Jaha hörrni. Ingen har tjatat om att få veta mer om min dejt. Så ok, då blir det inget mer om den då.
Fast den är imorgon :) Om det var nån som ändå var lite nyfiken. Och jag är lite pirrig i magen. Det var ett tag sen jag var på dejt kan man säga. Eller, inte "kan man säga", det VAR länge sen. Typ år sen. På gott och ont kanske. Men sen kan jag tänka att den här typen av aktivitet faktiskt inte är nåt jag ägnat mig så mycket åt. Alls.
Men så blir det. Imorgon. Jag ska möta upp min dejt i stora staden Stockholm och vi ska äta lite middag. Mycket trevligt. Så ikväll ska jag beta av checklistan. Ni vet den där dejtingchecklistan. Igår gjorde jag en insats. Fötterna fick sig ett bad och jag filade lite. Eftersom det är vinter behöver man inte måla naglarna på tårna tycker jag. Eller? Jag menar... hallå, inte så himla säkert att det blir så att jag SKA visa upp mina fötter ju. Alltså, mer troligt: Jag ska inte visa upp mina fötter. Och om det nu skulle bli aktuellt så får jag väl hoppas att mina tånaglars färg inte är så mycket att lägga fokus på.
Men ikväll blir det mer grooming. Jag ska... Detaljer kring det hade jag precis skrivit med suddade. Hahaha! Det lät nästan lite otäckt. Så jag skippar det. Sen ska jag stryka lite, fixa lite övernattningsväska... kondomer och sånt. HAHAHAHA! Neeeeeeeeeee! Det behövs inte ju! Vad ni är knäppa. Jag sysslar inte med sånt!
Han den häringa dejten... hans kompisar hade tydligen sagt: "Vuxna som dejtar, dom ligger." Som om det var lag på det. Men vi var ganska överens om att vi nog bryter den lagen. Att det inte var en lag egentligen. Bra att vi tänker samma lika.
Ny kjol, ny top, nya strumpbyxor och ett himla glatt humör. Och en trevlig dejt. Det blir fint det. För jag vet att han är trevlig. Så den biten känns trygg. Han är ju inte heller en fullkomlig främling. Det är oxå bra. På det hela taget... vad kan bli galet? God mat, nya kläder och trevligt sällskap. *tumme upp*
torsdag 16 februari 2012
onsdag 15 februari 2012
Ont!
I skinkorna! Träningsvärk... och hur kommer det sig nu då? Kan man undra. Jag tog tag i lägenheten igår. Hängde upp hyllor och tavlor. En och annan lampa kom på plats. Men jag kan lixom inte riktigt få ihop att jag skulle få träningsvärk i skinkorna av det? Aja... så är det iallafall.
Nu börjar det bli fint! Hemma alltså! Det är fortfarande på undantag i sovrummet. Där finns mycket att önska. Men det får ta tid. Måste bli bra! Och jag vet nu lite om hur jag vill ha det. Så det är bara att fixa. Pö om pö. Men i köket är det en lampsladd som saknas... och gardiner. Kanske nån mer växt.
I vardagsrummet är det bara en fåtölj som saknas och nåt mer att hänga på väggen. I hallen behövs en spegel. Sovrummet behöver ny säng, gavel, sänglampor och tavlor. Har en idé på både lampor och tavlor. Så det är trevligt. Men måste fixa säng först. Sen :)
Hur som helst så är det iallafall mer ett hem nu! Mysigt!
Men det här men skinkorna... det är en gåta.
Nu börjar det bli fint! Hemma alltså! Det är fortfarande på undantag i sovrummet. Där finns mycket att önska. Men det får ta tid. Måste bli bra! Och jag vet nu lite om hur jag vill ha det. Så det är bara att fixa. Pö om pö. Men i köket är det en lampsladd som saknas... och gardiner. Kanske nån mer växt.
I vardagsrummet är det bara en fåtölj som saknas och nåt mer att hänga på väggen. I hallen behövs en spegel. Sovrummet behöver ny säng, gavel, sänglampor och tavlor. Har en idé på både lampor och tavlor. Så det är trevligt. Men måste fixa säng först. Sen :)
Hur som helst så är det iallafall mer ett hem nu! Mysigt!
Men det här men skinkorna... det är en gåta.
tisdag 14 februari 2012
Det är mycket tankar
Idag skulle min älskade Ghibli fyllt 14 år. Alla hjärtans dag och allt :) Jag tänker lite extra på honom idag, han var speciell. Jag är ju kanske en anings partisk... men han var precis en sån där hund man önskar sig. Vi var ett team som kunde få månen att byta färg om vi ville. Han passade mig och jag passade honom. Livet med Ghibli var rikare än utan, helt klart.
Jag skänker mina tankar även till Ann Kristoffersson. Hon var en av mina valpköpare som köpte valp ur C-kullen. Hon hade Chili på foder och blev en god vän. En otroligt fin människa och god in i själen. Vi hade ganska mycket kontakt även om vi inte träffades så ofta.
För drygt två år sen omkom Ann i en bilolycka... en allt för ung tjej lämnade jordelivet. Du ska veta Ann, jag tänker på dig ofta och speciellt ditt fantastiska leende. Du är saknad <3
Idag är det ju Alla Hjärtans dag, en lite rolig dag på året. Mycket kärlek flödar via alla typer av kanaler. Radio, internet, tv, sms och förhoppningsvis oxå via snigelpost och blombud :) Skickar varma kramar til alla nära och kära idag! *KRAM*
En annan sak som jag igår fick bekräftat men som jag faktiskt har funderat på ett tag... det är att Blessin nog är ganska ensam. Hon är ingen ensamhund, det vet jag från början. Hon är ju uppvuxen med stor familj och många hundar i Autralien. Men hon har fixat det bra ändå tycker jag. Hon finner ju sig i det mesta. Men när Ghibli gick bort för snart två år sen så blev hon ensam. I samma veva som Ghibli lämnade oss var Blessin hemma hos Johan i två månader då jag var på Gotland på praktik... Hon och Zingo är verkligen polare och njuter av varandra, hon trivs jättebra med Zingo.
