorade vi vår flupp...
Borta är också det som varit det största glädjeämnet i min och Eriks tillvaro sen jul. Vi har forlorat vår graviditet och den lilla fluppen är inte hos oss längre. Den sorg vi känner och smärtan... det går inte att beskriva i ord.
Det kändes som om vi skulle vara en av dem som klarade oss med kanske en ganska jobbig graviditet, en sån där jag fått ligga i sängläge fram tills den lilla kunde plockas ut. Vi hade starkt hopp och somnade på onsdagskvällen ganska bra för att vara på sjukhuset och allt.
På natten vaknade jag och kände att nåt var fel. Gick upp och upptäckte att jag blödde igen. Kallade på sköterskan som sa att hon skulle rådgöra med läkaren. Vi skulle försöka somna om. Det gick inte så bra och efter nån timme kände jag att jag blödde mer.
Vi fick träffa läkaren och han undersökte mig. Den lilla levde men allt vatten var nu borta och det såg ut som tappen hade mognat... De värsta av alla besked. Kroppen gjorde sig redo för att släppa efter för infektionen. Vi pratade med läkaren länge om olika alternativ. Tyvärr var hans bedömning att om vi inte skulle riskera min hälsa ordentligt så måste vi gå igenom det som alla gravida har som största skräck. Det fanns tyvärr inget att göra.
Att beskriva detta är väldigt smärtsamt, men samtidigt känner jag att jag behöver få skriva. Jag kommer aldrig nånsin glömma det vi var tvugna att vara med om. Lite som en del av bearbetningen känns det ändå skönt att skriva.
På morgonen fick vi träffa en till läkare, jag ville vara säker på att inget fanns att göra. Hon var tydlig, vi måste göra detta. Det fanns inget som kunde få detta att bli bra. Hon såg vid undersökningen att den lilla redan börjat komma.
Jag fick lägga mig och efter att jag fått tabletter som skulle sätta igång det så tog det inte lång tid. Det var med stor ångest som jag fick föda fram den lilla kroppen. Det kändes oerhört smärtsamt att veta att fluppen nu skulle skiljas från mig och på så sätt aldrig mer finnas. Overkligt och helt utanför vad någon ska behöva uppleva. Vi hade varandra, jag och Erik, vi var som en enhet. Men det saknades något så fruktansvärt mycket.
Vi har valt att inte titta på fluppen, inte veta vilket kön eller att ha någon cermoni. Det är vårt val och det känns bra för oss. Om någon tycker annorlunda så vill vi inte veta eller höra. Vi har valt att göra så här och det är det som vi känner är det rätta för oss. Vår flupp kommer finnas i en minneslund och vi kommer kunna gå dit om vi vill senare.
Vi är hemma, vi sover och äter. Vi har haft våra familjer här och vi tar timme för timme. En dag kommer det kännas lättare. En dag kanske det till och med känns som om vi kommer upp till ytan. Men just nu är livet verkligen timme för timme och det går upp och ner. Vi har varandra, vi gråter och vi pratar... men det blir inte helt verkligt förrän man lägger handen på magen som nu är tom.
Den långa vägen tillbaka till nån form av hopp om en framtid där vi kanske kan börja om med att försöka på nytt är påbörjad. Men först ska jag bli frisk och läka. Både rent fysiskt och psykiskt. Vi kämpar på.
Jag vill inte gärna prata i telefon just nu, jag orkar inte. Och jag vill inte heller svara på några frågor kring detaljer. Jag hade en infektion som ledde till att en för tidig förlossning sattes igång. Den gick att stoppa men infektionen hade gått för långt så den lilla gick inte att rädda kvar. Tack för alla hållna tummar och era varma tankar, tyvärr räckte det inte. Vi är båda tacksamma för alla värmade ord!
19+3, 4 dagar från halvtid så förlorade vi vår flupp...
onsdag 9 april 2014
Sal nummer 13
Ja, där har vi checkat in. När vi checkar ut är ännu väldigt flytande. Det finns platt-tv, en säng och ett bord. Personalen är fantastisk och lyder min minsta vink. Det finns en knapp där jag kan trycka, så kommer dom i ett nafs.
Anledningen till att jag skriver nu är att jag sen tror att det finns ett värde i att ha det sparat. Tankarna, vad som händer och framför allt hur man mår. Det är bra för att bearbeta allt i slutänden.