När hon sen kom hem till mig igen så var vi tillsammans mycket och hon behövde inte vara ensam så mycket, vi gjorde mycket ihop och eftersom jag pluggade så var jag mycket hemma. Hon fick även vara med på skolan en del. Sen lånade jag Zingo med jämna mellanrum så hon var väldigt lite ensam. Sen flyttade vi till Borlänge och hon fick sina två döttrar som sällskap. Dom tre är underbara med varann och trivs hur bra som helst ihop. Dora och Blessin leker tills dom stupar och Celma ligger och övervakar dem. Hon hoppar runt med dem ibland men oftast så ligger hon värdigt i soffan och ser på dem. Prinsessan!
I december flyttade vi ju då till lägenheten och jag trixade med att ha Johan och Zingo hemma lite grann... sen kom Karin in i bilden och passade henne halva dagarna. Men så här mycket som hon är ensam nu... har hon aldrig varit. Och jag har märkt att hon är ganska låg. När jag hämtat henne från hundvakten så har hon varit så där glad som bara en pinscherflicka kan vara :) Men sen när vi kommer hem så är det BARA mat, godis eller tuggis som kan få henne att vika av från min sida. Hon är intill mig, på mig och runt mig konstant. Och inte på det mysiga och goa sättet. Utan mer så där "jag kryper innanför ditt skinn och äter dig innifrån". Hon praktiskt taget klättrar på mig oavbrutet.
Jag gör givetvis vad jag kan för att aktivera henne, gosar, går långa promenader och ägnar mig åt henne. Men det är faktiskt så att det inte riktigt hjälper. Jag jobbar ju heltid oxå så det finns ju saker som jag måste göra när jag kommer hem. Det finns ingen annan än jag som kan tvätta, laga mat, handla, städa, plocka och göra alla de där sakerna som man måste. Så även om jag ägnar så mycket tid jag bara kan åt henne så räcker det inte riktigt till.
Sen i söndags är Blessin hos Johan. Dels för att min hundvakt har fått sin bebis, en liten fin Emil, och ska hitta rutiner och så där innan hon passar Blessin igen, dels för att jag insett att Blessin behöver sällskap. Karin vill gärna passa Blessin igen sen, hon tycker bara det är bra att ha en hund som behöver komma ut. Det gör att hon själv måste ut och lufta sig vilket hon gärna vill. Men fram till i början på mars så hade vi kommit överens om att jag fixar Blessin själv. Mamma var ju här i två veckor och nu i två-tre veckor är hon hos Johan.
Johan ringde igår och sa att det var nåt fel på min hund, hon sprang som en kalv på grönbete och jagade en överförtjust Zingo genom skogen. Hon busade och stojade med Zingo som njöt för fulla muggar. Zingo ÄLSKAR att Blessin tar sig tid och leka med henne, men oftast så är det mer så där bus och mys hemma... dom gnabbas och tramsar med varann medans svansarna vispar runt. Det är sällan att Blessin leker utomhus med henne, Zingo är ju så stor och blir ibland lite brysk i sina lekar. Så Blessin brukar inte vara så taggad ute att leka. Men igår var hon det och dom båda njöt av lek och stoj <3
Jag inser ju att hon saknar det jättemycket. Hon har nästan alltid haft en hundkompis och njutit av hundsällskap. Och nu när det blivit både ensam utan kompis och ensam hemma mer så ser jag på henne att det inte är roligt. Och då är hon ensam bara halva dagar. Alrig mer än en förmiddag eller en eftermiddag. Max 4 timmar blir det, så det är inte mer än hon klarar av.
"Men skaffa en hund till då?" är säkert din första tanke. Men så enkelt är det ju aldrig. Att jobba heltid, vara ensam och inte ha möjlighet att ta med hunden till jobbet är inte idealiskt när man har hund. Visst kan man lösa det med dagmatte eller dagis. Men det är både svårare och dyrare med två hundar. Och det är ju så att de två tillsammans kräver ju ännu mer av mig oxå. Så det är inte helt enkelt. Men givetvis tänker jag tanken att skaffa en hund till. Både för att det är roligt och för Blessins skull. Mest nära till hands ligger väl att spara nåt efter Lava sen när hon får en kull.
Men egentligen... så borde jag hitta en vuxen kamrat till Blessin. För hur skulle jag lösa att ha en valp när jag jobbar...? Kanske dyker det upp en hund som kan passa för mig och Blessin, som kan vara ensam hemma utan att det är problem och som inte är bebis. Rätt var det är så kanske? Men det måste ju oxå vara rätt hund och rätt förutsättningar.
Under tiden får jag väl låna Zingo ibland, Johan kanske kan ha henne ibland och jag kanske kan hitta en lösning med jobbet som gör att hon får mer av MIG. Att vi kan göra mer saker ihop så hon inte har så tråkigt. Men det är ju lite så där trist att man själv märker att man inte riktigt räcker till för sitt hjärtegull.
Jag skänker mina tankar även till Ann Kristoffersson. Hon var en av mina valpköpare som köpte valp ur C-kullen. Hon hade Chili på foder och blev en god vän. En otroligt fin människa och god in i själen. Vi hade ganska mycket kontakt även om vi inte träffades så ofta.
För drygt två år sen omkom Ann i en bilolycka... en allt för ung tjej lämnade jordelivet. Du ska veta Ann, jag tänker på dig ofta och speciellt ditt fantastiska leende. Du är saknad <3
Idag är det ju Alla Hjärtans dag, en lite rolig dag på året. Mycket kärlek flödar via alla typer av kanaler. Radio, internet, tv, sms och förhoppningsvis oxå via snigelpost och blombud :) Skickar varma kramar til alla nära och kära idag! *KRAM*
En annan sak som jag igår fick bekräftat men som jag faktiskt har funderat på ett tag... det är att Blessin nog är ganska ensam. Hon är ingen ensamhund, det vet jag från början. Hon är ju uppvuxen med stor familj och många hundar i Autralien. Men hon har fixat det bra ändå tycker jag. Hon finner ju sig i det mesta. Men när Ghibli gick bort för snart två år sen så blev hon ensam. I samma veva som Ghibli lämnade oss var Blessin hemma hos Johan i två månader då jag var på Gotland på praktik... Hon och Zingo är verkligen polare och njuter av varandra, hon trivs jättebra med Zingo.
När hon sen kom hem till mig igen så var vi tillsammans mycket och hon behövde inte vara ensam så mycket, vi gjorde mycket ihop och eftersom jag pluggade så var jag mycket hemma. Hon fick även vara med på skolan en del. Sen lånade jag Zingo med jämna mellanrum så hon var väldigt lite ensam. Sen flyttade vi till Borlänge och hon fick sina två döttrar som sällskap. Dom tre är underbara med varann och trivs hur bra som helst ihop. Dora och Blessin leker tills dom stupar och Celma ligger och övervakar dem. Hon hoppar runt med dem ibland men oftast så ligger hon värdigt i soffan och ser på dem. Prinsessan!
I december flyttade vi ju då till lägenheten och jag trixade med att ha Johan och Zingo hemma lite grann... sen kom Karin in i bilden och passade henne halva dagarna. Men så här mycket som hon är ensam nu... har hon aldrig varit. Och jag har märkt att hon är ganska låg. När jag hämtat henne från hundvakten så har hon varit så där glad som bara en pinscherflicka kan vara :) Men sen när vi kommer hem så är det BARA mat, godis eller tuggis som kan få henne att vika av från min sida. Hon är intill mig, på mig och runt mig konstant. Och inte på det mysiga och goa sättet. Utan mer så där "jag kryper innanför ditt skinn och äter dig innifrån". Hon praktiskt taget klättrar på mig oavbrutet.
Jag gör givetvis vad jag kan för att aktivera henne, gosar, går långa promenader och ägnar mig åt henne. Men det är faktiskt så att det inte riktigt hjälper. Jag jobbar ju heltid oxå så det finns ju saker som jag måste göra när jag kommer hem. Det finns ingen annan än jag som kan tvätta, laga mat, handla, städa, plocka och göra alla de där sakerna som man måste. Så även om jag ägnar så mycket tid jag bara kan åt henne så räcker det inte riktigt till.
Sen i söndags är Blessin hos Johan. Dels för att min hundvakt har fått sin bebis, en liten fin Emil, och ska hitta rutiner och så där innan hon passar Blessin igen, dels för att jag insett att Blessin behöver sällskap. Karin vill gärna passa Blessin igen sen, hon tycker bara det är bra att ha en hund som behöver komma ut. Det gör att hon själv måste ut och lufta sig vilket hon gärna vill. Men fram till i början på mars så hade vi kommit överens om att jag fixar Blessin själv. Mamma var ju här i två veckor och nu i två-tre veckor är hon hos Johan.
Johan ringde igår och sa att det var nåt fel på min hund, hon sprang som en kalv på grönbete och jagade en överförtjust Zingo genom skogen. Hon busade och stojade med Zingo som njöt för fulla muggar. Zingo ÄLSKAR att Blessin tar sig tid och leka med henne, men oftast så är det mer så där bus och mys hemma... dom gnabbas och tramsar med varann medans svansarna vispar runt. Det är sällan att Blessin leker utomhus med henne, Zingo är ju så stor och blir ibland lite brysk i sina lekar. Så Blessin brukar inte vara så taggad ute att leka. Men igår var hon det och dom båda njöt av lek och stoj <3
Jag inser ju att hon saknar det jättemycket. Hon har nästan alltid haft en hundkompis och njutit av hundsällskap. Och nu när det blivit både ensam utan kompis och ensam hemma mer så ser jag på henne att det inte är roligt. Och då är hon ensam bara halva dagar. Alrig mer än en förmiddag eller en eftermiddag. Max 4 timmar blir det, så det är inte mer än hon klarar av.
"Men skaffa en hund till då?" är säkert din första tanke. Men så enkelt är det ju aldrig. Att jobba heltid, vara ensam och inte ha möjlighet att ta med hunden till jobbet är inte idealiskt när man har hund. Visst kan man lösa det med dagmatte eller dagis. Men det är både svårare och dyrare med två hundar. Och det är ju så att de två tillsammans kräver ju ännu mer av mig oxå. Så det är inte helt enkelt. Men givetvis tänker jag tanken att skaffa en hund till. Både för att det är roligt och för Blessins skull. Mest nära till hands ligger väl att spara nåt efter Lava sen när hon får en kull.
Men egentligen... så borde jag hitta en vuxen kamrat till Blessin. För hur skulle jag lösa att ha en valp när jag jobbar...? Kanske dyker det upp en hund som kan passa för mig och Blessin, som kan vara ensam hemma utan att det är problem och som inte är bebis. Rätt var det är så kanske? Men det måste ju oxå vara rätt hund och rätt förutsättningar.
Under tiden får jag väl låna Zingo ibland, Johan kanske kan ha henne ibland och jag kanske kan hitta en lösning med jobbet som gör att hon får mer av MIG. Att vi kan göra mer saker ihop så hon inte har så tråkigt. Men det är ju lite så där trist att man själv märker att man inte riktigt räcker till för sitt hjärtegull.
fredag 10 februari 2012
Att vara uppfödare
Igår fick jag ett väldigt tråkigt samtal från en valpköpare. Dom kunde av olika anledningar inte ha kvar sin hund och frågade om råd. Av hänsyn till hundens ägare så kommer jag inte berätta vilken hund det är eller varför dom behöver ett nytt hem till sin hund.
Vi pratade länge och väl och jag fick alla fakta jag behövde för att hjälpa till med omplaceringen. Detta var väldigt akut då dom inte kan ha kvar hunden mer än ett par dagar. Jag satte ut på FB och på Blocket att jag sökte ett akut hem till den här hunden och sen gick jag och la mig.
På morgonen kollade jag mailen och hade fått ett antal svar. Några riktigt bra svar. Det är alltid svårt att veta vilka som är bra och vilka som inte är bra. Jag skrev ner hela hundens situation och gav alla detaljer, det tycker jag är viktigt att kunna ge till eventuella nya ägare. Responsen var väldigt bra och jag tror att det finns en lösning på detta olyckliga problem.