Vart jag är? Jag är på Kvinnoklinikens gynavdelning på Ryhovs sjukhus. Vattnet har gått och en infektion har ställt till det för mig och Fluppen. Du som är känslig för att läsa om kroppsvätskor och sånt bör nog sluta läsa nu.
Men det började i slutet på förra veckan. Jag var väldigt trött och hängig redan på onsdag/torsdag men kämpade på fram till fredag. Efter jobbet på fredagen så var det bara sängen som gällde. Jag skulle ju planera inför helgen och fixa hemma. Men det blev verkligen inget av med det. Jag sov i två timmar och kände mig helt väck. Erik var på AW med sin kompis Jocke och jag spenderade hela kvällen på soffan och sen somnade jag ganska tidigt.
Lördagen drog vi på stan en sväng, men jag var väldigt trött och kände mig inte kry. På kvällen så sa jag till Erik att det inte kändes bra. Det blev tidigt i säng. Söndagen gjorde jag ett tappert försök att storhandla lite, men det blev ganska hackat. Jag vet inte om det blev nåt vettigt direkt i vagnen där på Citygross. Jag köpte sallad med mig hem och när vi åt var det jättejobbigt att tugga och jag ville inte äta klart.
Tog tempen och hade feber. Redan på förmiddagen hade jag hostat till och känt att nåt inte riktigt var som det skulle, det kom lite vätska från del del på kropen där det gära inte ska komma nån vätska förrän i augusti. Men jag tänkte att allt är ju normalt om man läser om det, så det fick vara så. Sen återkom just det fenomenet ett par gånger och på kvällen så berättade jag för Erik. Han sa att vi skulle ringa 1177 och det gjorde vi. Jag blev kopplad till gynakuten och dom sa att jag skulle sätta på mig en binda och kolla hur mycket som kom. Det är vanligt med rikliga flytningar under graviditet så det kan vara helt normalt. Vi fick rådet ändå att kontakta mödravården på måndag morgon.
Ok, så det blev alvedon och nattis för oss i söndags kväll. Sen på morgonen så ringde jag. Fick en tid kl 13. Vi åkte dit och dom konstaretade att det var en infektion, men att det inte var fostervatten vad dom kunde se. Fick antibiotika och så hem och vila. Skulle ta tabletten till kvällen och det gjorde jag. Vid ett på natten vaknade jag av magsmärtor på helt fel ställe när man är i graviditetsvecka 19. Det höll i sig bara kort och jag lyckade somna om. Men en timme senare så vaknade jag igen och då kom smärtorna med jämna mellanrum och drog ända bak i ryggen. jag låg en timme och funderade på vad sjutton jag skulle göra, sen väckte jag Erik. Han hämtade datorn och började googla.
Värkar. Eller sammandragningar. Det var det jag hade. Så vi ringde igen till 1177 och fick så småningom prata med gyn igen. Ta alvedon och somna om. Det kan bli så av infektionen. Och ring mödravården imorgon bitti.
Ok, så blev det. Jag ringde när jag vaknade. Alvedonen hade hjälpt liiite och jag somnade kanske om i små omgångar. Skulle upp ur sängen och gå på toa innan jag käkade frukost... Men då kom det. Inte bara en skvätt, utan ordentligt. Sen hände det 3 gånger under loppet av 10 minuter och sista gången var det blodigt. "Nu åker vi till sjukhuset Erik, jag blöder och vattnet har gått".
På 5 minuer eller så var vi inne på sjukhuset. Blev slussade upp till mottagningen vi var på dagen innan. Där gick vi rakt in i receptionen och sa som det var. Vi fick snabbt ett akutrum. Så fick vi träffa en läkare som undersökte mig. Hon sa direkt att det var fostervatten och att det nu inte såg så bra ut alls. Det var tjoff i med en infart i handen och in på ett rum på avdelningen och medicin som skulle stoppa värkarna som fortfarande höll på. Sen dropp med antibiotka och strikt sängläge.
Värkarna avtannade inom en halvtimme-timme efter att jag fått medicin. Smärtorna avtog ju med dem och febern gick ner. Jag fick alvedon mot den med. Urgulliga sköterskor tog hand om oss hur bra som helst. Det var jätteskönt! Vid det här laget var vi båda rädda, ledsna och väldigt uppgivna. Men allteftersom fick vi liiite så där hopp. Det KAN gå bra. Det finns dom det går bra för.