Men det är dom här dagarna jag inser hur mycket tid, energi och engagemang jag lägger i min hobby. Det är självklart underbart att se en valpkull födas och följa utvecklingen av kullen. Sen få vara med när dom växer upp hos alla de underbara valpköpare som man hittar. Men det är inte bara roligt och fantastiskt att vara uppfödare.
Det finns ganska många olika ansvar som man är skyldigt att ta, man vill ta och man står till svars inför. En kull är inga problem, inte heller den andra och tredje. Men när det börjar bli ett antal kullar under ett antal år så inser man att det kan komma vilken dag som helst att någon behöver hjälp. Det behöver inte vara en omplacering eller nåt sånt, utan det kan vara råd och tips kring vad som helst.
Och jag är sån som person att jag engagerar mig fullt ut i alla som ber mig om hjälp, jag vill ge allt jag bara kan för att vara det stöd jag kan till valpköparna. Så när något som här händer så arbetar jag stenhårt för att lösa problemet. Jag vägrar att ge mig! Det finns en lösning på nästan alla problem kring hundar, det kan vara vad som helst. Men jag vill inte ge upp! Och sådana här dagar inser jag att det tar ganska mycket tid, kraft och energi att vara uppfödare. Det är nog något som inte alla förstår. Det är ett livslångt åtagande gentemot valpköpare och hundar.
Jag är väldigt glad för att jag och Cathrine delar det här ansvaret för kullarna under Rivendells namn. Det är en oerhörd trygghet i att vi har varann i alla lägen. Hon är den som stöttar mig starkast av alla när det händer saker och jag hopas att hon känner likadant med mig. Vi hjälper alltid varandra och fixar så allt ska lösa sig till det bästa för alla parter. Ibland kan vi ringa så telefonerna glöder för att lösa ett problem. Sen är det helt betydelselöst om det är jag eller hon som står på kontraktet, vi hjälps åt.
Jag kan tänka ibland att jag hoppas att alla uppfödare i Sverige känner det här ansvaret och bryr sig om sina valpköpare. För det är något som jag sätter stor stolthet i faktiskt.
Sen att många av mina och Cathrines underbara valpköpare dessutom är goda vänner numera, är ju en underbar följd av att vara uppfödare så klart! Det är väldigt roligt att få vara del av hundarnas liv och få härliga vänner på köpet! Så tack alla ni underbara valpköpare som förgyller min uppfödarvardag, min vanliga vardag och mitt liv! Ni är bäst! Tveka aldrig nånsin att be mig om råd eller hjälp, jag gör allt vad jag kan för att hjälpa till!
Vi pratade länge och väl och jag fick alla fakta jag behövde för att hjälpa till med omplaceringen. Detta var väldigt akut då dom inte kan ha kvar hunden mer än ett par dagar. Jag satte ut på FB och på Blocket att jag sökte ett akut hem till den här hunden och sen gick jag och la mig.
På morgonen kollade jag mailen och hade fått ett antal svar. Några riktigt bra svar. Det är alltid svårt att veta vilka som är bra och vilka som inte är bra. Jag skrev ner hela hundens situation och gav alla detaljer, det tycker jag är viktigt att kunna ge till eventuella nya ägare. Responsen var väldigt bra och jag tror att det finns en lösning på detta olyckliga problem.
Men det är dom här dagarna jag inser hur mycket tid, energi och engagemang jag lägger i min hobby. Det är självklart underbart att se en valpkull födas och följa utvecklingen av kullen. Sen få vara med när dom växer upp hos alla de underbara valpköpare som man hittar. Men det är inte bara roligt och fantastiskt att vara uppfödare.
Det finns ganska många olika ansvar som man är skyldigt att ta, man vill ta och man står till svars inför. En kull är inga problem, inte heller den andra och tredje. Men när det börjar bli ett antal kullar under ett antal år så inser man att det kan komma vilken dag som helst att någon behöver hjälp. Det behöver inte vara en omplacering eller nåt sånt, utan det kan vara råd och tips kring vad som helst.
Och jag är sån som person att jag engagerar mig fullt ut i alla som ber mig om hjälp, jag vill ge allt jag bara kan för att vara det stöd jag kan till valpköparna. Så när något som här händer så arbetar jag stenhårt för att lösa problemet. Jag vägrar att ge mig! Det finns en lösning på nästan alla problem kring hundar, det kan vara vad som helst. Men jag vill inte ge upp! Och sådana här dagar inser jag att det tar ganska mycket tid, kraft och energi att vara uppfödare. Det är nog något som inte alla förstår. Det är ett livslångt åtagande gentemot valpköpare och hundar.
Jag är väldigt glad för att jag och Cathrine delar det här ansvaret för kullarna under Rivendells namn. Det är en oerhörd trygghet i att vi har varann i alla lägen. Hon är den som stöttar mig starkast av alla när det händer saker och jag hopas att hon känner likadant med mig. Vi hjälper alltid varandra och fixar så allt ska lösa sig till det bästa för alla parter. Ibland kan vi ringa så telefonerna glöder för att lösa ett problem. Sen är det helt betydelselöst om det är jag eller hon som står på kontraktet, vi hjälps åt.
Jag kan tänka ibland att jag hoppas att alla uppfödare i Sverige känner det här ansvaret och bryr sig om sina valpköpare. För det är något som jag sätter stor stolthet i faktiskt.
Sen att många av mina och Cathrines underbara valpköpare dessutom är goda vänner numera, är ju en underbar följd av att vara uppfödare så klart! Det är väldigt roligt att få vara del av hundarnas liv och få härliga vänner på köpet! Så tack alla ni underbara valpköpare som förgyller min uppfödarvardag, min vanliga vardag och mitt liv! Ni är bäst! Tveka aldrig nånsin att be mig om råd eller hjälp, jag gör allt vad jag kan för att hjälpa till!
måndag 6 februari 2012
Morfars fina!