Vattnet fortsatte sippra och det kändes tungt. Men så småningom avtog det med. Vi frågade flera gånger hur länge vi kan räkna med att vara här, lite så man vet vad man ska säga på jobbet. Ingen kunde säga nånting. Sen kom en sköterska in som vi skulle ha träffat för att göra rutinultraljudet hos där på eftermiddagen igår. Hon sa att vi skulle bli kvar ett par dagar åtminstone.
Vi bokade av ultraljudet även om dom sa lite så där att vi kanske skulle göra det ändå. "Vi siktar ju på att det här ska gå bra och att ni ska bli föräldrar." Då brast jag totalt. Det kändes verkligen inte så och det var sjukt hur bra det kändes när hon sa det. Men så pratade vi om det och kom fram till att vi bokar om det till nästa vecka och ser hur det går med allt.
Så. Här är vi nu på sal nummer 13 och jag får inte vara uppe alls. Får antibiotikadropp och dom har stenkoll på mig. Erik får vara här hur mycket han vill och även sova kvar då jag har eget rum. Idag var läkaren inne och pratade lite. Han sa:"Det är dåliga odds, det vet ni. Men det kan oxå gå bra. Du blir kvar här minst en vecka, troligen mer. Ställ in dig på det." Ok. Jaha. Ok.
Vad jag känner? Jag vet inte. Ena stunden hopp och tacksamhet för att jag känner den lilla buffla där inne. Andra stunder förtvivlan och skräck. Troligen bor Fluppen trångt just nu. Men fostervatten återbildas och om det håller tätt och infektionen inte ger sig på bebben så finns det hopp. Googlar man blir man först väldigt hoppfull och sen livrädd. Så jag googlar inte mer. Nu ligger jag här på min sal och väntar på att det ska gå bra. För det ska det. Det bara måste det.
För att skona mig själv lite från att behöva förklara om och om igen vad som händer, för jag vet ju att det till slut når ut utanför salen, så vill jag inte gärna ha en massa samtal. Jag har telefon och dator med mig. Kommer, om jag orkar skriva här. Som terapi och som papperskorg, så om jag inte svarar på sms eller så, skicka ett mail eller meddelande på FB. Jag svarar när jag orkar. Tack för den respekten.
Jag och Erik håller nu tummarna för att det vänder och går mot det positiva. Håll gärna en tumme eller två du med, det kan behövas just nu. Kram!
Anledningen till att jag skriver nu är att jag sen tror att det finns ett värde i att ha det sparat. Tankarna, vad som händer och framför allt hur man mår. Det är bra för att bearbeta allt i slutänden.
Vart jag är? Jag är på Kvinnoklinikens gynavdelning på Ryhovs sjukhus. Vattnet har gått och en infektion har ställt till det för mig och Fluppen. Du som är känslig för att läsa om kroppsvätskor och sånt bör nog sluta läsa nu.
Men det började i slutet på förra veckan. Jag var väldigt trött och hängig redan på onsdag/torsdag men kämpade på fram till fredag. Efter jobbet på fredagen så var det bara sängen som gällde. Jag skulle ju planera inför helgen och fixa hemma. Men det blev verkligen inget av med det. Jag sov i två timmar och kände mig helt väck. Erik var på AW med sin kompis Jocke och jag spenderade hela kvällen på soffan och sen somnade jag ganska tidigt.
Lördagen drog vi på stan en sväng, men jag var väldigt trött och kände mig inte kry. På kvällen så sa jag till Erik att det inte kändes bra. Det blev tidigt i säng. Söndagen gjorde jag ett tappert försök att storhandla lite, men det blev ganska hackat. Jag vet inte om det blev nåt vettigt direkt i vagnen där på Citygross. Jag köpte sallad med mig hem och när vi åt var det jättejobbigt att tugga och jag ville inte äta klart.
Tog tempen och hade feber. Redan på förmiddagen hade jag hostat till och känt att nåt inte riktigt var som det skulle, det kom lite vätska från del del på kropen där det gära inte ska komma nån vätska förrän i augusti. Men jag tänkte att allt är ju normalt om man läser om det, så det fick vara så. Sen återkom just det fenomenet ett par gånger och på kvällen så berättade jag för Erik. Han sa att vi skulle ringa 1177 och det gjorde vi. Jag blev kopplad till gynakuten och dom sa att jag skulle sätta på mig en binda och kolla hur mycket som kom. Det är vanligt med rikliga flytningar under graviditet så det kan vara helt normalt. Vi fick rådet ändå att kontakta mödravården på måndag morgon.
Ok, så det blev alvedon och nattis för oss i söndags kväll. Sen på morgonen så ringde jag. Fick en tid kl 13. Vi åkte dit och dom konstaretade att det var en infektion, men att det inte var fostervatten vad dom kunde se. Fick antibiotika och så hem och vila. Skulle ta tabletten till kvällen och det gjorde jag. Vid ett på natten vaknade jag av magsmärtor på helt fel ställe när man är i graviditetsvecka 19. Det höll i sig bara kort och jag lyckade somna om. Men en timme senare så vaknade jag igen och då kom smärtorna med jämna mellanrum och drog ända bak i ryggen. jag låg en timme och funderade på vad sjutton jag skulle göra, sen väckte jag Erik. Han hämtade datorn och började googla.
Värkar. Eller sammandragningar. Det var det jag hade. Så vi ringde igen till 1177 och fick så småningom prata med gyn igen. Ta alvedon och somna om. Det kan bli så av infektionen. Och ring mödravården imorgon bitti.
Ok, så blev det. Jag ringde när jag vaknade. Alvedonen hade hjälpt liiite och jag somnade kanske om i små omgångar. Skulle upp ur sängen och gå på toa innan jag käkade frukost... Men då kom det. Inte bara en skvätt, utan ordentligt. Sen hände det 3 gånger under loppet av 10 minuter och sista gången var det blodigt. "Nu åker vi till sjukhuset Erik, jag blöder och vattnet har gått".
På 5 minuer eller så var vi inne på sjukhuset. Blev slussade upp till mottagningen vi var på dagen innan. Där gick vi rakt in i receptionen och sa som det var. Vi fick snabbt ett akutrum. Så fick vi träffa en läkare som undersökte mig. Hon sa direkt att det var fostervatten och att det nu inte såg så bra ut alls. Det var tjoff i med en infart i handen och in på ett rum på avdelningen och medicin som skulle stoppa värkarna som fortfarande höll på. Sen dropp med antibiotka och strikt sängläge.
Värkarna avtannade inom en halvtimme-timme efter att jag fått medicin. Smärtorna avtog ju med dem och febern gick ner. Jag fick alvedon mot den med. Urgulliga sköterskor tog hand om oss hur bra som helst. Det var jätteskönt! Vid det här laget var vi båda rädda, ledsna och väldigt uppgivna. Men allteftersom fick vi liiite så där hopp. Det KAN gå bra. Det finns dom det går bra för.
Vattnet fortsatte sippra och det kändes tungt. Men så småningom avtog det med. Vi frågade flera gånger hur länge vi kan räkna med att vara här, lite så man vet vad man ska säga på jobbet. Ingen kunde säga nånting. Sen kom en sköterska in som vi skulle ha träffat för att göra rutinultraljudet hos där på eftermiddagen igår. Hon sa att vi skulle bli kvar ett par dagar åtminstone.
Vi bokade av ultraljudet även om dom sa lite så där att vi kanske skulle göra det ändå. "Vi siktar ju på att det här ska gå bra och att ni ska bli föräldrar." Då brast jag totalt. Det kändes verkligen inte så och det var sjukt hur bra det kändes när hon sa det. Men så pratade vi om det och kom fram till att vi bokar om det till nästa vecka och ser hur det går med allt.
Så. Här är vi nu på sal nummer 13 och jag får inte vara uppe alls. Får antibiotikadropp och dom har stenkoll på mig. Erik får vara här hur mycket han vill och även sova kvar då jag har eget rum. Idag var läkaren inne och pratade lite. Han sa:"Det är dåliga odds, det vet ni. Men det kan oxå gå bra. Du blir kvar här minst en vecka, troligen mer. Ställ in dig på det." Ok. Jaha. Ok.
Vad jag känner? Jag vet inte. Ena stunden hopp och tacksamhet för att jag känner den lilla buffla där inne. Andra stunder förtvivlan och skräck. Troligen bor Fluppen trångt just nu. Men fostervatten återbildas och om det håller tätt och infektionen inte ger sig på bebben så finns det hopp. Googlar man blir man först väldigt hoppfull och sen livrädd. Så jag googlar inte mer. Nu ligger jag här på min sal och väntar på att det ska gå bra. För det ska det. Det bara måste det.
För att skona mig själv lite från att behöva förklara om och om igen vad som händer, för jag vet ju att det till slut når ut utanför salen, så vill jag inte gärna ha en massa samtal. Jag har telefon och dator med mig. Kommer, om jag orkar skriva här. Som terapi och som papperskorg, så om jag inte svarar på sms eller så, skicka ett mail eller meddelande på FB. Jag svarar när jag orkar. Tack för den respekten.