Här kommer en bild på morfars smycke, jag tycker det är underbart fint! Och visst är det gjort på liknande sätt som det runda smycket? Kom på att det iallafall inte kan vara samma smed... med tanke på när Morfar först hade det. Det var i början på 70-talet och det finns ingen chans att det är denne Hans som gjort det. Men det är ett liknande sätt att göra dem iallafall.
 |
| Gillar det så mycket! |
 |
| Här är ringen jag beställde. |
 |
| Den är ganska kraftig i modellen... FIN! |
 |
| Och smyckena tillsammans, dom passar att ha ihop tycker jag :) |
Jag är speciell
Japp, så är det. Kanske på väldigt många sätt... hahahaha! Men det jag tänkte skriva om idag är min smak på smycken.
När jag var liten och min morfar levde så avgudade jag hans halssmycke. Det var en Tors hammare i en enkel kedja. Jag satt ofta i hans knä och tittade på det förundrat. När han dog så var det ganska få saker som jag minns att mamma ärvde. Det var säkert mer... men just smycket fick mamma.
Jag tror hon visste hur mycket jag tyckte om det för lite senare när jag kunde ta hand om det så fick jag det. Lycklig som få! Det var enligt morfar en kopia på ett smycke som hittats i utgränvingarna av Birka. Om det är sant eller inte, vet jag inte. Men det är väldigt fint. Jag använde det en del i tonåren, tyckte väldigt mycket om det på mig själv oxå, jag tror att morfar satt uppe på sitt moln med Cornelis och log åt att jag bar det nästan varje dag :)
När jag blev lite äldre så kände jag kanske att det inte var så kvinnligt att bära det. Jag vet inte varför. Men jag använde det inte lika ofta. Nu ligger det i en liten tygpåse på ett säkert ställe hemma.
Under tiden jag bodde i Gävle så var jag och mamma på en mässa i Gasklockorna. Där fanns det massor med hantverkare och jag fastnade vid en man som gjorde silversmycken. På en tavla hängde ett smycke som jag tyckte var helt sagolikt. Det var en kopia av ett vikingasmycke... som hittats vid en utgrävning i Birka. Jag hade just då inte råd att köpa det, vet inte ens om det var till salu. Jag beställde en ring av den här smeden. Lite special och han skrev ner hur jag ville ha den.
När jag skulle hämta ringen så bad en god vän till mig att få hämta den. När vännen kom med ringen så fanns det två små påsar. En med ringen och en med... hängsmycket! Jag blev väldigt rörd och glad! Det är så himla vackert och jag älskar det än idag! Jag bär det så gott som varje dag. Kanske tycker folk att det inte är så kvinnligt eller så... och alla har ju olika smak. Men jag älskar det!
I flytten så hittade jag visitkortet jag tog på mässan, kontaktade smeden Hans Weissmann och tackade för ett underbart smycke. Han svarade och gav mig sin hemsideadress. Dom gör inte bara vikingasmycken utan även andra smycken. Kika in där vettja! LÄNK HÄR
Jag ska fota morfars smycke och skicka till honom, så kan han kanske berätta om det är från utgrävningen av Birka eller inte.
Här kommer en bild på hänget:
Här är en bild på originalsmycket! Fick på mailen av Hans precis :)
Jag tycker så himla mycket om det... En del av er har säkert sett det på mig. Jag bär det väldigt ofta :) Det är verkligen JAG det där smycket! Jag tycker om andra typer oxå, men det här är så otroligt mycket Kattis. Om jag gifter mig nån gång, då skulle jag kunna tänka mig en ny ring i samma stuk som den jag beställde, kanske något tunnare och mindre. Sen använda detta smycke runt halsen... gärna på Gotland och gärna med lite tema från vår historia. Underbart!
Jag ska fota morfars smycke och ringen så får ni se dem :)
Kika nu in hos Hans! Han är jätteduktig, verkligen!!!
När jag var liten och min morfar levde så avgudade jag hans halssmycke. Det var en Tors hammare i en enkel kedja. Jag satt ofta i hans knä och tittade på det förundrat. När han dog så var det ganska få saker som jag minns att mamma ärvde. Det var säkert mer... men just smycket fick mamma.
Jag tror hon visste hur mycket jag tyckte om det för lite senare när jag kunde ta hand om det så fick jag det. Lycklig som få! Det var enligt morfar en kopia på ett smycke som hittats i utgränvingarna av Birka. Om det är sant eller inte, vet jag inte. Men det är väldigt fint. Jag använde det en del i tonåren, tyckte väldigt mycket om det på mig själv oxå, jag tror att morfar satt uppe på sitt moln med Cornelis och log åt att jag bar det nästan varje dag :)
När jag blev lite äldre så kände jag kanske att det inte var så kvinnligt att bära det. Jag vet inte varför. Men jag använde det inte lika ofta. Nu ligger det i en liten tygpåse på ett säkert ställe hemma.
Under tiden jag bodde i Gävle så var jag och mamma på en mässa i Gasklockorna. Där fanns det massor med hantverkare och jag fastnade vid en man som gjorde silversmycken. På en tavla hängde ett smycke som jag tyckte var helt sagolikt. Det var en kopia av ett vikingasmycke... som hittats vid en utgrävning i Birka. Jag hade just då inte råd att köpa det, vet inte ens om det var till salu. Jag beställde en ring av den här smeden. Lite special och han skrev ner hur jag ville ha den.
När jag skulle hämta ringen så bad en god vän till mig att få hämta den. När vännen kom med ringen så fanns det två små påsar. En med ringen och en med... hängsmycket! Jag blev väldigt rörd och glad! Det är så himla vackert och jag älskar det än idag! Jag bär det så gott som varje dag. Kanske tycker folk att det inte är så kvinnligt eller så... och alla har ju olika smak. Men jag älskar det!
I flytten så hittade jag visitkortet jag tog på mässan, kontaktade smeden Hans Weissmann och tackade för ett underbart smycke. Han svarade och gav mig sin hemsideadress. Dom gör inte bara vikingasmycken utan även andra smycken. Kika in där vettja! LÄNK HÄR
Jag ska fota morfars smycke och skicka till honom, så kan han kanske berätta om det är från utgrävningen av Birka eller inte.