Jag och Erik håller nu tummarna för att det vänder och går mot det positiva. Håll gärna en tumme eller två du med, det kan behövas just nu. Kram!
torsdag 3 april 2014
Big bug!
Ja nu börjar det fladdra på ordentligt i magen. Skumt och roligt på samma gång :) Först undrar man om det verkligen var nåt... för att sen inse att "jo! Det var det!" Tycker lite synd om Erik dock, han kan ju inte känna nåt på utsidan. Hoppas han kan det snart, det vore skoj.
Igår fick jag följa Jenny på hennes resa från att vänta på att öppna sig tillräckligt till att det beslutats om kejsarsnitt. Det kom sms lite så där lagom med rapporter. Sen lite senare på kvällen så kom det underbara beskedet att allt gått bra och att en flicka kommit till dem på kvällskvisten!
Hon är 56 cm lång och vägde 4720 gram. Ingen liten tös, men enligt mamman världens sötaste så klart. STORT grattis till både dig Jenny och till din goa sambo Klas. Den gjorde ni bra! Nu väntar jag ju spänt på vad de kommer kalla den lilla pluttfisen. Jag är ju en namnsucker... så jag tycker sånt är jätteroligt! Jag vet vad jag hoppas på, men jag vet inte om pappan är lika entusiastisk till namnet dock. Och det är ju inte vad jag tycker som spelar roll heller. Även om jag skulle vilja vara med och bestämma ;)
Det är jättekul att vi kommer ha barn med samma år som födelseår! Hoppas de två kommer tycka om varann och leka tillsammans sen. Ett halvår är ju ingenting i skillnad.
Nästa vecka är det ultraljud igen. ROLIGT!
Igår fick jag följa Jenny på hennes resa från att vänta på att öppna sig tillräckligt till att det beslutats om kejsarsnitt. Det kom sms lite så där lagom med rapporter. Sen lite senare på kvällen så kom det underbara beskedet att allt gått bra och att en flicka kommit till dem på kvällskvisten!
Hon är 56 cm lång och vägde 4720 gram. Ingen liten tös, men enligt mamman världens sötaste så klart. STORT grattis till både dig Jenny och till din goa sambo Klas. Den gjorde ni bra! Nu väntar jag ju spänt på vad de kommer kalla den lilla pluttfisen. Jag är ju en namnsucker... så jag tycker sånt är jätteroligt! Jag vet vad jag hoppas på, men jag vet inte om pappan är lika entusiastisk till namnet dock. Och det är ju inte vad jag tycker som spelar roll heller. Även om jag skulle vilja vara med och bestämma ;)
Det är jättekul att vi kommer ha barn med samma år som födelseår! Hoppas de två kommer tycka om varann och leka tillsammans sen. Ett halvår är ju ingenting i skillnad.
Nästa vecka är det ultraljud igen. ROLIGT!
lördag 29 mars 2014
Krämpor och symtom är inga sjukdomar
Igår hade jag tid hos en arbetsterapeut. Jag skulle prova ut skenor att ha runt handlederna när jag sover. Sen ett par veckor tillbaka har jag haft domningar i händer och underarmar, efter kontakt med min barnmorska så bestämdes det att en läkare skulle få titta på mig. Efter många om och men så kom jag då till arbetsterapeuten.
Hon gjorde en enkel utvärdering och konstaterade karpaltunnelsyndrom, här kan man läsa om det om man vill: LÄNK
Tydligen ganska vanligt hos gravida så det var ju inte helt oväntat att det var just det då :) Så nu är det skenor på nätterna som gäller och om det kommer på dagarna med så ska jag använda dem då med.
Illamående, näsblod, ömt tandkött, mensvärk, huvudvärk, extrem trötthet, trängningar nattetid, karpaltunnelsyndrom, foglossning, sura uppstötningar... det är det som är det mest påtagliga jus nu då. Så får man ju lägga till viktökning och en mage som sväller som en badboll.
Det är ganska intressant att man bara finner sig i detta för att man är gravid :) Om jag inte skulle varit det hade jag ju varit helt knäckt och trott att jag hade nån allvarlig sjukdom. Men nu är det helt normalt. Hehehe, och värre lär det ju bli!
Hon gjorde en enkel utvärdering och konstaterade karpaltunnelsyndrom, här kan man läsa om det om man vill: LÄNK
Tydligen ganska vanligt hos gravida så det var ju inte helt oväntat att det var just det då :) Så nu är det skenor på nätterna som gäller och om det kommer på dagarna med så ska jag använda dem då med.