Här kommer en bild på hänget:
 |
| Bilden har jag fått från Hasse, så den är inte min. |
 |
| Är det inte heeelt underbart? |
Jag tycker så himla mycket om det... En del av er har säkert sett det på mig. Jag bär det väldigt ofta :) Det är verkligen JAG det där smycket! Jag tycker om andra typer oxå, men det här är så otroligt mycket Kattis. Om jag gifter mig nån gång, då skulle jag kunna tänka mig en ny ring i samma stuk som den jag beställde, kanske något tunnare och mindre. Sen använda detta smycke runt halsen... gärna på Gotland och gärna med lite tema från vår historia. Underbart!
Jag ska fota morfars smycke och ringen så får ni se dem :)
Kika nu in hos Hans! Han är jätteduktig, verkligen!!!
lördag 4 februari 2012
Uppe med tuppen!
Igår kväll var det verkligen en sån där fredag som man kan ha ibland när man är så galet trött. Kände mig inte helt på banan och avstod att följa med på AW med jobbet. Jag och mamma kollade lite tv, sen vart det tidigt i säng. Somnade på en sekund.
Vaknade vid 7.30 och kände mig pigg. Låg kvar i sängen en stund och mornade mig, sen vart det på med MASSOR av kläder och en sväng med hunden. Tur att hon inte är så brydd att vara ute när det är så kallt. -18,5 och bistert värre.
Vi käkade frulle och sen gjorde vi oss ordning för att inta Kupolen och shoppa lite. Blessin fick ju stanna hemma så klart. På kvällen igår körde jag en kollega till en kompis och tog kollegans bil hem, Han skulle hämta den här idag. Men han tyckte att vi skulle ta den till Kupolen så slapp vi ta bussen... Men den startade inte, alldeles för kallt. Så vi gjorde en rövare och gick mot bussen. När vi precis hade tagit oss över stora vägen och hade en bit kvar till hållplatsen kommer bussen åkandes borta på vägen.
Jag tog mamma i armen och så gick jag fort. Hon fick jogga :) Lilla mamma! Men vi hann med bussen! Så tog vi oss iallafall till Kupolen och kunde shoppa lite. Vi hade nåra Wrappar som vi kunde shoppa för och så flanerade vi runt lite. Mycket trevligt. När vi kom hem igen så var kollegans bil borta. Han hade fixat en kompis som kom och hjälpte honom att starta bilen. Tur!
Så vi fick shoppat och mamma fick motionera lite :) Kallt ute idag men det gick ok ändå ganska bra att vänta på bussar och knalla både dit och hem :)
Vaknade vid 7.30 och kände mig pigg. Låg kvar i sängen en stund och mornade mig, sen vart det på med MASSOR av kläder och en sväng med hunden. Tur att hon inte är så brydd att vara ute när det är så kallt. -18,5 och bistert värre.
Vi käkade frulle och sen gjorde vi oss ordning för att inta Kupolen och shoppa lite. Blessin fick ju stanna hemma så klart. På kvällen igår körde jag en kollega till en kompis och tog kollegans bil hem, Han skulle hämta den här idag. Men han tyckte att vi skulle ta den till Kupolen så slapp vi ta bussen... Men den startade inte, alldeles för kallt. Så vi gjorde en rövare och gick mot bussen. När vi precis hade tagit oss över stora vägen och hade en bit kvar till hållplatsen kommer bussen åkandes borta på vägen.
Jag tog mamma i armen och så gick jag fort. Hon fick jogga :) Lilla mamma! Men vi hann med bussen! Så tog vi oss iallafall till Kupolen och kunde shoppa lite. Vi hade nåra Wrappar som vi kunde shoppa för och så flanerade vi runt lite. Mycket trevligt. När vi kom hem igen så var kollegans bil borta. Han hade fixat en kompis som kom och hjälpte honom att starta bilen. Tur!
Så vi fick shoppat och mamma fick motionera lite :) Kallt ute idag men det gick ok ändå ganska bra att vänta på bussar och knalla både dit och hem :)
fredag 3 februari 2012
Post-It
Jag har precis fått nya Post-It-lappar på mitt skrivbord. Och det är det bra-iga. Inte de dåliga. Det finns Post-It som är limmade varannan. Alltså limmet som håller ihop blocket sitter varannan på ena sidan och varannan på andra. Gillar inte! När man ska ta en lapp så vet man inte åt vilket håll man ska dra. Mycket irriterande!
Mitt nya block har limmet på bara ena sidan. Och det känns mycket bra.
Grönt är det oxå. Gillar de gröna. Inte de gula. Helst inte rosa heller. Gröna. Det är min färg det.
Fredag idag hörrni! Det är väl härligt? Mamma och jag ska baka LCHF-chokladtårta. Trevligt! Tårta är alltid trevligt och nu hittade vi en tårta som är LCHF. Mycket bra :) Det här med LCHF är ju hett just nu i media. Det förfasas och diskuteras. Tycker det är fånigt. Kan inte förstå hur svårt det kan vara att bara låta folk göra som dom vill.
Och den var nån som skrev: "20 års folkhälsoarbete kan vara förlorat!"
Men faktum är ju att fler insjuknar i diabetes än för 20 år sen. Folk är fetare idag än för 20 år sen. Så det arbetet vet jag inte om det har varit så framgångsrikt. Jag säger inte att GI och LCHF är svaret. Men det är väl kanske så att man inte heller ska förkasta det. Tycker jag. Ät vad ni vill, bara ni mår bra säger jag. Och jag mår bra av LCHF. Det kan omöjligt vara så att om jag mår bra och känner mig frisk nu, att jag om 20 år kommer inse att jag borde tänkt annorlunda. Jaja, det lägger sig väl... alla mediala utspel menar jag.
Sen har jag en sak som jag vill berätta. Jag är inte ett stort fan av familjen Wahlgren. Eller har inte varit ska jag säga. Jag har följt Pernillas blogg rätt länge, japp det har jag. Men mest för att kunna irritera mig på att hon är så himla snygg. Fött 4 barn och vara så snygg... det är lixom inte kul för alla oss andra. Och alla dessa duktiga Wahlgrenare... man blir ju BARA avundsjuk! Så svenskt avundsjuk som man bara KAN bli, ni vet.