Illamående, näsblod, ömt tandkött, mensvärk, huvudvärk, extrem trötthet, trängningar nattetid, karpaltunnelsyndrom, foglossning, sura uppstötningar... det är det som är det mest påtagliga jus nu då. Så får man ju lägga till viktökning och en mage som sväller som en badboll.
Det är ganska intressant att man bara finner sig i detta för att man är gravid :) Om jag inte skulle varit det hade jag ju varit helt knäckt och trott att jag hade nån allvarlig sjukdom. Men nu är det helt normalt. Hehehe, och värre lär det ju bli!
måndag 24 mars 2014
Första "fluppet" :)
I går kväll när vi skulle sova så låg jag där med semmelbullen i vädret och så där utan förvarning så "fluppar" knoddas till! Det var nog första gången som jag riktigt på riktigt kände av den där lilla människan där inne, helt sjukt konstigt och roligt!
Har nån gång tidigare känt att det är nåt där, men mer som knorrande eller smått fladder. Nu var det verkligen... FLUPP!
Erik ville oxå känna men det var ju lixom long gone när vi fick dit hans hand. Men om ett par veckor lär han ju kunna känna :)
Har nån gång tidigare känt att det är nåt där, men mer som knorrande eller smått fladder. Nu var det verkligen... FLUPP!
Erik ville oxå känna men det var ju lixom long gone när vi fick dit hans hand. Men om ett par veckor lär han ju kunna känna :)
tisdag 11 mars 2014
Lill-semester!
I helgen som var åkte jag, Erik och Jocke till Köpenhamn för ett par dagars lill-semester. Jätteskönt! Vi hade tagit ledigt fredag och åkte vid 10 från Jönköping. Det var snabbtåg från Nässjö sen ner till Köpenhamn, mycket smidigt.
Helgen spenderades med promenad på Ströget, lite fönstershopping och god mat. Underbart att bara vara ett par dagar och inte behöva göra nåt.
Vi tog oss tid att besöka en barnvagnsaffär i alla fall, det var lite kul. Vi har sett en barnvagn som vi var nyfikna på att se i verkligheten. Den går att beställa från affärer här i Sverige, men dom har den inte hemma. Vi vill se barnvagnen på riktigt innan vi köper en så det var perfekt att kunna kika på den när vi var där. Det är en dansktillverkad vagn så därför hade dom den i butik lite som våra butiker här har Emmaljunga och Brio.
Vagnen heter Trille Viper 4S och ser ut så här:
Vi ska kika mer på andra vagnar med, men denna är en stark kandidat i alla fall :)
Hur som helst så har vi ätit fantastisk sushi på Sticks'n Sushi och haft det urmysigt i den danska Hufvudstaden. Om ni besöker Köpenhamn så missa inte Sticks'n Sushi, det är verkligen skillnad på sushi och sushi...!
Kvällen på söndagen var det full rulle hemma. Erik fick lite eld i röven och började packa upp lådor. Det gick av bara farten och vi fick mycket gjort faktiskt. Igår var vi och köpte skrivbord och bokhylla till arbetsrummet. Så ikväll blir nog det sista uppackat tror jag! Vi måste köra bort lite sopor men sen är vi ganska på banan med uppackningen. Klart att det är mycket att plocka med, men ändå!
En sak som inte är på banan är jag... usch idag mår jag inget vidare alls. Vaknade tidigt i morse ab sprängande huvudvärk, sen när jag gick upp så värkte kroppen och jag känner mig inte alls pigg. Men Jag har tagit mig till jobbet i alla fall och hoppas att det släpper under dagen. Annars blir det till att åka hem och kurera mig, för att vara sjuk har jag ingen tid till. ALLS. Faktiskt.
Helgen spenderades med promenad på Ströget, lite fönstershopping och god mat. Underbart att bara vara ett par dagar och inte behöva göra nåt.
Vi tog oss tid att besöka en barnvagnsaffär i alla fall, det var lite kul. Vi har sett en barnvagn som vi var nyfikna på att se i verkligheten. Den går att beställa från affärer här i Sverige, men dom har den inte hemma. Vi vill se barnvagnen på riktigt innan vi köper en så det var perfekt att kunna kika på den när vi var där. Det är en dansktillverkad vagn så därför hade dom den i butik lite som våra butiker här har Emmaljunga och Brio.
Vagnen heter Trille Viper 4S och ser ut så här:
 |
| En lättkörd cityvagn som ändå klarar lite tuffare terräng. |
Hur som helst så har vi ätit fantastisk sushi på Sticks'n Sushi och haft det urmysigt i den danska Hufvudstaden. Om ni besöker Köpenhamn så missa inte Sticks'n Sushi, det är verkligen skillnad på sushi och sushi...!
Kvällen på söndagen var det full rulle hemma. Erik fick lite eld i röven och började packa upp lådor. Det gick av bara farten och vi fick mycket gjort faktiskt. Igår var vi och köpte skrivbord och bokhylla till arbetsrummet. Så ikväll blir nog det sista uppackat tror jag! Vi måste köra bort lite sopor men sen är vi ganska på banan med uppackningen. Klart att det är mycket att plocka med, men ändå!
En sak som inte är på banan är jag... usch idag mår jag inget vidare alls. Vaknade tidigt i morse ab sprängande huvudvärk, sen när jag gick upp så värkte kroppen och jag känner mig inte alls pigg. Men Jag har tagit mig till jobbet i alla fall och hoppas att det släpper under dagen. Annars blir det till att åka hem och kurera mig, för att vara sjuk har jag ingen tid till. ALLS. Faktiskt.
torsdag 6 mars 2014
Flyttat och KUB-test
Nu är flytten avklarad i alla fall och alla saker som ska flyttas till nya lyan är flyttat. Sen är det ju hela den här grejen med att packa upp... JISSES. Men det får ta den tid det tar. Punkt. Erik, Jocke och Martin var väldigt tappra och bar både möbler och kartonger hela dagen. Tydligen var både Jocke och Martin glatt överaskade att det redan var packat och stod i ordning för att flyttas. Jaaa... vad annars, tänkte jag? Men tydligen är det så att det är ganska vanligt förekommande att när man frågar om nån kan hjälpa till att flytta så betyder det att man ska hjälpa till att packa också. Eller i alla fall så har det hänt för dem båda ett antal gånger. Mycket märkligt tycker jag! Packa gör jag gärna själv tack :)
Det gick i alla fall väldigt bra och nu är vi på plats. Stackars Erik fick dessutom bära mer framåt kvällen, ni vet det där sista man ska ta på sista svängen bara... Just det. Det som fyller upp mer plats än vad man tror.
Sen har han byggt garderober ett par dagar. Han och Jocke bar upp garderober i söndags och sen har det byggts Men nu står dom på plats och vi kan fylla dem med kläder. Så smått tar det form i alla fall. Men i helgen ska vi åka iväg till Köpenhamn och bara ta det lugnt och koppla av. Ska bli så skönt efter alla läkarbesök, packning och flytt. Jocke följer med också, så det blir jättetrevligt. Hotellfrukost och strosa på ströget...
i förra veckan var vi på KUB-test. För er som inte vet så är KUB-test nåt man blir erbjuden när man fyllt 35 (och i vissa landsting även innan), man kontrollerar bebisens nackspalt och mäter den. Sen har man även tagit blodprover i förväg och båda dessa läggs ihop och sen tas det fram en sannolikhetsberäknig för tre olika kromosomavvikelser. Dels Downs syndrom och sen är det två till. Trisomi 18 och 13, dessa innebär missbildningar och utvecklingsstörning. Downs syndrom känner ni säkert till :)
Så för tre veckor sen lämnade jag blodprov och förra veckan var det då dags för ultraljudet. Sköterskan var väldigt pedagogisk och förklarade innan hur allt skulle gå till. Sen var det upp på britsen och få varm gelé på magen. Den lilla ville inte riktigt samarbeta till att vi fick nån bra bild med oss hem, men värdena blev bra i alla fall. Låg risk för alla tre avvikelserna så det var skönt!
Om man får låg risk så gör man inget mer. Får man hög risk så kan man göra fostervattensprov eller moderkaksprov. Det är ju inget roligt ingrepp att göra då det finns en risk för missfall, men hade vi fått hög risk så hade vi gjort nåt av det. Nu slapp vi det och det känns kanonbra! Gör man nåt av de proven får man ju ett glasklart besked, så ur den aspekten så är det ju bra. Men slipper man göra proven så känns det ju så klart ännu bättre.