Men så har jag insett att jag gillar dem ju :) Mamma, pappa och barnen Wahlgren. Sen alla barnen till barnen. Verkar ju vara fina ungar allihop. Sladdade dessutom in på Lugna Favoriter här om dagen och bara blev lugn i själen. Niclas har en röst som sammet på morgonen. Galet! Jag som föreställde mig lite Nicke och Nilla-röster. Såna där man som vuxen bara inte klarar av. Glada och fantastiskt positiva röster. Men så slutade låten som spelades. Niclas började prata och jag kände direkt att ALLA mina mornar måste börja så. Nu följer han mig i lurarna varje morgon. Lagom lugn musik och underbar röst som start på dagen. SWEET!
Har annars lyssnar på RixFM jämt. Gillar ju Roger och Titti mycket. Roger har oxå en röst som är skön att ha i lurarna. Men det blir lite för mycket med allt prat och tokerier. Jag behöver Niclas just nu. Vintern är mer Niclas :)
Den där Laila Bagge Wahlgren gjorde ett bra val... Karln kan ju laga mat, snacka omkull en lyktstolpe och är ju så där otäckt bra :) Och nu menar jag inte att Laila är en lyktstolpe! Jag gillar Laila, hon är oxå så där snygg. Och har en sån där bra man. BAH! Ok, liiiite avundsjuk då!
Mitt nya block har limmet på bara ena sidan. Och det känns mycket bra.
Grönt är det oxå. Gillar de gröna. Inte de gula. Helst inte rosa heller. Gröna. Det är min färg det.
Fredag idag hörrni! Det är väl härligt? Mamma och jag ska baka LCHF-chokladtårta. Trevligt! Tårta är alltid trevligt och nu hittade vi en tårta som är LCHF. Mycket bra :) Det här med LCHF är ju hett just nu i media. Det förfasas och diskuteras. Tycker det är fånigt. Kan inte förstå hur svårt det kan vara att bara låta folk göra som dom vill.
Och den var nån som skrev: "20 års folkhälsoarbete kan vara förlorat!"
Men faktum är ju att fler insjuknar i diabetes än för 20 år sen. Folk är fetare idag än för 20 år sen. Så det arbetet vet jag inte om det har varit så framgångsrikt. Jag säger inte att GI och LCHF är svaret. Men det är väl kanske så att man inte heller ska förkasta det. Tycker jag. Ät vad ni vill, bara ni mår bra säger jag. Och jag mår bra av LCHF. Det kan omöjligt vara så att om jag mår bra och känner mig frisk nu, att jag om 20 år kommer inse att jag borde tänkt annorlunda. Jaja, det lägger sig väl... alla mediala utspel menar jag.
Sen har jag en sak som jag vill berätta. Jag är inte ett stort fan av familjen Wahlgren. Eller har inte varit ska jag säga. Jag har följt Pernillas blogg rätt länge, japp det har jag. Men mest för att kunna irritera mig på att hon är så himla snygg. Fött 4 barn och vara så snygg... det är lixom inte kul för alla oss andra. Och alla dessa duktiga Wahlgrenare... man blir ju BARA avundsjuk! Så svenskt avundsjuk som man bara KAN bli, ni vet.
Men så har jag insett att jag gillar dem ju :) Mamma, pappa och barnen Wahlgren. Sen alla barnen till barnen. Verkar ju vara fina ungar allihop. Sladdade dessutom in på Lugna Favoriter här om dagen och bara blev lugn i själen. Niclas har en röst som sammet på morgonen. Galet! Jag som föreställde mig lite Nicke och Nilla-röster. Såna där man som vuxen bara inte klarar av. Glada och fantastiskt positiva röster. Men så slutade låten som spelades. Niclas började prata och jag kände direkt att ALLA mina mornar måste börja så. Nu följer han mig i lurarna varje morgon. Lagom lugn musik och underbar röst som start på dagen. SWEET!
Har annars lyssnar på RixFM jämt. Gillar ju Roger och Titti mycket. Roger har oxå en röst som är skön att ha i lurarna. Men det blir lite för mycket med allt prat och tokerier. Jag behöver Niclas just nu. Vintern är mer Niclas :)
Den där Laila Bagge Wahlgren gjorde ett bra val... Karln kan ju laga mat, snacka omkull en lyktstolpe och är ju så där otäckt bra :) Och nu menar jag inte att Laila är en lyktstolpe! Jag gillar Laila, hon är oxå så där snygg. Och har en sån där bra man. BAH! Ok, liiiite avundsjuk då!
torsdag 2 februari 2012
Tre saker
Ok, idag har jag tre saker.
ETT - Lakan. Jag har insett att jag behöver underlakan. För jag har inte så många. Jag har kanske 6-7 st. Ett par av dem är inte underlakan utan överlakan. Ni vet såna där som man bäddade med förr. Underlakan under, sen ett överlakan och en filt. Överlakanet har en fin kant som man viker ner över filten. Ni vet vad jag menar va? Dom använder jag som underlakan ibland. Dom är ju bara så underbart sköna i kvalitén. Sen har jag nåra underlakan i konstiga färger som inte passar till nåt påslakan. Sen finns det ett par vita. Ett av de vita är dubbelsängslakan. Det kan man vira ett par varv runt madrassen :) Ganska slitet dock. Så det håller inte så länge till. Sen är ett dra-på-lakan. Med resår och grejer. MYCKET bra!
Jag har kommit på att jag är en dra-på-tjej. Jag vill ha dra-på-lakan! Det är min grej. De andra knölar sig ju bara HELA tiden. Jag vispar ju runt som sjutton i sängen och då blir det korvigt i lakanet. Gillar inte! Så jag har bestämt att jag måste uppdatera lakan-parken. Så är det.