Så efter besöket på Ryhov gick vi hand i hand till bilen och Erik säger: "Alltså nu vart jag ännu mer nervös! Det är ju riktigt på riktigt nu!" Och visst är det så. Att få se den lilla där inne, med huvud, kropp och små armar och ben... det är rätt häftigt faktiskt! Jag blev lugn av besöket, men han vart lite mer nervös :) Sötisen.
Denna vecka har vi varit till min gynläkare och kollat moderkakan igen. Alltså kollat hur den ligger och att allt ser bra ut. Det såg bra ut! Den ligger fortfarande lite över mynningen men har flyttat på sig så det är positivt. Sen hade jag nåt som kallades för polyp, en ganska vanlig "åkomma" man kan ha. Det är som en liten utväxt från slemhinnan i livmodern. Inget farligt och efter bebisen har kommit tar man bara bort den. Men man gör inget sånt ingrepp nu under graviditeten. Den kan tydligen blöda lite, så det ska jag vara beredd på. Men det är heller inget farligt så det får man väl vara beredd på då.
I övrigt går det liiite bättre med illamåendet tror jag. Det kommer inte riktigt lika ofta och våldsamt nu tycker jag. Så det finns hopp om att få slippa snart!
Det gick i alla fall väldigt bra och nu är vi på plats. Stackars Erik fick dessutom bära mer framåt kvällen, ni vet det där sista man ska ta på sista svängen bara... Just det. Det som fyller upp mer plats än vad man tror.
Sen har han byggt garderober ett par dagar. Han och Jocke bar upp garderober i söndags och sen har det byggts Men nu står dom på plats och vi kan fylla dem med kläder. Så smått tar det form i alla fall. Men i helgen ska vi åka iväg till Köpenhamn och bara ta det lugnt och koppla av. Ska bli så skönt efter alla läkarbesök, packning och flytt. Jocke följer med också, så det blir jättetrevligt. Hotellfrukost och strosa på ströget...
i förra veckan var vi på KUB-test. För er som inte vet så är KUB-test nåt man blir erbjuden när man fyllt 35 (och i vissa landsting även innan), man kontrollerar bebisens nackspalt och mäter den. Sen har man även tagit blodprover i förväg och båda dessa läggs ihop och sen tas det fram en sannolikhetsberäknig för tre olika kromosomavvikelser. Dels Downs syndrom och sen är det två till. Trisomi 18 och 13, dessa innebär missbildningar och utvecklingsstörning. Downs syndrom känner ni säkert till :)
Så för tre veckor sen lämnade jag blodprov och förra veckan var det då dags för ultraljudet. Sköterskan var väldigt pedagogisk och förklarade innan hur allt skulle gå till. Sen var det upp på britsen och få varm gelé på magen. Den lilla ville inte riktigt samarbeta till att vi fick nån bra bild med oss hem, men värdena blev bra i alla fall. Låg risk för alla tre avvikelserna så det var skönt!
Om man får låg risk så gör man inget mer. Får man hög risk så kan man göra fostervattensprov eller moderkaksprov. Det är ju inget roligt ingrepp att göra då det finns en risk för missfall, men hade vi fått hög risk så hade vi gjort nåt av det. Nu slapp vi det och det känns kanonbra! Gör man nåt av de proven får man ju ett glasklart besked, så ur den aspekten så är det ju bra. Men slipper man göra proven så känns det ju så klart ännu bättre.
Så efter besöket på Ryhov gick vi hand i hand till bilen och Erik säger: "Alltså nu vart jag ännu mer nervös! Det är ju riktigt på riktigt nu!" Och visst är det så. Att få se den lilla där inne, med huvud, kropp och små armar och ben... det är rätt häftigt faktiskt! Jag blev lugn av besöket, men han vart lite mer nervös :) Sötisen.
Denna vecka har vi varit till min gynläkare och kollat moderkakan igen. Alltså kollat hur den ligger och att allt ser bra ut. Det såg bra ut! Den ligger fortfarande lite över mynningen men har flyttat på sig så det är positivt. Sen hade jag nåt som kallades för polyp, en ganska vanlig "åkomma" man kan ha. Det är som en liten utväxt från slemhinnan i livmodern. Inget farligt och efter bebisen har kommit tar man bara bort den. Men man gör inget sånt ingrepp nu under graviditeten. Den kan tydligen blöda lite, så det ska jag vara beredd på. Men det är heller inget farligt så det får man väl vara beredd på då.
I övrigt går det liiite bättre med illamåendet tror jag. Det kommer inte riktigt lika ofta och våldsamt nu tycker jag. Så det finns hopp om att få slippa snart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)