TVÅ - Min telefon är på väg att ge upp och det stör mig som fasen! Jag fick den ju för 1,5 år sen och jag vill INTE byta. Men jag tror att jag måste. Det fungerar dåligt med nya appar och så där i den. Verkar som att telefonen helt enkelt har för dålig prestanda för de nya apparna och programvarorna. Fick sitta och radera en massa saker för att få in en bok som jag vill ha i telefonen. DET är en sak. Men det värsta är att för varje dag som går så har Facebook fungerat UNDER ALL KRITIK! Jag blir ju toookig. Det fungerar hjälpligt att se det andra skriver. Men så fort jag ska kolla på nån kommentar eller nåt så laddar den bara... laddar och laddar. Händer inget mer.
Jag är inte tålamodets drottning i dom lägena. Det bara SKA funka. Så igår avinstallerade jag uppdateringen jag gjorde innan jul. Den gamla funkar bra nu. Men det stör mig GRYMT att jag inte kan ha den nya appen. Den är både snyggare och bättre funktioner på. Om dom nu fungerar vill säga. Så jag undrar om jag helt enkelt måste investera i en ny telefon. Det känns bara så evinnerligt trist! En telefon ska väl hålla mer än 1,5 år??
Skitappar! Jag gillar ju min telefon... egentligen...
TRE - Bubble Bust. Mamma är beroende. Wordfeud, släng dig i väggen säger jag bara. Bubble Bust är nya knarket. Hon spelar i pausen på tv, hon spelar när som helst. Vänder jag ryggen till så tar hon upp telefonen och spelar. Hon blir som i sin egen lilla värld. Om man pratar med henne så är det som om hon sakta glider ut ur Bubble-dimman och tittar upp på mig med tom blick... "Va sa du?" säger hon och kommer sakta tillbaka till verkligheten. Så får man upprepa vad man vill ha sagt. Håller man inte hennes intresse då ser man fingrarna sakta börja pilla med telefonen och så förlorar man kontakten sakta.
I morse visade hon stolt upp telefonen och sa: "Jag fick GULD!"
Mitt svar var bara leende... "Vad bra mamma." Sen gick jag till jobbet och hoppas att hon kommer ihåg att äta och klä på sig. Kan se henne motvilligt lägga ifrån sig telefonen och snabbt kliva i sina kängor, dra på sig mössan och hänga jackan på axlarna över nattlinnet. Sen springer hon ut med Blessin i kopplet. SNABBT klarar dom av lunchpromenaden och sen skyndar hon sig in för att åter igen försvinna in i Bubble Bust-världen.
Mamma, jag älskar dig :) Du är underbar med ditt spel! *kraaam*
ETT - Lakan. Jag har insett att jag behöver underlakan. För jag har inte så många. Jag har kanske 6-7 st. Ett par av dem är inte underlakan utan överlakan. Ni vet såna där som man bäddade med förr. Underlakan under, sen ett överlakan och en filt. Överlakanet har en fin kant som man viker ner över filten. Ni vet vad jag menar va? Dom använder jag som underlakan ibland. Dom är ju bara så underbart sköna i kvalitén. Sen har jag nåra underlakan i konstiga färger som inte passar till nåt påslakan. Sen finns det ett par vita. Ett av de vita är dubbelsängslakan. Det kan man vira ett par varv runt madrassen :) Ganska slitet dock. Så det håller inte så länge till. Sen är ett dra-på-lakan. Med resår och grejer. MYCKET bra!
Jag har kommit på att jag är en dra-på-tjej. Jag vill ha dra-på-lakan! Det är min grej. De andra knölar sig ju bara HELA tiden. Jag vispar ju runt som sjutton i sängen och då blir det korvigt i lakanet. Gillar inte! Så jag har bestämt att jag måste uppdatera lakan-parken. Så är det.
TVÅ - Min telefon är på väg att ge upp och det stör mig som fasen! Jag fick den ju för 1,5 år sen och jag vill INTE byta. Men jag tror att jag måste. Det fungerar dåligt med nya appar och så där i den. Verkar som att telefonen helt enkelt har för dålig prestanda för de nya apparna och programvarorna. Fick sitta och radera en massa saker för att få in en bok som jag vill ha i telefonen. DET är en sak. Men det värsta är att för varje dag som går så har Facebook fungerat UNDER ALL KRITIK! Jag blir ju toookig. Det fungerar hjälpligt att se det andra skriver. Men så fort jag ska kolla på nån kommentar eller nåt så laddar den bara... laddar och laddar. Händer inget mer.
Jag är inte tålamodets drottning i dom lägena. Det bara SKA funka. Så igår avinstallerade jag uppdateringen jag gjorde innan jul. Den gamla funkar bra nu. Men det stör mig GRYMT att jag inte kan ha den nya appen. Den är både snyggare och bättre funktioner på. Om dom nu fungerar vill säga. Så jag undrar om jag helt enkelt måste investera i en ny telefon. Det känns bara så evinnerligt trist! En telefon ska väl hålla mer än 1,5 år??
Skitappar! Jag gillar ju min telefon... egentligen...
TRE - Bubble Bust. Mamma är beroende. Wordfeud, släng dig i väggen säger jag bara. Bubble Bust är nya knarket. Hon spelar i pausen på tv, hon spelar när som helst. Vänder jag ryggen till så tar hon upp telefonen och spelar. Hon blir som i sin egen lilla värld. Om man pratar med henne så är det som om hon sakta glider ut ur Bubble-dimman och tittar upp på mig med tom blick... "Va sa du?" säger hon och kommer sakta tillbaka till verkligheten. Så får man upprepa vad man vill ha sagt. Håller man inte hennes intresse då ser man fingrarna sakta börja pilla med telefonen och så förlorar man kontakten sakta.
I morse visade hon stolt upp telefonen och sa: "Jag fick GULD!"
Mitt svar var bara leende... "Vad bra mamma." Sen gick jag till jobbet och hoppas att hon kommer ihåg att äta och klä på sig. Kan se henne motvilligt lägga ifrån sig telefonen och snabbt kliva i sina kängor, dra på sig mössan och hänga jackan på axlarna över nattlinnet. Sen springer hon ut med Blessin i kopplet. SNABBT klarar dom av lunchpromenaden och sen skyndar hon sig in för att åter igen försvinna in i Bubble Bust-världen.
Mamma, jag älskar dig :) Du är underbar med ditt spel! *kraaam*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)